Känner mig rätt okej just för tillfället, men dagen på det stora hela har varit rätt sugig, honestly. Kom till jobbet och möttes direkt av en lång lista på alla mina brister, more or less, eftersom jag tydligen inte hade städat ordentligt i Islington igår (vilket probably var sant även fast böckerna stod i ordning och sådär) och inte varit tillräckligt aktiv och allt möjligt, så jag fick en stern look av Magda som bara sa "so we're gonna give you a hard time today" och jag bara "....fair enough" och drunknade lite i det där lilla svarta hålet inombords som heter "wow jag är så jävla sämst på precis allting hur har jag kunnat ta mig igenom livet såhär långt jag borde bara gräva ner mig någonstans och bespara alla besväret av min närvaro" (det där svarta hålet har krympt med åren men gör fortfarande cameos varenda gång jag misslyckas med nåt så det är ju skoj).
Min chef gav mig dock ett litet peptalk (som jag egentligen inte förtjänade för jag hade genuint fuckat upp men som jag fick ändå för att min chef är too good for this world) och drog mig ur det där hålet en aning och fick självhatet att luta lite mer åt produktivitet istället. Skickade ett ursäkts-sms till Tomasz (alltså fuckar typ alltid upp mest i Islington av nån anledning ??? de måste fan hata mig vid det här laget wow), och var sedan på fötterna mer eller mindre hela dagen, fast besluten att prove them wrong och bevisa att jag faktiskt inte var helt 100% värdelös på mitt jobb (sanningen ligger närmare kanske 65% eller så, vill jag inbilla mig). Julruschen börjar komma igång ordentligt nu så jag for runt som en skållad råtta mest hela tiden och övade mig på att peka ut fyra böcker till fyra olika kunder samtidigt (det är alltid så fascinerande hur ingen orkar vänta på sin tur och förväntar sig att man ska följa med dem och peka ut den exakta boken i hyllan när man är själv vid en fullspäckad kassa alltså wow människor är fantastiska) och restocka lite här och var när jag kom emellan horderna av människor. Min chef gav mig en liten uppmuntrande knuff på axeln varenda gång han gick förbi, och framemot kvällen kände jag mig lite bättre igen. He's so great.
Anyhow. Som tröst för min värdelösa jobbdag och mitt bottenlåga självförtroende gick jag inom Sainsbury's på vägen hem och köpte en julgran. Eftersom den är köpt på just Sainsbury's lutade den brant åt ena sidan och tappar redan barr och kommer högst antagligen vara död innan jul, men det är något charmigt över det ändå. (Plus att jag lyckats hålla vår basilika i köket levande flera månader efter alla trodde den skulle dö så förhoppningsvis kan det här bli ett sånt tillfälle igen).
Ställde den på vår lilla byrå i hallen som vi ändå inte använder till nåt annat än klädnypor och grejer i kategorin "vems är den här ens?". När väl allt glitter och julgranskulor kommer upp så kommer den se så himla fin ut där, tror jag nog. (Also featuring - ett cameo av min Guardians of the Galaxy-poster).
Åt kvällsmat, såg ikapp på Youtubevideor, och så kom Josh hem och studsade in i mitt rum över det faktum att han fått Adventure Time-merch på pubquizet han varit på, och därefter befann jag mig snart i hans rum igen med ännu ett avsnitt av Community. Vi började se på säsong fyra - som är vida känt i fanbasen som den värsta säsongen - eftersom vi, som Josh beskrev det, "lika gärna kunde få det överstökat". Och alltså hhhhh jag förstår verkligen vad han menade.
Det är liksom inte dåligt rakt ut. Jag småfnissar fortfarande här och där, men det är liksom som en vanlig sitcom. Den där speciella gnistan som gör Community så himla speciell och fantastisk fanns liksom inte där. Alla karaktärer blev vanliga, tvådimensionella sitcomkaraktärer utan speciellt mycket djup alls och alla skämten är oftast referenser till saker som hänt i de andra säsongerna, och när vi hade tittat på ett par avsnitt (som var allt vi hann med eftersom Josh ska jobba imorrn igen den stackarn) hade vi världens konversation om hur hjärtekrossande det faktumet var - säsong tre var ett sånt mästerverk, och så gick det direkt in i säsong fyra som var så själlöst, på nåt vis. Med tanke på hur mycket jag älskar Community nu och bara har tagit till mig alla karaktärerna som om de var mina bästa vänner även fast jag sett på serien i typ två veckor max, så var det liksom som att dyka upp i skolan efter sommarlovet och alla ens kompisar hade förändrats och inte ville prata med en längre, typ. It was very sad.
Sa godnatt till Josh - som lovade att hjälpa mig klä julgranen imorrn även fast han tvivlar på att den kommer överleva ens tills dess - och gick sedan in på mitt rum och fortsatte binge:a resten av säsongen (Josh vill knappt titta på den - which is understandable tbh - så jag ska bara sträckse hela säsong fyra så att vi kan hoppa direkt in i säsong 5 sen heh). Är nästan klar med säsongen nu - har typ tre-fyra avsnitt kvar, så jag blir nog klar med den till imorrnkväll utan större ansträngning tror jag. Säsong fem blir tydligen bra igen sen. Längtar efter det gamla vanliga Community, to be honest (till deras försvar slutade det senaste avsntittet med att Abed höll en kattunge i famnen och min själ lämnade min kropp för en sekund bara av att se det så det var ju ett starkt plus såklart).
Så, ja. Det var dagen, det. Den har inte varit så jättebra, men lite verklighetsflykt och julgranar och intense diskussioner om plotuppbyggnad i sitcoms kan ljusa de flesta dagar en aning. Dessutom började november bra när resten av månaden var skit, så får hoppas att motsatsen av det blir sant i december. Får leva på det.
Imorrn är jag äntligen ledig igen, och ska spendera dagen med att ta mig igenom resten av säsong fyra, köpa julgransdekorationer och sen pynta lägenheten. Det blir nog bra detta. Just nu är solen dock snart på väg att gå upp, så jag borde väl sova, antar jag. See ya!