MER NYTT ALL TIME LOW. WHAT A TIME TO BE ALIVE. Föll inte direkt pladask för den här som jag gjorde med Runaways, men ju mer jag lyssnar på den desto mer känns den. Det är något med refrängen som slår an på något i mig, tror jag. Plus att Mark Hoppus' vers är helt awesome, så det är ju det med.
De har förbättrats så sjukt mycket sedan Don't Panic alltså ÅH jag känner mig som en stolt förälder.
I vilket fall. Idag har varit en bra dag. Intense, men bra.
Såg ut något såhär:
[Hittade tillbaka till mina kära dåligt belysta outfitfoton till slut. Hurra! (said no one). Oavsett så minns jag inte vart jag köpt något av det jag har på mig. Tror det är en stark kombo av födelsedagspresenter + reliker från 2009. Läppstiftet köpte jag till spexkortet i nian i alla fall. Det minns jag tydligt.]
Spenderade dagen i Camden tillsammans med Niall (och min chef en stund, men han gick hem efter några timmar eftersom han var sjuk och som vanligt inte hade vett att bara stanna hemma och vila upp sig sigh).
Min chef hade beställt 21 lådor (!!!!) fulla med klassiker som jag och Niall hjälptes åt att prismärka från tio till typ....... tre-fyra på eftermiddagen. SÅ JÄVLA MYCKET BÖCKER ALLTSÅ DET VAR HELT SJUKT. Tog slut på två och en halv rulle prislappar (en rulle som vanligtvis räcker i typ....... en vecka.....). Jissus.
Därutöver var det ju lördag och därmed fullt ös i affären som det var. Niall hade sin lunchrast mitt när det var som mest intense och jag fick bolla mellan att ta hand om det konstanta flödet av kunder, horder av jobbiga högljudda barn som rev ner allting och inte hade föräldrar som såg efter dem (alltså hatarhatarhatar barn varför finns dem usch), pensionärer som trängde sig i kön och inte kunde vänta en enda sekund på att få sin fråga besvarad och någon som letade efter jordens mest specifika bok och inte tänkte ge upp innan den var hittad, och dessutom prismärka femtielva lådor med klassiker.
Var najs att ha en fartfylld dag igen efter väldigt många lugna på raken, men det kändes att jag jobbat mycket i Golders Green på sistone för holy crap jag hade nästan vant mig av med rusningstempo. När Nialls rast var slut och det var dags för mig att gå märkte jag hur utmattad jag faktiskt var (när man är inne i det tänker man ju inte på det). Hade världens huvudvärk och var helt slut i hela kroppen. Gick och handlade lunch och stod inne på Marks & Spencers och bara svajade för att jag var helt off. Köpte spaghetti och köttbullar och chokladpåskägg som belöning för att jag jobbat så hårt, och Niall meddelade att han hela tiden trott att jag var vegetarian (han bara "aren't you a vegetarian or did I just make that up?" och jag bara "you just made that up" och förklarade att jag nog varit vegetarian om jag inte älskat chicken nuggets mer än jag älskar mig själv). Jag spenderade lunchen i personalrummet och scrollade runt på internet eftersom jag verkligen inte kunde använda min hjärna till någonting alls. Såg till sist på Monica Lewinsky's TED Talk - som internet pratat om i typ två veckor nu - och hOLY SHIT. Det var så himla bra och jag har aldrig riktigt tänkt så mycket på hennes existens eller öde men herregud. Den människan är en jävla superhjälte som bara överlevt. Fick tårar i ögonen flera gånger. Dang.
SE PÅ DETTA OKEJ THIS IS SO IMPORTANT HERREGUD
När min lunchrast var över kände jag mig lite mer som en människa igen, och jobbet lugnade ner sig avsevärt därefter. Eftersom min chef var sjuk fick jag jobba en timme extra och stänga, så jag kunde spendera den sista timmen med att skriva lite mer på Sectangelus, vilket var najs.
På vägen hem stannade jag till på Sainsbury's med intentionen att köpa en cheesecake eftersom det idag är exakt ett halvår sedan jag flyttade till London (herregud det har redan gått ett halvår det är helt sjukt hUR HAR DET GÅTT SÅ JÄVLA FORT I JUST GOT HERE JU), men de hade självklart slut på cheesecake (</3) så jag köpte en låda donuts istället och gick hem och åt dem i sängen framför Youtube. Väldigt trevligt. Ja, och så skrev jag till sist något nytt på min griffeltavla (som har haft Live Long and Prosper på sig sen Leonard Nimoy dog). Såhär ser den ut nu:
För det är ju alltid bra med en konstant närvarande referens till typ den mest hjärtekrossande låten ever. Såklart (plus jag menar hur bäst är inte den strofen ???? vill ha den tatuerad på min kropp så bäst). Måste köpa lite färgade kritor med så jag kan pimpa upp det lite mer. Och öva upp mina kritskrivarskills. Katastrofalt ju.
Blir nog inte mycket viktigare saker än så gjorda idag tror jag - tydligen jobbar jag imorrn också (hade glömt skriva in det i kalendern ???? BRA JOBBAT SELF), så måste väl gå och lägga mig i någolunda tid antar jag. Håll tummarna för att mina klockor ställer om sig till sommartid automatiskt i natt så jag kommer i tid till jobbet...............