Och så, efter ett helt livs drömmande, ett års planering, en månads ångest och drygt nio timmars resande, så är jag i London. Jag har sagt farväl till både Sverige och Danmark, och för tillfället ligger jag i en bäddsoffa tillsammans med Elin i en lägenhet på Borough Street och tragglar ner det här inlägget via telefon (jag: "kommer du vilja döda mig om jag vill vara på datorn en stund?" elin: "ja.").
Dagen har varit evighetslång, men när vi tagit oss från Heathrow och till tunnelbanan kom genast den där känslan jag fått varje gång jag besökt London tillbaka - att det är här jag hör hemma. Kändes knappt som jag varit borta. Tog oss ett bra tag att hitta vår boplats, och när vi väl gjorde det var alla så utmattade efter att ha släpat runt på astunga väskor tvärs över stan att vi bara gick inom Tesco's och handlade mackor och stannade på rummet resten av kvällen. När jag zappade på TV:n gick det en repris av det senaste avsnittet av Doctor Who, och därefter nya avsnitt av Not Going Out. Om inte det var nog bevis på att det här landet är där jag hör hemma, så vet jag inte vad.
Området vi bor i är slitet och vackert och helt fantastiskt, och på väg till hotellet stannade jag upp för en sekund och bara lät mig själv ta in tanken att jag bor här nu. Jag behöver inte skiljas från den här ruffiga, inspirerande, underbara staden efter någon ynka veckas semester. Nu får jag kalla det mitt hem. Det är utan tvekan det bästa av allt.
Imorgon ska jag ta med mig kameran på turisteskapader runt stan, och sedan ägna kvällen åt att gå på Phantom of the Opera. Värre kunde man ha det, alltså.