Vibben i publiken när P!ATD spelar den här live är så himla himla mysig med uppsträckta händer svängande i takt och text som alla kan utantill och Brendon som småflinar lite vid sitt piano och GODDAMMIT nu saknar jag deras Brixton-gig igen. Har fan inte haft sån här illa post-konsertdepp på länge, alltså. Make it stop.
Hej! Idag har varit en bra dag. Idag är en sån dag när jag lyssnat på All Time Low på vägen hem, och musiken verkligen tagit sig ända in i bröstkorgen - känts på riktigt, liksom, så att man verkligen kan ta till sig hela lyckan i musiken. Lyssnar nästan alltid bara på All Time Low när jag är glad, så det är i sig ett rätt bra tecken oavsett.
Anyway. Hade öppningsskiftet i Golders Green idag igen. Jobbade med Lauri och drack te och hamnade i en enorm diskussion om bokskrivande och prestationsångest, och jag hann både börja på och läsa ut All My Friends Are Superheroes av Andrew Kaufman - som jag fick av mina kära päron i julklapp och som jag velat läsa i flera flera månader. Den gjorde mig verkligen inte besviken. Den var SÅ HIMLA FIN ÅH. Ska förhoppningsvis få tid att skriva ihop en riktig recension alldeles snart och skriva i lite mer detalj, men ÅH. Den var så fin och ledsam och magisk och bara checkade av ruta efter ruta i min favoritberättelseaspekt-lista.
LIKSOM ????? DEN ÄR SÅ FIN MITT HJÄRTA ÄR SÅ SVAGT FÖR SÅNT HÄR JU.
Slutade i alla fall jobbet vid sexdraget, tog tunnelbanan hem och bättrade på sminket och bytte kläder, och hoppade sedan på tunnelbanan hem igen, denna gången ut till Waterloo för Stefano's planerade 40-årsfirande med jobbet. Vi var på en jättefin pub precis bakom The Old Vic (aka en jättegammal teater) som var lite sådär lagom hipsteraktig utan att vara irriterande, och jag drack Guiness och Jack & Coke och pratade med i princip alla huller om buller. Ed och Graham, som inte jobbar på jobbet längre kom också dit, vilket var awesome eftersom jag inte sett någon av dem på månader (förutom den gången jag passerade Graham på trottoaren på väg till jobbet en gång i julas när han var sen och inte kunde stanna och prata), och det var allmänt fint att bara få catcha upp med dem och se vad de hållt på med sedan jag såg dem senast. Saknar dem massvis, ju.
Diskuterade folkskådning med Lauri (som alltid ju är extra intressant när man är på en pub eftersom folk interagerar extra mycket där), hade många diskussioner med Kyle som hade druckit lite för mycket öl och ville visa alla bilder på sina döttrar (som visserligen var en av de mest bedårande barn jag någonsin sett så i ain't even mad), blev instruerad av Fernando att aldrig lämna London och se andra delar av Storbritannien (Christele, som också var där, skulle åka till Leeds imorrn och Fernando och Ed hade en lång tirad om hur mycket Leeds suger och att allt utanför London bara är bevis på det brittiska folkets förfall haha), hamnade i en lång existentiell diskussion med Mathew om meningen med livet och framtiden, och hamnade sedan vid ett bord tillsammans med min chef.
Berättade till sist att jag förmodligen kommer stanna i London lite längre än jag planerat, och därefter hamnade vi i en lång diskussion om hur Sverige inte har en chans i jämförelse med London (min chef bara "alltså jag skulle kunna flytta hem imorrn och skaffa ett jobb och ett fint hus i förorten och alltihop under betydligt bättre förhållanden än det är här men min själ skulle ju DÖ"), och han förvarnade mig om att han också tänkt "bara ett år till", och nu har bott här i över 15 år. Whoops. Var ändå lite skönt att prata med någon som verkligen förstår skillnaden mellan ens hemland och landet där man hör hemma (plus att han sa att han kanske kunde ordna så att jag fick vara ledig och åka hem till Sverige över midsommar även fast det var fullbokat i schemat!!!! NAJS. Och detta, kids, är varför man alltid ska vara kompis med chefen).
Hade sällskap hem till stationen med min chef, Olga, Richard och Graham, och tog Northern Line tillsammans med Graham och hamnade i en lång livsdiskussion igen som var tvungen att abrupt avbrytas när han skulle av på Leicester Square och jag fortsatte hem till Camden. Hade nästan glömt bort hur mycket jag saknar att jobba med Graham, alltså. Dang it.
Kom i vilket fall som helst hem vid halvettdraget någon gång, och möttes av det faktum att vår kökskran gått sönder (orkade inte ens vara förvånad honestly), och av Josh som dök upp i sin dörröppning och räckte mig en pizzabit. Finns ju inget som är så bra som att komma hem lite halvpackad och småsugen och någon bara möter en i dörren och räcker en en bit pizza. Meningen med livet right there, ju.
Även fast jag visste att jag verkligen borde sova hamnade jag hos Josh en stund (hans närvaro är dåligt inflytande på mitt liv allvarligt) och tittade på Let's Plays och skrattade åt när han var dålig på Grand Theft Auto. Gjorde en ansats att gå och lägga mig, men han bara nooo I wanna show you when I win the next race, så då gjorde jag det (han förlorade stort), och fick till sist ta mig i kragen och gå och lägga sig, även fast en dygnare i Joshs rum var väldigt tilltalande. Måste ha någon sorts kontroll på dethära, speciellt eftersom jag har stocktaking i Golders Green imorrn redan vid nio. Hujedamig, alltså. Hur ska detta gå.
Nu, däremot, ska jag sova absolut omedelbart. Ska på hermmafest hos Marion imorrn så vi får se om jag hinner kika in här en snabbis innan dess. Til then!