Hej igen! Ännu en dag är till ända utan så väldigt mycket dramatik, och jag är rätt trött faktiskt, vilket är en känsla som oftast inte brukar infinna sig förrän framemot tre eller så, så dethär är ju en ny sensation ändå. Kunde inte somna igårnatt - kände mig bara bisarrt obekväm av någon anledning och kunde inte hitta någon bekväm sovställning och det var askonstigt för jag brukar ALDRIG ha problem att somna annars - och sov typ kanske tre-fyra timmar eller nåt, så det kan väl vara därför antar jag.

 

Pallrade mig i alla fall upp och tog mig till öppningsskiftet i Holborn, och dagens äventyr började strax därefter. När jag varit på jobbet i kanske en timme och gladeligen prisat om några klassiker och ställt iordning kokböcker på hyllan, så kände jag hur min livmoder långsamt började försöka ta livet av sig. TIDEN VAR KOMMEN, så att säga. Grejen är att jag kan somewhat kontrollera hur hysterisk min mensvärk blir om jag tar värktabletter cirka EXAKT samma sekund jag känner första aningarna. Men jag var själv i affären och kunde inte gå ifrån och hämta värktabletter, så ja. Jag fick vackert sitta där och bara känna hur det gjorde ondare och ondare för varje sekund. Ni vet när man vaknar typ 4 på morgonen för att ens ben krampar ihop sådär konstigt som det gör ibland och man bara VIKER SIG för det gör så sjukt ont att man inte kan göra något annat än att typ dö lite och vänta på att det ska gå över? Ni vet när den smärtan är typ på smärtpeaken och är som allra jävligast och man bara rullar runt i sängen och håller sig om benet och kvider? Den känslan? Tänk den, fast precis under naveln, och inte som en peak utan som en konstant smärta utan slut i flera timmar i sträck. Yeah. Välkommen till mitt liv en vecka i månaden. 

 

Satt där och var helt konsumerad av hur ont det gjorde - gör ont oavsett om jag tagit tabletter eller inte men om jag inte tar några tabletter alls blir det helt outhärdligt - och var samtidigt tvungen att vara trevlig mot kunder och bära in femton lådor böcker från en pall som självklart blev levererad när det var som jävligast. Prismärkte hela leveransen hopkurad i en liten boll på stolen bakom kassan och andades bara i korta stötar för att allting gjorde så himla himla ont och funderade på om jag skulle kräkas eller börja gråta först. Gjorde inget av det - har ju trots allt gått igenom det här varenda jävla månad i typ tio års tid nu så man har ju somewhat vant sig vid att leva sitt liv medan det känns som om någon försöker bryta sig ut ur ens kropp från insidan med en kniv och en eldkastare - och fick helt enkelt sitta på den där stolen hopkurad och hyperventilera i tre-fyra timmar tills Mark kom till jobbet och jag kunde gå på lunch. Låg raklång i en av kontorsstolarna i personalrummet och kunde inte röra en muskel för att inte sätta igång hela grejen igen. Hittade en förskrämd värktablett i min väska och kunde fan gråtit av lättnad där och då (har ju en långt gående vana att ha värktabletter undangömda lite överallt i mitt liv så oftast brukar jag kunna rota fram någon från valfri väska eller plagg vid behov). Tog värktabletten och efter någon halvtimme kunde jag till sist äta och efter kanske fyrtio minuter kunde jag andas ordentligt igen, och lagom tills min lunchrast var slut kunde jag till och med gå upprätt igen. Man blir så tacksam över de små sakerna i livet av sånt här, alltså.

 

Tacksam över att inte vara på den absoluta toppen av smärtskalan längre kunde jag spendera resten av dagen med att faktiskt jobba, vilket var rätt najs eftersom vi fått in en del leveranser. Hjälpte till med leveranserna och ordnade upp lite i sektionerna i allmänhet, småpratade lite med Steve, drack te med Kyle och avslutade det hela med att äta kakor med Mark tills det var dags för mig att sluta vid sexsnåret, at which point jag mådde tillräckligt bra för att till och med kunna gå hem istället för att ta bussen (tar typ 10 minuter längre att gå jämfört med att ta bussen så varför inte få lite motion och frisk luft liksom).

 

Kom hem, åt en banan, skypade med päronen en stund, lyssnade lite mer på Melanie Martinez, fastnade framför Carl Stanley's Youtubevideor och gråtskrattade i timtal (alltså han är så rolig hela tiden jag förstår inte hur han ens lyckas är så genuint imponerad), pratade med Juni om Life Is Strange som hon precis spelat klart och som jag nu allvarligt överväger att köpa själv (verkar som om det kommer förstöra hela mitt liv med emotions så det är jag ju alltid ett fan av menar jag), lagade lite mer wok till kvällsmat (känns som om jag börjar tröttna på det nu så smått så måste komma på nån ny bra grej att leva på konstant ahhh) och har lyssnat ikapp på allt nytt som släppts av olika favoritband på sistone (Blink-182's nya låt är så bra och de måste komma till London så jag kan gråtsjunga med i den snarast möjligast). Och that's it, basically. Imorrn åkte jag på att jobba en extradag i Golders Green (ska ju köpa Docs den här månaden dock hade jag tänkt så behöver ju dat £££££ tho så varför inte), men har öppningsskiftet med Lauri och ska sedan åka direkt ut och träffa Marion och se Civil War och det ska bli så allmänt bäst och JAG ÄR SÅ ORIMLIGT TAGGAD AHHHHHHHH