Del 1:
Ever After
“Once upon a time
I used to romanticize
Used to be somebody, never mind
Don't miss it that much now”
Jag har aldrig trott på lyckliga slut. Lyckliga slut, att hitta sin själsfrände, leva lyckligt i alla sina dagar, är bara stoft som återfinns i sagor, något författare strör ut över de sista meningarna i sina skapelser för att kompensera för avsaknaden av det där perfekta avslutet i verkliga livet. Det finns inga sagoslut i verkligheten. Inga fina sammanfattningar, ingen epilog. Bara dagar ovanpå dagar i en vinglig massa som förr eller senare rasar samman i en hög och utplånar en.
En gång i tiden trodde jag att min egen saga var inom räckhåll, att jag bara behövde sträcka ut fingrarna och gripa tag i den första sidan för att mitt paradis skulle sprida ut sig runt mig.
”Kunde du inte bara ljugit?”
Jag hade fel. För sagoslut är inte verkliga.
Meningen ringer fortfarande i huvudet på mig, men jag försöker att inte slita den för mycket. Vill inte tänka på det. Inte tänka på hur nära jag var, hur jag vingligt balanserade mellan lycka och missöde, och hur jag med bara några små fjäderlätta, tårfyllda ord kunde knuffas ner från linan, rakt ner i mörkret med ett ankare av ångest knutet runt foten.
London innehöll så mycket mörkt för mig till sist. Att gå runt på de gamla gatorna där jag växt upp, där jag spelat fotboll och fått min första kyss och hoppat i vattenpölar och cyklat omkull fyllde mig numera inte med de gamla mjuka, nötta minnena, utan med nya, tyngre. Mörka med vassa kanter. Minnen av henne.
Så jag stack. Jag hade bott i olika delar av London sedan jag föddes, men jag förvånades över hur otroligt lätt det var att bara bryta loss sina rötter och försvinna från allt jag kände till. Jag sa inte hejdå till henne. Det gick inte. Jag bara försvann, lämnade allt det vassa bakom mig, och stannade inte förrän min lilla rostiga Renault stannade utanför den långsmala, gråbruna byggnaden där jag från och med då skulle bo.
Acadia Street 4, Falwick, Skottland. Mitt nya hem.
Falwick luktar skog. Det luktar mjukt och blött och mossa och regn, och jag älskade den lilla byn från första anblicken. Den är speciell. Jag, som alltid älskat att promenera runt i skogen för att sporra inspirationen, förälskade mig i skogen så fort jag satt en fot på närmaste upptrampade barrstig. Människorna här har allihop växt upp tillsammans, de äldre har fostrat de yngre och alla är som en hundra personer stor familj, och jag är den första nykomlingen i byn på minst tjugo år. Folk stirrar en del, viskar efter mig, men det är okej. Det är bättre än att se hennes medlidsamma blick, höra alla miljontals ursäkter om och om igen, eller att få ännu ett samtal från förlaget.
Hur går det med uppföljaren? Du kan inte vila nu! Smid medan järnet är varmt, utnyttja dina möjligheter! Marionette öppnade fler dörrar än du kan tänka dig! Skriv, John, skriv!
Jag antar att en förklaring hade varit passande vid det här laget. Så här ligger det till:
Mitt namn är John Merrick, jag är tjugo år gammal, och jag är bästsäljande författare. Nej, jag vet inte heller hur det gick till. Men så är det.
Jag började skriva min första riktiga bok när jag var arton, en komisk fantasybok om en leksaksaffär där leksakerna plötsligt får liv och börjar lägga sig i leksakshandlarens liv hela tiden på ytterst katastrofala och komiska sätt. Jag döpte den till Marionette, och när den blev klar skickade jag in den till alla förlag jag fick tag i, utan minsta hopp om att få den utgiven. Men ett av alla förlagen tyckte om den. Älskade den, till och med.
“Nobody told you this is going to fold you
We go marching in like toy soldiers”
En månad efter att Marionette getts ut hade jag hamnat på första plats på bästsäljarlistan. Jag, en nittonårig asocial idiot som spenderade största delen av dagen i sina berättelsers värld och som precis flyttat hemifrån och knappt kunde se skillnad på en brödrost och en iller, blev känd över en natt, mer eller mindre. Jag började tjäna pengar på det jag älskar att göra mest i hela världen, något som alltid varit en dröm alldeles för avlägsen för att ta på allvar. Men nu var den plötsligt sann, och allt hade hänt alldeles för fort för att jag skulle kunna ha en chans att förstå det. Människor bad om min autograf, jag läste högt ur Marionette på konvent över hela landet och jag fick tonvis med mejl om hur bra mina böcker var och hur fantastisk huvudperson jag hade. Det där sista höll jag faktiskt till viss del med om. Min protagonist, den smått arroganta men livsfarligt charmiga och innerst inne väldigt snälla prinsdockan Porcelain med bläcksvart rufsigt hår och ett snett leende hade rollen som ledare för den galna flocken av leksaker som plötsligt kommit till liv och är en av de saker jag är mest stolt över när det kommer till Marionette.
Men när den här berömmelseyran pågått ett tag började pressen komma. För Marionette skulle ha en uppföljare. Jag trodde jag skulle klara det utan problem. Jag hade intrigen uppstagad för mig sedan länge.
Leksaksaffären skulle bli invaderad av andra, mystiska varelser med en mörk baktanke som skulle ställa allt på sin ände. Toy Soldiers ska den heta, efter dessa mystiska saker som plötsligt dyker upp där huvudpersonerna minst anar det. Porcelain ska få en konkurrent om sin ledartitel och konflikt och komik kommer uppstå. Det visste jag redan. Men det var även allt, upptäckte jag. Under tiden som jag kämpade med att staka ut Toy Soldiers händelseförlopp blev mitt emotionella bagage tyngre och tyngre, pressen större och större, och skrivkrampen la sig som en förlamande parasit över mig, kvävde all inspiration och skrivarglädje. En slumpmässig sökning på Internet medan jag gjorde ett meningslöst försök att få lite inspiration över nätet ledde mig dock till Falwick, och den lediga lägenheten på Acadia Street 4.
Så jag packade mina saker, sa adjö till alla minnen, och försvann i hopp om att hitta min inspiration igen. Det är bättre såhär. Får jag inte inspiration till att skriva i en by som den här, så kommer jag aldrig få det. Falwick är mitt sista hopp.
”Don't want to think about it
I'm fucking tired of getting sick about it
Now stand back up and be a man about it
And fight for something”
Det regnar idag igen, konstaterar jag så fort jag kliver upp på morgonen den 10 september, en dag som betyder att jag nu spenderat två månader i den här lilla byn. Jag rycker på axlarna. Det är ju trots allt Skottland. Jag visste vad jag gav mig in på, och dessutom hade skogen aldrig varit så grön och mullig och vacker som den är nu om den inte fått så mycket bevattning. Jag stiger upp, klär på mig, äter frukost och öppnar dokumentet till Toy Soldiers på datorn. Jag sitter och stirrar på titeln i ungefär en kvart, innan jag suckar, fäller igen locket och inser att det inte kommer hända något idag heller. En promenad, kanske?
”Jake!” ropar jag ut över den lilla tvåan där jag bor, och ler lite när det raspande ljudet av ivriga, klumpiga tassar krafsar runt över trägolvet i sin färd mot mig. Jake, min halvårsgamla, gråvita amstaffvalp, dundrar rakt in i mina knän med en fart som nästan slår omkull mig. Jag skrattar, krokar i kopplet i den ivrigt skuttande valpens halsband, och kliver ut genom dörren och ner för trapporna till våningen under. Jake skuttar den sista metern ut genom dörren, och jag rycks med någon halvmeter, tillräckligt för att jag ska snubbla på tröskeln och välta ner en burk med mynt på golvet, som sprids över hela golvet.
Som på beställning hörs en hög suck, och det mjuka surrande som hörts i rummet tidigare avbryts tvärt och en lätt raspig, ung kvinnoröst vrålar:
”John, ditt jävla klantarsle! Se efter var du sätter fötterna för fan. Och plocka undan efter dig, jag tänker inte gå och städa upp efter dig. Jag är inte din morsa.”
”God morgon på dig också, Morgan!” säger jag med ett litet leende, och Morgan sträcker ut en arm genom skynket hon sitter bakom och visar mig långfingret utan vidare kommentarer. Åh. Hon är på sitt bra humör i dag. Så trevligt. Jag skyfflar i mynten i skålen igen, ställer tillbaka dem på sin plats, och går bort mot ytterdörren.
”Hejdå så länge, Morgan!”
”Käften, John. Jag jobbar”, kommer svaret, och jag vänder mig om och ler mot henne en kort sekund innan jag kliver ut på den regnblöta gatan. Morgan vänder sig mot mig och skjuter eldbollar mot mig med blicken. Jag tar emot dem med ett leende, dröjer mig kvar vid hennes ansikte några sekunder extra. Tjockt, mörkbrunt hår alltid uppsatt i en rufsig, sned fläta. Smala, svarta stuprörsjeans, kajal runt hela ögonen, en piercing i underläppen och ett stort linne som visar upp hennes armar som är helt täckta av tatueringar. Hon har en tatueringsmaskin i högerhanden som hon tillfälligt lyft från en halvfärdig rostatuering på någon tjejs axel, och det ser ut som om hon helst skulle velat sticka ut ögonen på mig med sitt vapen. Jag ler lite igen.
Morgan Winchester driver byns enda tatueringssalong, som av någon anledning går väldigt bra trots att medelåldern i Falwick är över 40-strecket och att knappt någon i byn förutom Morgan och hennes assistent är några direkta tatueringsentusiaster. Hennes salong ligger på planet under min tvåa. Jag kan gå ut på gatan genom bakdörren eller genom hennes salong om jag ska någonstans. Jag går alltid genom hennes salong, för att få en chans att prata med henne men även för att kunna reta gallfeber på henne på samma gång.
Morgan har mer eller mindre hatat mig sedan första dagen vi träffades. Jag hade klivit in och försökt presentera mig artigt, men hon hade haft en kund och jag hade varit klumpig, och råkat stöta till hennes hand en liten aning så att hon tatuerat ett pyttelitet streck på kundens arm som inte skulle vara där. Hon lyckades täcka över det så att det inte syntes, men hon tittar på mig med mord i blicken sedan dess. Jag tittar på henne av helt andra anledningar.
“Don't you move
Can't you stay where you are, just for now
I could be your perfect disaster
You could be my ever after”
Jag tittar på henne för att det känns som om någon liten del av mig säger åt mig att Morgan kanske är något att hålla fast vid. Jag skulle aldrig säga det till någon, för då skulle de avfärda mig som komplett galen, men kanske är Morgan Winchester, tatuererskan med aggressionsproblem och iskallt hjärta, faktiskt så nära ett lyckligt slut jag kan komma. Jag känner på mig att vi inte är så väldigt olika, innerst inne. Det enda problemet är att jag måste smälta det där iskalla skalet för att få reda på det. Och jag tvivlar på att Morgan kommer gå med på det.
Men jag tänker inte ge upp. Morgan är redan trevligare mot mig än hon varit innan, och jag är övertygad om att jag kan nästla mig in hos henne. Något med flytten och att komma bort ifrån henne har gjort att jag blivit ohälsosamt mycket modigare än tidigare. Jag har inget att förlora längre. Jag har redan kastat bort mitt livs lyckliga slut.
Det är inte som att det kan bli värre.
“Once upon a time
This place was beautiful and mine
But now it's just a bottom line
Barely comes to mind
But ever after was mine”
Så, åsikter om första delen? Förhoppningar, farhågor? Bra, dåligt?
COMMENT, THEN :3
Coming Up: Marianas Trench – Haven't Had Enough
*cries* it's perFECT