NEIL GAIMAN OCH AMANDA PALMER IS MAGIC.

 

Det är the bottom line till vad jag upplevt under kvällen. Åh, så bra de är. Kan fortfarande inte tro på att det där verkligen hände.

 

Hade ungefär ingen aning om vad kvällen skulle handla om när den började, men basically var den centrerad runt ett nummer av en tidning som Amanda och Neil hade bestämt innehållet i. Temat var saying the unsayable (basically yttrandefrihet och internet och hur och varför folk blir offended av saker) och åh, så intressant det var. Ville gå hem och skriva en uppsats direkt. De sa en massa saker jag höll med om och lite jag inte höll med om, men det var så intressant att höra vad de tyckte om saker och ting och inte bara lyssna till någon som tycker exakt som en själv hela tiden (men fortfarande hade, liksom, humana åsikter och var vettiga människor).

 

Åkte dit direkt efter jobbet, och kom ganska lagom tills dörrarna öppnades. Gick in, köpte en plansch (varför har inte fler events posters ??? det är ju det bästa ever), och hittade till sist min stol och kände mig alldeles sprittig i kroppen över hur de spelade Girl Anachronism i högtalarna (faktiskt typ alla Amanda Palmers största hits it was great) och hur både hon och Neil var i samma hus som jag.

 

Efter en oändlig väntan släcktes till sist ljuset, och så klev Neil och Amanda till sist ut hand i hand och jag dog lite för holy shit de är här de är på riktigt thEY ARE RIGHT HERE HHHH och de började med att Neil läste en bit ur tidningen de skrivit för, och jag log som en idiot när Amanda började spelade The Killing Type som om hennes liv hängde på det (den kvinnan är en jävla naturkraft alltså SHIT hon är så supergravid och spelar ändå piano som ingen annan HON ÄR ALL THE GOALS). Kvällen var basically att Amanda och Neil läste bitar ur tidningen och diskuterade dess koncept, och så kom det gäster ut ibland och gjorde något form av framträdande på temat. Det var en musiker, en poet, en ståuppkomiker (som var SÅ JÄVLA ROLIG att jag bara tjöt av skratt rakt igenom. "Like trying to fit an ENTIRE tiger into a microwave" alltså VAR HAR DU VARIT HELA MITT LIV) och en skribent. Allihop var asbra och tankeväckande och oftast även asroliga, och Amanda och Neil ledde det hela och tappade bort sig hela tiden och bara var allmänt oorganiserade (Amanda bara "we planned this SO WELL") och det kändes så himla familjärt, på nåt vis. Både Amanda och Neil är så himla bra på att liksom ta bort den där barriären som oftast brukar finnas mellan kända människor och deras fans. De känns som ens kompisar, som riktiga människor.

Neil läste en historia han skrivit för länge sen (innan han började sa han bara "this is the only story I've written that have ever seriously disturbed me"), som hette Babycakes och handlade om hur alla djuren på jorden försvann så folk började äta bebisar istället och Amanda bara la en filt över sin mage och bara "DON'T LISTEN TO YOUR FATHER" och det var p much det bästa någonsin. De retades så himla mycket med varandra hela kvällen och var så töntiga och bedårande och DE ÄR SÅNA RELATIONSHIP GOALS I CANT EVEN TELL YOU.

Amandas val av låtar var by they way SÅ HIMLA A+ - det var som om hon tittat in i mitt huvud och sett mina "most played" av hennes låtar, och sen spelade dem (förutom The Bed Song, kanske, men SÅ mycket var jag inte redo att gråta just idag så det var nog lika bra det). Hon spelade visserligen inte så många låtar, men hon really nailed them - vad jag kan komma ihåg nu spelade hon The Killing Type, Bigger On The Inside och Ukulele Anthem. Dessutom spelade hon bitar ur Oasis vilket gjorde mig alldeles giddy för den låten har varit min mest spelade på hela min spellista i flera veckor och i love it (basically förklarade hon hur alla radiostationer vägrat spela den för att den var 'offensive' och demonstrerade hur de nog inte hade tyckt så om hon bara inte lagt en så glad melodi på texten så hon spelade den i balladform och det lät så jävla konstigt alltså åh). När hon började spela introt till Bigger On The Inside kände jag bara ett stort NOPE eftersom jag hittills inte kunnat lyssna på den låten rakt igenom utan att gråta. Att höra den live gjorde det inte lättare att hålla det tillbaka, direkt. Grät genom hela låten. Det var så fint.

 

I slutet samlades alla som varit med under kvällen och diskuterade yttrandefrihet och internet och offensiveness lite mer, och så satte sig Amanda vid pianot och Neil vid mikrofonen och sjöng I Google You, vilket jag inte direkt hade väntat mig men verkligen hoppats på för DEN LÅTEN ÄR GULD OK OCH NEIL GAIMAN SJÖNG DEN TYP TIO METER IFRÅN MIG I AM NOT OK. Därefter tog Amanda sin lilla ukulele och som avslutning på kvällen spelade hon Ukulele Anthem och hela publiken skrek med i "if anybody wants to steal your ukulele let them take it" och jag skickade en snippet till Jenni över snapchat och var så himla överväldigad av hur orimligt mycket jag älskar den låten.

 

Alla medverkande medan Amanda spelade Ukulele Anthem i slutet. Also HUR FIN SETDESIGN ??? THAT IS MY AESTHETIC

Därefter bugade dem allihop, Amanda tog Neils hand igen, och så var de borta och jag irrade mig ut i Hackney och tog Overgrounden hem till Camden igen, med hela huvudet snurrande av djupa filosofier och ett underliggande buzz av HERREGUD JAG KAN INTE FATTA ATT DET FAKTISKT HÄNDE JAG ÄLSKAR DEM SÅ MYCKET.

 

Så, ja, rättså bra kväll all in all, kan man väl säga. Skrattade så jag grät, och grät en hel massa och fick så himla mycket tankar.  Så bra, så bra.

Det faktum att jag sedan kom hem och rullade ut planschen och insåg att den var signerad av både Neil och Amanda gjorde inte saken sämre, direkt.

 

Amanda Palmer och Neil Gaiman är actual goals. Herregud, alltså.