Idag för exakt ett år sedan skrev jag det här på min Facebook:

Idag, ett år senare, har jag spenderat min dag sittande i min lägenhet, tvättat, tagit ut soporna, skrivit, skypat familjen, tittat på Netflix och diskuterat Doctor Who med Josh.

 

Ett år senare har jag en egen lägenhet, har skrivit tre nya böcker, gör vuxna saker som att förstå sig på en tvättmaskin och laga middag, och har en ledig söndag från mitt heltidsjobb jag snart jobbat ett år på. Ett år senare känns engelska som det mest naturliga språket att kommunicera i. Jag diskuterar Doctor Who med britter. Dricker juice med fransmän och italienare och litauer en gång i veckan. Går till puben. Betalar räkningar. Tar bussen förbi Big Ben varje morgon. Svänger inom Camden Market på väg hem från jobbet. Skypar familjen om kvällarna, eftersom jag inte kramat dem på snart tre månader och inte kommer få göra det igen på ytterligare tre.

 

Ett år senare, och allting är annorlunda, precis som jag visste så väl när jag satt där i soffan kvällen innan mitt flyg skulle lyfta, innan jag skulle hoppa på ett flyg till Heathrow med bara en enkelbiljett i handen och uppfylla en livsdröm, bara sådär. Allt, inklusive jag själv, är annorlunda, men jag kunde aldrig ha förutspått hur bra det skulle kännas.

 

Kommer förmodligen grotta ner mig ännu mer i nostalgi och pretentiöst babbel imorgon, on the actual day, men det är svårt att inte ryckas med ändå. Speciellt när jag minns hur rädd jag var för exakt ett år sedan. Hur rädd jag fortsatte vara under ganska många månader som följde. Hur jag klarade det ändå. Hur jag bara tog mitt liv, skrapade av allting som höll mig stadgad och trygg, och satte ner det på en helt ny plats, för att se om jag kunde bygga ett liv allra från grunden. Få bestämma mitt liv på mina egna förutsättningar, och inte bara på vad alla runtomkring höll på med.

Jag är fortfarande så genuint, drygt, överdrivet stolt över mig själv, även fast det enda jag gjort med min lediga söndag är att få en tvätt gjord och sett klart fjärde säsongen av Bob's Burgers. För jag tog mig hit. Jag kämpade mig genom alla de där sista månaderna av 2014 när mitt liv vändes helt och hållet upp och ner och mitt liv var fullt av främlingar, jobbbsökande, stress, ensamhet och vilsenhet, och lyckades ur total tomhet skapa ett liv där jag ligger i min säng i min egen lägenhet i världens bästa stad en söndageftermiddag och småfnissar åt dumma sitcoms. Jag tog mig hit, helt på eget bevåg, och allt jag skapat och hittat här har jag gjort av egen fri vilja, för att jag faktiskt ville ha det, inte bara för att världen tilldelat mig det eller bestämt det åt mig. Jag känner mig mer fri, och mer hemma, än jag någonsin gjort tidigare, och jag gjorde det helt själv. Där är en egoboost man inte kommer över i första taget, faktiskt.

 

Imorgon ska jag i alla fall hänga med mitt lilla kompisgäng - en grupp där ingen av oss delar samma modersmål- jobba i min fina lilla bokaffär tio minuter från London Eye, och gå och hälsa på Big Ben och känna mig stolt över hur långt jag tagit mig.

 

Nu, å andra sidan, ska jag äta pizza och spela Sims. Ses imorrn!