JAG ÅKTE TILL LONDON, och gick på konsert själv.

 

Nyårslöften gör mig alltid stressad, så jag brukar oftast inte ha något. Tror jag bara hade något flummigt i stil med "att försöka göra 2013 så bra som möjligt", och även fast det inte nödvändigtvis var det, så tycker jag i alla fall att jag har försökt. Tror inte jag ska avge något, och i så fall något i stil med det förra - att göra mitt bästa och försöka nå mina drömmar i så stor utsträckning som möjligt.

Jag blev nästan-moster till min kusin Hannas son Arvid, som är det mest bedårande som finns och det enda barnet jag genuint tycker om.

 

Om man räknar bort bortfallet av vår fina hund, så nej.

Besökte Storbritannien och finaste London och blev helt oåterkalleligt kär i landet, staden, folket och kulturen, och hann med en sväng till Rhodos och även Danmark i konsertsyften. Tror det var allt. Mycket nöjd med årets resor, måste jag säga.

En publicerad bok (jag tänker hålla fast vid den önskan tills den blir sann), och förhoppningsvis en egen lägenhet på något spännande ställe. Och ett jobb.

Alla gånger jag var på konsert och var galet lycklig, datumet då Lina avlivades, datumet Fall Out Boy kom tillbaka, datumet My Chemical Romance splittrades, och datumet jag tatuerade mig, förmodligen.

 

Att jag skrev klart en mindre roman som jag dessutom är väldigt stolt över, Night of Day, att jag har vågat göra många nya saker och ändrat mig en del. Jag har varit mindre rädd för saker, helt enkelt.

Att jag inte orkat bry mig om skolan så mycket som jag skulle velat, förmodligen. Trean är liksom lite fel tidpunkt att bli skoltrött.

Tror faktiskt inte att jag varit sjuk överhuvudtaget på hela året, med undantag för typ två tillfällen med lite lätt nästäppa och huvudvärk, typ. Mitt immunförsvar är badass.

 

Konsertbiljetter, förmodligen. Det var i princip det enda jag köpte, så ja. Och tatueringen, såklart, om man räknar det som något jag köpte.

Hela min enorma familj slöt upp för att fira min 18-årsdag vilket var väldigt underbart (och gav mig superfina presenter), Jenni ritade Destielfluff till mig i julklapp, Malin lät mig bo i hennes lägenhet i nästan en hel vecka och Klanen och min familj har bara varit allmänt underbara personer som fått mig att känna mig älskad.

Förmodligen, ja, men inte något jag direkt minns. Sedan jag kom bort från högstadiet har obehagliga kommentarer och giftiga människor definitivt blivit färre. Mycket skönt, måste jag säga.

Rakt ner i mina favoritbands ficka i form av konsertbiljetter. Vill inte tänka på hur mycket pengar som gått åt till band i år, alltså.

Jag är generellt en väldigt uppspelt personlighet, så jag blir uppspelt mest hela tiden. I år var det nog, förutom alla konserter, mest fandomsaker, dock, såsom nionde säsongen av Supernatural, tredje säsongen av Sherlock (eller åtminstone alla spoilers och teasers och grejer), och Doctor Who. Ja, och så Londonresan, såklart. Grät ju förfan av uppspelthet över att få åka dit, liksom.

Beroende på om jag vill minnas 2013 med glädje eller sorg, så blir det nog antingen Fall Out Boy – The Phoenix som påminnelse om den storslagna, överväldigande lyckliga dagen då Fall Out Boy återvände med dunder och brak med världens bästa album, eller My Chemical Romance – The Light Behind Your Eyes, som påminnelse om helgen då jag grät konstant en hel dag efter att ett av mina favoritband försvann ur mitt liv, och hur ont det gjorde när jag insåg hur väl The Light Behind Your Eyes passade in på händelsen.

 

a) Jag vet inte riktigt, faktiskt. 2012 var ett av de bästa åren i mitt liv, medan 2013 har varit väldigt växlande mellan bra och dåligt. Överlag är jag kanske inte lika lycklig som förra året, men jag är definitivt inte olycklig. 2012 råkade bara vara ett jävligt bra år.

b) Förmodligen tjockare, med tanke på att min diet är katastrofartad och jag inte längre har varken hund eller häst att motionera med.

c) Fattigare. Definitivt fattigare.

Skrivit. Har haft långa perioder med skrivkramp som varit svåra att ta sig ur. Läst också, förmodligen. Förutom det hade det inte suttit fel med fler konserter (om plånboken hade tillåtit), och jag önskar att jag hade varit bättre på att ta kontakt med människor och tala om för människor nära mig hur mycket jag tycker om dem oftare än jag gör.

Gått på konserter. De gör mig lycklig, men väldigt fattig. Fast, nej, inte egentligen. Jag ångrar inte en enda konsert alls. Skulle dock förmodligen inte ha gjort bort mig så ofta som jag gjort och fikat mindre.

 

I gott sällskap av min finaste familj, dumma konversationer, dåliga skämt och en massa god mat.

Om man bortser från alla de miljontals nya celebrity crushes jag skaffade mig till höger och vänster, så nej. Har tvärtom koncentrerat mig mest på att sluta vara kär, vilket är en betydligt större utmaning. Tror jag lyckades, dock.

 

Är det något jag skaffat mig i år är det nya favorit-tvprogram. Först på listan kommer Supernatural, tätt följd av Sherlock, Doctor Who, The Mighty Boosh, Agents of S.H.I.E.L.D, Star Trek, The Young Ones, Bones, How I Met Your Mother, Bob's Burgers och Black Books. En hel del, alltså.

 

Med undantag för dickheads till kändisar som Robin Thicke, så nej. Min hatlista fortsätter vara intakt.

Förmodligen Biffy Clyro, The Pretty Reckless, Every Avenue, Bullet For My Valentine, Steam Powered Giraffe, Iron & Wine, Imagine Dragons, The Used, Twenty One Pilots och New Politics. Fina band det minsann.

En resa till London och en systemkamera, och jag gick på fler konserter än vad jag någonsin kunnat hoppas på, vilket jag verkligen ville.

En publicerad bok och A i alla ämnen.

Förmodligen Star Trek: Into Darkness, Thor: The Dark World och The Hobbit: Desolation of Smaug. SÅ JÄVLA BRA.

Klanen. ♥

Har fortsatt på det helsvarta spåret mer eller mindre hela året, med lite mer försök till att se lite mer punk rock ut. Typ skotsrutiga kjolar, jeansväst med nitar, nätstrumpbyxor, kängor och sådär. Har börjat ha mer bandtröjor också allteftersom jag har köpt fler på konserter, så ja. JAG VET INTE.

Tanken på att skolan snart är över för gott, att jag har vänner som får mig att skratta när allting är som tristast, trösten i mina favoritbands låtar och distraktionen som mina favoritserier erbjuder.

Det är förmodligen lika mellan Misha Collins och Tom Hiddleston. Herrejesus säger jag bara. De har orsakat mig ändlös frustration över sin perfektion. Jag hatar dem.

 

 

Misha Collins som spelar min älskling Cas i Supernatural, som är rolig och omtänksam och förstående och som byggde sitt hus själv, som gjorde sin frus förlovningsring själv, som bygger skolor i Haiti på fritiden och bara allmänt är en av de finaste människorna jag vet. Usch.

 

Har inte varit så insatt i politik så specifikt, men jag har definitivt börjat engagera mig mer i lite politiska frågor, som jämställdhet och mänskliga rättigheter och sånt. Speciellt kvinnors rätt, så det är nog det område jag brytt mig mest om.

Med undantag för Lina saknade jag Vickan en hel del, och så saknade jag Klanen typ så fort jag var ifrån dem några längre stunder.

Man kan inte kontrollera vart ditt liv kommer ta vägen, och inget positivt kommer komma ur att stressa upp sig över hur framtiden kan komma att se ut. Framtiden löser sig. Fokusera på nutiden.

från Fall Out Boy – Just One Yesterday

 

För om det är något jag har gjort i år så är det att vilja stanna tiden, skygga undan från framtiden och bara velat vara kvar i dåtiden för alltid och slippa ta itu med resten av livet.