“Going to make a heart-throb out of me
Just a bit of minor surgery
These desperate times call for desperate measures”
Det första jag hör när jag kommer in i tatueringsstudion efter min vanliga morgonrunda med Jake är Morgans upprörda röst. Ajdå. Aldrig ett bra tecken. Jag kopplar loss Jake, som susar iväg som en grå, klumpig virvelvind genom studion, brakar rakt in i disken men bryr sig inte så väldigt, och fortsätter sedan in i personalrummet. Jag gör detsamma. Där inne sitter Morgan, Miranda och Lori. Morgan tittar upp och ser ut som om hon kommer självantända vilken sekund som helst. Jag sätter mig bredvid henne, suckar lite och säger:
”Vad har de sagt nu?”
Sedan Mrs. Thompson spridit ut mitt och Morgans förhållande över hela Falwick har alla möjliga sorters rykten börjat cirkulera om oss i den lilla staden. Någon har hört något av någon, och det hela eskalerar mer och mer ju fler munnar som återberättar det. Jag låter det inte besvära mig så mycket – rykten är trots allt bara rykten, och enligt min erfarenhet dör falska sådana ut efter ett tag, men Morgan verkar verkligen ha påverkats av dem. De vanligaste ryktena är att Morgan bara blivit tillsammans med mig för att jag är rik och känd, och jag tror att det är de som sliter mest på henne. Jag förstår henne. Morgan har inte lämnat ut sig själv såhär på väldigt, väldigt länge, och det sista hon behöver när hon väl vågar ta steget är människor som tror hon gör det av fel anledningar. Jag misstänker att hon redan tror att jag inte tror att hon älskar mig lika mycket som jag älskar henne. Hon är nog ganska osäker på sig själv, när allt kommer omkring.
Morgan suckar ilsket och säger:
”Någon idiot har sprungit runt och berättat för folk att du hade försökt dumpa mig men att jag tvingade dig att fortsätta vara ihop med mig för att jag inte skulle slänga ut dig ur huset. Tydligen var jag bara ute efter dina pengar den här gången också.” Hennes tonfall är trött och uppgivet, och jag lägger en hand på hennes och kysser henne på näsan även fast jag vet att hon hatar när jag gör det, och säger:
”Lyssna inte på dem. Vi vet ju vad som är sant, eller hur?”
”Visserligen, men många som bor här tar rykten väldigt allvarligt”, flikar Miranda in. ”Många kommer nog tycka att ni ska göra slut.”
”Och?” säger jag. ”De får väl tycka vad de vill.” Miranda rycker på axlarna.
”Jag antar det.”
”Vill du ha lunch, Morgan?” frågar jag. ”Jag kan göra pannkakor.”
Morgan ler lite blekt och nickar.
”Visst. Låter väl bra.”
“For a first effort this
Feels kind of last ditch
I guess this just
Got kind of drastic
Trust us you just fell off the bus, baby
I can't let this go”
Jag går i förväg och sätter igång med maten medan Morgan går och sätter sig i soffan och skissar i sitt block med händerna nästan helt gömda i sina långa tröjärmar. I takt med att hösten blivit kallare och kallare så har hon övergivit sina stora linnen till förmån för stora, långärmade tröjor. De klär henne precis lika bra, och får henne av någon anledning att se mycket yngre ut än vad hon är. Jag sneglar mot henne medan jag gör klart pannkakorna, ler lite.
Vi äter under tystnad. Vi har varit tillsammans i en dryg månad nu, och under de dryga två veckor som gått sedan vårt förhållande blev officiellt har Morgan blivit tystare och tystare. Hon brukade aldrig ha problem att prata om precis vad som helst innan – alla tystnader kunde hon hur enkelt som helst fylla med någon gammal tatuerar-anekdot som alltid lyckades få mig att skratta. Jag studerar hennes tystnad, och när vi efter maten går ut i skogen, följer de gula tegelstenarna ut till Morgans hus och slår oss ner i hennes lilla soffa med Jake emellan oss, så bestämmer jag mig för att fråga rakt ut:
”Varför pratar du så sällan nuförtiden?”
Morgan tittar på mig några sekunder, flackar ner med blicken till sina knän och säger sedan med en axelryckning:
”Vet inte. Känns inte som om jag har något att säga längre.”
”Varför inte?” frågar jag. Ännu en axelryckning. ”Du gör mig orolig, Morgan”, erkänner jag. ”Finns det något jag kan göra?”
Morgan skakar på huvudet.
”Men vad är det då?”
Morgan svarar inte.
”Du måste prata med mig!” säger jag, flyttar mig lite närmare och lägger en hand på hennes arm. Hon rycker undan den. ”Morgan…!” säger jag. ”Vad har jag gjort för fel?”
Hon är tyst lite till, suckar och säger sedan:
”Det… ingenting. Den här jävla stan tar knäcken på mig, bara.”
”Det kommer gå över, Morgan. De är bara olyckskorpar. De finns överallt.”
Morgans blick snärtar över till min, arg. Frustrerad.
”Men tänk om det inte gör det, då? Va? Tänk om det bara är så att alla i den här hålan alltid har hatat mig, och att det här bara var ännu en anledning?”
”Morgan, tänk inte så…!”
”Hur ska jag tänka, då? Allt kommer bli bra, inga problem, det här löser vi, eller? Vill du ha med enhörningar och regnbågar och skit också, eller?”
”Varför är du arg på mig?” frågar jag tystlåtet. Jag vill inte bråka med henne igen. Det har hänt alldeles för många gånger de senaste veckorna. Jag vill inte. Jag vill bara att Morgan ska ligga bredvid mig och spela Chelsea Smile på högsta volym klockan åtta på morgonen och skratta åt mitt morgonhår och äta rostbröd med bananskivor på. Hon har sovit i sitt eget hus flera dagar i rad nu, och har tackat nej när jag har frågat om hon vill ha sällskap.
”För att du alltid är så jävla positiv! Du vägrar se något som ett problem någonsin, men vet du vad, John? Jag är ett enda stort vandrande jävla problem, okej? Du kan inte fixa mig, det är det hela den här byn försöker säga till dig. Det går inte. Jag…” Morgans blick flackar iväg, fäster sig på fönsterrutan bredvid soffan och jag inser att hon arbetar frenetiskt för att kväva några envisa tårar. Jag puffar ner Jake från soffan, tar mig närmare Morgan och lägger en arm runt henne, drar henne nära och låter hela situationen bara vara. Morgan tittar inte på mig, fortsätter bara stirra ut genom fönstret och bita sig hårt i läppen, men efter några minuter lutar hon huvudet lite mot min arm, en liten gest som är så nära en ursäkt hon kommer. Jag ler sorgset mot henne och undrar när det blev så här. Hon brukade inte vara arg på det här sättet innan. Det är precis som om hon sakta men säkert bleknar bort från min världsbild, och det ger mig panik. För bara några veckor sedan var ju livet komplett. Hur gick det här till? Varför kan världen aldrig samarbeta?
“I'll give you something to cry about
Show some skin, and would be, cache
How could you let this get to desperate measures now?”
*
De såg ganska lyckliga ut när de lämnade Morgans hus efter sitt lilla bråk. Porcelain hade armen om Morgans axlar, och hon hade sagt något som fått honom att skratta. Ilskan kokade i mig. Gör det fortfarande. Porcelain, underbara, vackra, fantastiska Porcelain, har varit tillsammans med den där känslolösa häxan Morgan i nästan två månader nu, och han har fortfarande inte insett att hon inte är rätt för honom. Ryktena jag spred har slutat cirkulera vid det här laget. De lever sitt perfekta lilla liv igen. Morgan har hjärntvättat min älskade Porcelain så svårt. Det gör ont att se. Jag vet inte hur många brev jag har skickat till honom nu. Oräkneliga. Jag trodde att de skulle få honom att inse hur äkta kärlek är, att ingen någonsin kommer kunna älska honom lika mycket som jag gör, men det verkar inte fungera. Tiden tickar iväg för mig och Porcelain, och jag måste göra något för att han ska inse att det är mig han egentligen vill ha. Men vad?
Något drastiskt. Definitivt något drastiskt. Jag ska nog allt lyckas slå en kil mellan de där två. Eftersom ryktesspridningen inte fungerade, så får väl något annat göra det. Det är mörkt ute, sent på natten. Porcelain sover. Jag kilar snabbt uppför trapporna, får tag i nyckeln som han gömmer under dörrmattan, och smyger in i min drömprins bostad. Nu kommer han förstå. Nu ska jag få honom att se sanningen.
*
Jag och Morgan bråkade igår kväll. Hon skulle sova hos mig, men något fick oss att bli sura på varandra – återigen – och bråket höll i sig mer eller mindre hela kvällen. Jag fick inte ens ge henne en kyss på tinningen på kvällen, som jag alltid brukar fast hon alltid himlar med ögonen och låtsas att jag är till besvär. Av någon anledning stannade hon kvar ändå, och det känns bra att få vakna bredvid henne igen. Det är första gången på nästan en vecka. Känns som en evighet. Morgan suckar lite och muttrar när jag långsamt kliver ur sängen. Hon har inga kunder idag, och kan därmed ta sovmorgon. Jag, å andra sidan, har plötsligt drabbats av ett anfall av inspiration, och rusar iväg till datorn, fortfarande iförd pyjamas och morgonsuddiga ögon. Jag slår mig ner, hinner sätta igång datorn och skriva nästan en hel paragraf innan jag upptäcker något på skrivbordet. Tusentals små, små, vita, sönderrivna pappersbitar ligger på skrivbordet, omsorgsfullt arrangerade för att bilda ett meddelande.
”Du är vacker när du sover, Porcelain.”
Jag tar upp en av pappersbitarna, och ser att bokstäverna ”porc” står på den. Skulle kunna vara början på Porcelain. Ännu en sista sida ur Marionette, om jag fick gissa, sönderstrimlad och placerad i mönster på mitt skrivbord. I ren reflex sopar jag ner pappersbitarna i soptunnan med trummande hjärta, studsar upp från stolen och far runt i lägenheten i jakt på tecken på inbrott. Jag hittar inga. Dörrens lås är inte trasigt, och nyckeln ligger under dörrmattan som den brukar. Jag beslutar mig för att ta in den. Jag behöver ingen reservnyckel liggande där, speciellt inte när det finns en galning någonstans i närheten som brutit sig in i mitt hus två gånger. Jag har fått massvis av brev från samma avsändare under månaderna som gått, och jag vet att Morgan blir mer och mer upprörd för varje nytt puderrosa brev som landar i min brevlåda, så de senaste har jag inte sagt något om. Min förhoppning är att vem det nu är som skriver kommer sluta om jag bara ignorerar dem. Jag börjar tvivla lite lätt på det här beslutet, men det är inte som om jag har någon bättre taktik.
Jag hoppar i de första kläderna jag hittar i byrålådan, och går ner en våning till tatueringsstudion, där Miranda, Tara, Lori och Vicky sitter och pratar medan Lori spelar gitarr. Jag ansluter mig till dem och deras småprat, och hoppas att det kan distrahera mig. Jag ber Lori spela Perfect Fix’s bästa låt, och med ett litet flin hjälps de tre tjejerna åt att spela en snabb punkpoplåt som jag genast tycker om. Jag berömmer deras arbete, varpå Tara genast frågar hur det går med skrivandet. Jag berättar lite mer om mina senaste idéer, och blir sedan kvar nere i salongen ända tills Morgan kommer ner lagom till den första kunden anländer. Hon nickar lite åt mig men ser väldigt tyst och fundersam ut. Jag undrar vad hon tänker på. Vid middagstid tar jag och Miranda en promenad runt Falwick med Jake, och det känns skönt att bara komma ut och inte behöva tänka på allt som händer just nu – halvfärdiga Toy Soldiers, mitt och Morgans flackande förhållande, de rosa breven. Falwicks rena, fuktiga luft och Mirandas okomplicerade sällskap gör det hela lite lättare, och när vi kliver in i salongen igen tackar jag henne för sällskapet.
”Trevligt med en liten paus ibland”, säger jag, och Miranda ler bara lite och lägger en hand på min arm.
”Bara säg till om du vill ut igen, John.” Jag ler tillbaka, och går upp och lagar middag till mig och Morgan, som vi äter tillsammans. Tysta. Den här tystnaden börjar gå mig på nerverna, men jag gör inget för att bryta den. Jag vet inte vad jag ska säga längre. När Morgan försvinner ner för att jobba igen, och jag sätter mig vid datorn och sluter in mig i Toy Soldiers trygga, välbekanta, förståeliga värld, så bestämmer jag mig för att prata igenom det här med henne ikväll. Det kan inte fortsätta såhär. Något måste ändras. Den tunga, panikartade klumpen i magen som verkar ha bosatt sig permanent inombords försvinner så fort jag börjar skriva. De välbekanta rörelserna, det hemtrevliga knattrandet av tangentbordsknapparna som skapar världar under sig, bilden av mina karaktärer som börjar flimra till liv i mitt huvud, sprakig och lite oskarp så att karaktärernas ansikten aldrig blir helt klara men ändå så välbekanta, lugnar ner mig, som alltid. Oavsett hur mycket tungt som funnits i mig så har det alltid hjälpt att skriva bort det. Jag vet inte riktigt varför, men jag tror att det har något att göra med att man inte befinner sig i sitt eget universum eller sitt eget liv när man skriver. På något sätt blir man de man skriver om, man får deras problem och tankar och känslor istället för sina egna, och eftersom karaktärernas liv och öde redan är planerade, så blir deras bekymmer lättare att hantera. Man kan aldrig veta vart ens eget liv ska föra en, så därför är den där kontrollen man har över sina karaktärer en lättande omväxling. Det enda man kan kontrollera i värld utom kontroll, ungefär. Jag älskar det, och jag gömmer mig hos mina ord ända tills det blivit mörkt. Jag undrar om Morgan gått hem än, och fäller ner laptopens lock, beslutsam att gå och ta reda på det, och få våra problem utredda på samma gång.
”I can't let this go
When I got you right where I want you
I been pushing for this for so long
Kiss me just once, for luck
These are desperate measures now”
Morgan sitter och skissar i sitt block i personalrummets soffa när jag och Jake tagit oss ner. Hon tittar upp och nickar lite åt mig när jag sätter mig bredvid henne och tittar på vad hon skissar. Det är en lång, elegant fjäderpenna, omgiven av silkiga band, som skriver ner ett hjärta fullt med bläckplumpar. Den är vacker.
”Vem ska ha den?” frågar jag.
”Ingen. Jag ritade den bara för skojs skull”, säger Morgan koncentrerat medan hon omsorgsfullt bättrar på fjäderpennans spets. Jag tycker om hur hon ser ut när hon tecknar, hennes absoluta fokus på det hon gör och hur hon alltid har en bit av sin långa lugg i munnen som hon förstrött suger på.
”Kan jag få den?” frågar jag. Morgan tittar upp, förvånat.
”Vill du ha en tatuering?”
”Jag har väl inte direkt planerat det, men den där var väldigt fin. Den skulle nog passa på mig, tror jag.”
”Allvarligt?”
Jag ler lite.
”Ja, allvarligt. Är det så otänkbart?”
Morgan ler lite tillbaka.
”Du verkar bara inte som typen som tatuerar sig.”
”Kanske är dags att ändra på det, då”, säger jag, och Morgan nickar lite och säger:
”Jag kan förbättra den lite, och så kan du få titta på den om någon vecka eller så och säga om du vill ha den eller inte.”
”Låter finfint”, säger jag och pussar henne på kinden. ”Tack.”
”Inga problem.” Morgan tecknar en stund till, innan hon börjar prata igen. ”Jag tänkte på en sak innan.”
”Jaså? Vad?”
”Mitt hus är stort, och jag, tja, jag gillar väl inte att vara själv där hela tiden. Det hade varit lite roligare om du och Jake hade varit där också.”
Jag blir tyst en lång, lång stund. Föreslår Morgan verkligen det jag tror hon gör?
”Frågar du om vi ska flytta ihop?”
Morgan svarar med en stunds tystnad och ett nonchalant ”ja, jag antar det.”
”Morgan Winchester vill flytta ihop med någon? Wow”, skämtar jag, och Morgan boxar till mig på axeln. Jag skrattar lite. Även fast det kanske är lite väl snabbt fattat beslut – vi har ju knappt varit tillsammans i två månader än – så är jag villig att göra i princip vad som helst för att rädda det jag och Morgan har. Kanske är det här vad vi behöver.
”Svara nu då, idiot”, säger hon, och jag ler lite. Hon har inte kallat mig ”idiot” på länge nu. Det känns av någon anledning bra att höra det gamla välbekanta öknamnet igen. Som om saker börjar bli lite som vanligt igen. Jag flinar mot henne, puffar henne lätt på axeln och säger:
”Såklart jag vill. Så länge som du hjälper mig att bära alla prylar.”
Morgan ler snett.
”Jag kan väl vara en bra människa för en enda kväll, antar jag.”
”Dagen till ära”, lägger jag till och placerar en lättad kyss på hennes läppar.
“Forever, for worse or better
My poor heart will only surrender”
Resten av kvällen ägnar vi åt att frakta mina viktigaste saker i min bil till Morgans lilla röda hus. Även fast stämningen mellan oss fortfarande är avig på något vis, så skrattar vi åtminstone och pratar igen. Det är inte tyst någon gång under kvällen, och det känns så bra att jag bara vill skrika rakt ut. Vi kommer inte i säng förrän framåt fyra på natten, och när jag kurat ihop mig bland Morgans mjuka kuddar och dragit henne alldeles nära intill mig så att hela universum verkar bestå av endast hennes doft, så ler jag lite och tänker att mitt förhållande med den här oregerliga, emotionellt handikappade människan förmodligen är ett av de mest emotionellt påfrestande jag någonsin haft. Men av någon anledning gör det bara att det känns ännu mer värt det. Värt att kämpa för. Värt att försöka göra till ett lyckligt slut.
*
Det var inte såhär jag planerade det. Hur kunde jag låta det här hända? Allt gick ju enligt planerna. De var ju på väg att göra slut, inte att flytta ihop. Porcelain var nästan min. Jag kunde nästan känna det. Men så kom hon och tog honom ifrån mig igen. Hon ska få igen för det här.
Morgan Winchester ska få ångra att hon överhuvudtaget fötts.
*
Trust us, you just fell off the bus, suckers
Yeah, well, payback is a motherfucker
I can't let this go