I was told you were down on the machine

[Bild: St. Paul's Cathedral, London]
Dead Sara är min senaste musikaliska förälskelse - varenda gång jag shufflar deras diskografi hittar jag nya favoritlåtar. Den här upptäckte jag när jag strosade runt på South Bank häromdagen, och den har varit min jam sedan dess. Also, relaterat, varför turnerar inte Dead Sara i England? Den här hade ju varit perfekt headbangingmaterial, och så kan de inte ens pallra sig över Atlanten. Skandalöst.
 
Hej där! Idag har jag varit ledig, och det har varit ännu en väldigt högkvalitativ dag, måste jag säga. Var ledig från jobbet, för det första. Eftersom wifiet var dött i princip hela natten (imorse var det dock helt okej igen så jag vetefan vad det fick för sig) och jag upptäckte att man behöver internet för att kunna spela Sims (liksom ??? WHY ???), så slutade det med att jag spelade Portal 2 för första gången på evigheter (var inte speciellt bra på det men bättre än jag mindes faktiskt!!), och såg sedan på säsong två av The Young Ones på mitt trogna boxset och somnade mitt i Bambi (det sista jag minns att jag såg var Rick som skrek "WHY DON'T YOU LIKE ME?" och Vyvyan som svarade "Because you're a complete bastard" och finns det egentligen något bättre att somna till, really). Och det är därför man alltid ska köpa sina favoritserier på faktiska DVD-boxar, kids. A true blessing när internet dör och man får återvända till the dark ages.
 
Idag inledde jag med att sova jättelänge innan jag masade mig upp, tog en dusch, åt världens största skål med flingor, klädde på mig och såg på Buffy ända tills det var dags att dra ner till Islington och Welcome To Night Vale. Tog overgrounden till Highbury & Islington, som ligger precis jämte Union Chapel där giget skulle hållas, och satte mig sedan i kön. Var där bara typ två timmar innan dörrarna skulle öppnas, men det var ändå inte alls många före mig i kön, which was nice. Spenderade kötiden med att läsa Frankenstein och störa mig på hur tjejen bakom mig i kön ALDRIG slutade sjunga (väldigt högt och väldigt falskt), tills dörrarna öppnades och vi fick ta oss in i kyrkan. Senaste gången jag var där var när jag såg Amanda Palmer, så fick massor av flashbacks (och saknade Amanda lite), men hamnade rätt mycket längre fram än jag gjorde till Amandas gig.
Hittade en plats på andra raden i mitten med perfekt vy över scenen, upptäckte att Union Chapel sålde te i faktiska porslinsmuggar (såg så himla fint och hemtrevligt ut åh), att merchen var billigare än jag trott, och att de spelade just Amanda Palmer's Melody Dean i högtalarna.
Also titta på den här jäkla lokalen ????? Att höra Cecil Baldwin's röst eka i världens mäktigaste jäkla kyrka är ju väldigt svårslaget alltså.
 
 
Kilade iväg och köpte en plansch (eftersom jag redan har en tröja men kände att jag saknat en WTNV-plansch), och därefter var det ganska lagom för öppningsnumret att börja. Öppningsnumret var en kille i hatt bärande på ett dragspel som hette Jason Webley, som jag vetat om ett tag nu eftersom han - surprise surprise - är kompis med Amanda Palmer. De hade till och med en duo tillsammans som hette Evelyn Evelyn där de spelade siamesiska tvillingsystrar (som båda hette Evelyn) och sjöng låtar som basically bara handlade om att de var siamesiska tvillingar (det var ungefär det bästa någonsin). Han var hur bra som helst (vilket jag nästan hade anat). Var lite i samma vein som Amanda, fast ändå helt olikt. Han hade världens energi och studsade runt och stampade i golvet och spelade dragspel like nobody's business och berättade roliga anekdoter emellan låtarna. En av berättelserna inledde han med att säga "I recently found something out that changed the way I view the world. I found out that I, as a citizen of Washington State, am legally allowed to own a giraffe", och så berättade han hur han försökt hitta en giraffarm där han kunde köpa en och gubben som ägde farmen han hittade sa att han skulle "FORGET ABOUT THE GIRAFFES" (med stora bokstäver dessutom) och så sjöng han en jätteglad men aggressiv dragspelslåt om hur gubben borde ge honom en giraff. Jag bara satt där och asgarvade och tänkte att det inte fanns något tvivel om att han är någon Amanda Palmer gillar.
 
Hela publiken älskade honom också (eftersom man oftast gillar lite halvskumma saker om man är into Welcome To Night Vale), och när han tackade för sig fick han rungande applåder, och så helt plötsligt stod Meg på scenen och sa "Please welcome the voice of Night Vale - Cecil Baldwin" och så var Cecil Baldwin på scen och publiken exploderade och showen startade.
DET VAR SÅ HIMLA BRA. Var lite orolig att det inte skulle vara lika bra som den förra, men ÅH. Det var så bra!!! Skrattade bokstavligen så jag grät flera gånger. Showen handlade basically om att det skett ett mord i Night Vale och att publiken var stadens invånare som samlats i stadens konferenshall för "Murder Mystery Dinner Theatre" fast med ett riktigt mord (???). Tror den här showen var roligare än den jag såg förra året, till och med (även fast den här inte var lika läskig som den förra heller så det jämnar väl ut sig antar jag).
Meg spelade Deb - "a sentient piece of haze" som gjorde reklam för Evian Water. Eh. Ja. (Also Meg är typ allting jag önskar jag kunde vara hon är verkligen SÅ HIMLA COOL och asrolig och så stylish alltså VAFAAAN är avis)
Jason Webley kom ut och spelade en musiklärare som gav Cecil röstuppvärmningstips. At one point sa han "titta upp mot taket och gör en ledsen min" och efter han gjort det sa han "och när jag har gjort det brukar jag alltid göra några försikta skalor, typ såhär...." och så bara SKREK han rakt mot taket helt förtvivlat alltså trodde jag skulle skratta sönder mig det såg sÅ HIMLA ROLIGT UT ALLTSÅ HERREGUD. Han spelade också gitarr med två knivar. Yeah.
Avsnittets radio intern (det är en ny intern nästan varje vecka eftersom de alltid dör på något tragiskt vis jättefort) var actual Joseph Fink - aka en av de som skapat och skriver Welcome to Night Vale. Hans karaktär hade fått veta exakt hur han skulle dö och visste att det var inne i radiostudion och var superparanoid över vad som skulle döda honom. Först skrek han en gång och sa "jag slog benet i ditt skrivbord" och Cecil bara "men du BLÖDER ju!!!" och Joseph svarade "WHY DO YOU HAVE A DESK ENTIRELY MADE OF KNIVES" och Cecil svarade "I don't KNOW. That's just how IKEA makes them!" och jag asgarvade lite till. Det hela slutade med att Joseph blev uppäten av en haj som materialiserat sig utan förklaring mitt i studion. As you do.
Showen var två timmars awesome underhållning, mördare greps i slutet (de såg ut en i publiken och Cecil bara "well mördaren måste såklart straffas" och så var straffet att alla närvarande bara skulle be mördaren "don't murder again, please" och det var det alltså herrejisssus) och när alla skådespelare kom ut i slutet fick de stående ovationer och en publik som inte ville tystna. Meg levererade dagens ordspråk (som hon gör i slutet av varje avsnitt) som den här gången var "you can't draw blood from a stone, but you CAN draw blood with a stone. It's really easy actually" (Meg är så jävla bäst på att leverera superhotfulla saker med världens sockersötaste röst hon är min hjälte), och så tackade alla för sig och försvann.
 
Mötte upp Josh och hans kompis utanför Union Chapel efteråt (eftersom de var sena och hade kommit dit när det redan hade börjat), och vi promenerade hem (och gick vilse hundra gånger eftersom Josh "visste var vi skulle" och "inte behövde någon karta") och hamnade på Joshs rum ett par timmar och drack vin, tittade på rekordskumma Youtubevideor som fick mig att skrika av skratt, och debattera om The Mighty Boosh eller Noel Fielding's Luxury Comedy är bäst (jag och Josh höll med om att det var Boosh så vi vann på majoritet). Därefter hade det hunnit bli sent och Josh skulle jobba imorrn, så jag sa godnatt och retirerade in på mitt rum, där jag åt kvällsmat i form av en banan, läste bloggar, och hamnade här, more or less.
Har varit en bra dag, allt som allt. Kan inte klaga. Var länge sen jag var på ett gig nu, och sena kvällar med vin och asbisarr humor är ju basically all my favorite things. (Plus att min rota skickades ut idag medan jag köade och jag får ledigt på tre av sex dagar Malin och Katta är här och slutar tidigt dagen de kommer så jag hinner åka ut till Heathrow och möta dem!!! HELL YEAH). Känns fint, livet.
Imorrn är jag ledig igen, och mina enda punkter på min to-do list är att handla lite mer ätbara saker att lägga i frysen (och en ost som, preferably, inte är täckt i mögel heh), posta Elins födelsedagspresent, och byta en glödlampa. Känns som lagom nivå på prestationskrav.
 
Nu ska jag nog dock kanske se på Youtubevideor och kanske spela lite Sims. Kanske även äter lite kakor, eller till och med en macka. Anything can happen, really.

I left my heart, I know it's not enough

[Bild: South Bank, London]
[obs det här inlägget var menat att postas igår aka den 28:e men såklart bestämde sig vårt wifi i lägenheten att TVÄRDÖ helt utan förvarning vid halv ett, så det blev inget inläggspublicerande för mig. Låtsas att det här låg ute redan igår, okej? Det var allt, please proceed]
 Goodbye Copenhagen // New Politics 
Mitt blogginlägg på den här dagen förra året hade exakt samma titel. Jag spelade den här låten om och om igen när jag satt på Köpenhamns flygplats med trummande hjärta. "Goodbye Copenhagen, love. I'll be back in December, I hope you'll still be there."
 
Och så gick det ett år. 365 dagar sedan jag satt på Köpenhamns flygplats och inte visste hur länge det skulle dröja innan jag kom hem igen. 365 dagar sedan jag la min resväska på rullbandet och hela mitt liv vägde 23 kilo.
Det är helt sjukt så tiden går. En halva av mig känner det som om jag precis kom hit, och den andra tycker att jag bott här hela mitt liv. Har alltid känt mig så himla hemma i London, från första gången jag kom hit över bara några dagar samma år jag fyllde 18. Menat att vara, och sådär. London är det enda i mitt liv jag vill skriva hundra sappy facebookinlägg om dagen om. Känner att det säger en hel del.
 
Min 365:e dag i världens bästa stad har, förutom att just vara mitt årsjubileum (tänk er här en supercringe facebookstatus med "ett år med älSKIS IDAG love u babe <33333" för det var typ jag hela dagen), dessutom varit en väldigt bra dag i allmänhet.
Jobbade öppningspasset i Waterloo och lyckades som genom ett mirakel låta bli att vara sen (för att hinna till jobbet vid nio måste jag lämna huset senast 8.10 men brukar alltid gå vid åtta för att ha lite marginal. Idag vaknade jag vid åtta, så ja. DET VAR JU BRA). Tog på mig samma kläder som jag hade på mig för exakt ett år sen, aka det här:
 Enda skillnaden är att jag uppdaterade tröjvalet till den nya Halestormtröjan jag köpte på ett av deras senaste gig istället för den jag köpte på det allra första jag såg (som är den jag har på mig på bilden), annars såg jag precis likadan ut. Har till och med lila hår precis som då. Har kanske blivit lite bättre på eyelinervingar, bara.
Tog tunnelbanan och lyckades inte bara låta bli att bli sen, utan kom till och med tidigt. Tänka sig.
 
Jobbdagen var bra därefter. Jag jobbade med Olga, och vi diskuterade livet i allmänhet, hjälptes åt med en leverans och skrattade halvt ihjäl oss när en kund kom in med en bomb från spanska inbördeskriget som han fått tag i nånstans (?????). Olga frågade honom om den var säker och han bara ryckte på axlarna alltså det här jobbet är fan en wild ride ibland herregud.
 
Det var asfint väder hela dagen, så när jag tog lunch framemot eftermiddagen bestämde jag mig för att make use of that. Hade packat ner min kamera på morgonen, så tog den och en macka och promenerade bort till London Eye. Gillar fortfarande att gå och besöka turistfällor, av någon anledning. Det är en bra påminnelse om vart jag är, när jag blir insnöad i vardagen. Åt min macka sittande på en liten bänk med utsikt över London Eye och Big Ben på andra sidan Themsen, och därefter spenderade jag resten av min lunchtimme med att springa runt och ta kort på lite allt möjligt och fånga Big Ben ur så många vinklar som möjligt, pretty much.
Här är ett litet (stort) smakprov på hur det såg ut:
 Den utsikten är inte fy skam att ha på lunchen, direkt.
 
Gick tillbaka till jobbet därefter, jobbade några timmar till, och slutade sedan vid sexdraget någon gång. Efter det bestämde jag mig för att det var fint väder och jag var på gott humör, så jag tog chansen att ta en promenad in till Soho för att handla födelsedagspresent till Elin till sist. Promenaden tog fyrtio minuter eller så, och var hur härlig som helst, med solen som precis höll på att gå ner över alla de fina husen i Soho. Gick över Waterloo Bridge och passade på att ta en massa kort på min ganska spektakulära utsikt.
 Jag får liksom gå den här vägen hem från jobbet. Bara casually gå förbi Big Ben i solnedgången. Jag må ha varit Londonbo i ett år nu, men mitt hjärta kommer för evigt vara turist i den här stan.
Lyssnade på podcasts och promenerade runt i stan mellan proppfulla gator och pyttesmala små gränder och tog kort på allt som var fint, och det var bara en så himla fin stund i allmänhet.
Till sist anlände jag dock till affären där jag skulle införskaffa Elins sjuttonårspresenter, och spenderade säkert en och en halv timme därinne och fick hejda mig från att inte köpa hundratusen grejer till mig själv. Fick i alla fall tag på några coola grejer, så jag hoppas att hon ska gilla dem nu (she better, de var svindyra). Ska posta dem imorrn eller så, hade jag tänkt.
 
När jag var klar där hade solen gått ner och fått Oxford Street att se sådär upplyst och storslagen ut, och jag tog lite mer bilder bara för att föreviga det hela.
 Fina, fina stad.
 
Åkte hem till Camden, svängde inom Sainsbury's och köpte en festmåltid för att fira (det är fan tur att det bara är jubileum en gång om året för herregud I treated myself to EVERYTHING). Köpte pizza och kakor och cola och EN HEL CHEESECAKE (stoppa mig någon), och gick sedan hem och åt pizza och cheesecake till kvällsmat (lyckades äta halva innan jag var tvungen att admit defeat). Såg ikapp på Youtubevideor och kollade lite bloggar och pratade lite med Josh, och det är typ det. Vet inte vad jag ska göra med resten av kvällen, direkt. Hade en hel massa kul planer, men eftersom wifi:et bestämt sig för att tvärdö så går det inte direkt att göra nåt av det. Oh well. Blir väl att spela Sims till soluppgången, dårå. WHAT A SHAME.
 
Så, ja. Grattis till mig själv för att jag klarat ett helt år i världens bästa, dyraste, galnaste stad. En plats har aldrig känts såhär mycket som hemma förut.

I convinced myself that I'm brave enough for all of this

 
[Bild: Piccadilly Circus, London]
Ibland önskar jag att The Wonder Years kunde komma till London bara så att jag skulle ha en chans att höra den här låten live. Alltså nivån jag kan identifiera mig med den här låten är helt sjukt. "I spent this year as a ghost and I'm not sure where home is anymore", "I came in here alone but it doesn't scare me like it did" och "I convinced myself that I'm brave enough for all of this" eller more or less HELA JÄKLA LÅTEN LIKSOM HERREGUD TATTOO THIS ENTIRE THING ONTO MY BODY PRONTO
 
Idag för exakt ett år sedan skrev jag det här på min Facebook:
[insert skamlös blogg-promo härunder]
 
Idag för exakt ett år sedan satt jag i min soffa hemma i Sverige, tittade på gamla sitcoms och hade hjärtat trummande som kolibrivingar över att det var min sista kväll i huset jag växte upp i innan allting skulle ändras, innan jag skulle flytta till ett helt annat land helt själv utan att känna någon alls och inte äga något utöver innehållet i en resväska.
Idag, ett år senare, har jag spenderat min dag sittande i min lägenhet, tvättat, tagit ut soporna, skrivit, skypat familjen, tittat på Netflix och diskuterat Doctor Who med Josh.
 
Ett år senare har jag en egen lägenhet, har skrivit tre nya böcker, gör vuxna saker som att förstå sig på en tvättmaskin och laga middag, och har en ledig söndag från mitt heltidsjobb jag snart jobbat ett år på. Ett år senare känns engelska som det mest naturliga språket att kommunicera i. Jag diskuterar Doctor Who med britter. Dricker juice med fransmän och italienare och litauer en gång i veckan. Går till puben. Betalar räkningar. Tar bussen förbi Big Ben varje morgon. Svänger inom Camden Market på väg hem från jobbet. Skypar familjen om kvällarna, eftersom jag inte kramat dem på snart tre månader och inte kommer få göra det igen på ytterligare tre.
 
Ett år senare, och allting är annorlunda, precis som jag visste så väl när jag satt där i soffan kvällen innan mitt flyg skulle lyfta, innan jag skulle hoppa på ett flyg till Heathrow med bara en enkelbiljett i handen och uppfylla en livsdröm, bara sådär. Allt, inklusive jag själv, är annorlunda, men jag kunde aldrig ha förutspått hur bra det skulle kännas.
 
Kommer förmodligen grotta ner mig ännu mer i nostalgi och pretentiöst babbel imorgon, on the actual day, men det är svårt att inte ryckas med ändå. Speciellt när jag minns hur rädd jag var för exakt ett år sedan. Hur rädd jag fortsatte vara under ganska många månader som följde. Hur jag klarade det ändå. Hur jag bara tog mitt liv, skrapade av allting som höll mig stadgad och trygg, och satte ner det på en helt ny plats, för att se om jag kunde bygga ett liv allra från grunden. Få bestämma mitt liv på mina egna förutsättningar, och inte bara på vad alla runtomkring höll på med.
Jag är fortfarande så genuint, drygt, överdrivet stolt över mig själv, även fast det enda jag gjort med min lediga söndag är att få en tvätt gjord och sett klart fjärde säsongen av Bob's Burgers. För jag tog mig hit. Jag kämpade mig genom alla de där sista månaderna av 2014 när mitt liv vändes helt och hållet upp och ner och mitt liv var fullt av främlingar, jobbbsökande, stress, ensamhet och vilsenhet, och lyckades ur total tomhet skapa ett liv där jag ligger i min säng i min egen lägenhet i världens bästa stad en söndageftermiddag och småfnissar åt dumma sitcoms. Jag tog mig hit, helt på eget bevåg, och allt jag skapat och hittat här har jag gjort av egen fri vilja, för att jag faktiskt ville ha det, inte bara för att världen tilldelat mig det eller bestämt det åt mig. Jag känner mig mer fri, och mer hemma, än jag någonsin gjort tidigare, och jag gjorde det helt själv. Där är en egoboost man inte kommer över i första taget, faktiskt.
 
Imorgon ska jag i alla fall hänga med mitt lilla kompisgäng - en grupp där ingen av oss delar samma modersmål- jobba i min fina lilla bokaffär tio minuter från London Eye, och gå och hälsa på Big Ben och känna mig stolt över hur långt jag tagit mig.
 
Nu, å andra sidan, ska jag äta pizza och spela Sims. Ses imorrn!