För exakt ett år sedan idag skrev jag klart Dimidium (som på den tiden fortfarande hade arbetsnamnet Hey There, Delilah kvar). Ett år sedan jag satt i soffan och lyssnade på Panic! At The Disco – Behind The Sea och skrev den där epilogen som jag planerat i över ett halvt år. Runt nio månders arbete, en massa nätter framför worddokumentet med skrivmusik i öronen, slut. Bara sådär. Och nu har jag väldigt svårt att inse att det är ett helt år sedan jag skrev klart vad som fortfarande är en av mina största stoltheter och prestationer. Mitt största hopp om att bli utgiven författare.

 

Ett år. 

 

Under det året har jag hunnit författa ännu fler berättelser jag är väldigt stolt över och som förmodligen aldrig skulle kunnat existera om det inte varit för allt Dimidium lärt mig - Yellow Bricks, Glimt, Night of Day - och till och med hunnit börja på uppföljaren, Sectangelus, som jag för ett år sedan trodde aldrig skulle kunna existera, eftersom jag inte såg något sätt att driva vidare Delilah och Joshs historia utan att tjata ut historien. Då hade inte Adrienne och Målaren kommit till min räddning än, dock, och givit mig en enorm utmaning och en fantastisk idé som är svår och jobbig och så galet exalterande och speciell att jag inte kan vänta på att berätta den. 

 

Jag håller fortfarande på att redigera Dimidium, ett år senare, och mamma tror att det är för att jag egentligen är rädd för att skicka in den och få den bedömd, eftersom det trots allt är en bit av min själ och några av mina bästa vänner i den där boken som jag utvecklats tillsammans med och lärt mig skriva en fullskalig bok med, och jag antar att det är lite av anledningen. Men jag vill bara att den ska vara vid sin fulla potential när förlagen får den. Jag vill att Delilah och Josh ska vara så bra de kan bli innan någon annan får ta del av dem. Ska låta folk läsa igenom den och redigera den en gång till, men sedan. Sen jävlar.

 

Vid två-årsjubileumet för Dimidiums färdigställande kanske ni kommer kunna köpa den i affär, vem vet? Chansen är förmodligen mikroskopiskt liten, men den finns. Det är rätt hisnande. Och oavsett så lyckades jag för ett år sedan knyta ihop en berättelse som från början handlade om en sjuttonårig flicka död i cancer men blev så mycket mer. Som blev över 500 sidor om allt ifrån livet efter döden till boken om själsfränder till musik till svarta lågskaftade Converse till hemlöshet till kärlek till änglar till kakdegsglass till ett bröllop i Central Park och till en epilog i Paradiset.

 

Trots att Night of Day nog slagit Dimidium i det faktum att ingen berättelse fastnat så hos mig som Hugo och Austins, så är jag så stolt över Dimidium och att det faktiskt är något jag lyckades göra. Att en flyktig liten tanke på en religionslektion i ettan ("tänk om alla religioner har rätt? tänk om allt det där faktiskt händer efter döden? tänk om Gud faktiskt finns?") och Coldplay – Paradise som spelades på radion och målade upp öppningsscenen gav mig den sista lilla knuffen mot början av det som än så länge är mitt livsverk.

 

Jag har faktiskt fortfarande kvar anteckningsboken där jag skrev ner de första förvirrade stolparna till Dimidium efter att jag kom hem den där kvällen efter Paradise spelats på radion. De där anteckningarna som snart är två år gamla och det gör mig nästan lite överväldigad över hur mycket grundploten eskalerade från sin grundposition.

Det är därför den där berättelsen betyder så mycket. Jag älskar Dimidium för att den öppnade mina ögon för vad jag var och är kapabel till att göra.

 

Och det är därför idag är en så viktig dag.