Fick upp den här på shuffle natten innan jag ska åka hem till London igen. Vet inte om den gör mig emotionell för att jag kommer sakna Sverige eller för hur mycket jag har saknat London. Har mest bara en hel massa emotions över alltihopa. Send help.
Min sista hela dag i Sverige är över för den här gången. Det är med blandade känslor, som alltid, men idag har varit en väldigt bra sista dag, oavsett. Somnade framför Live At The Apollo framemot tvåsnåret igår, och tog sovmorgon till elvadraget innan jag steg upp och tog en dusch, bytte om, åt frukost (i form av frallor, chokladbollar och cola aka hela kostcirkeln) och tog ner tvätten jag tvättade igår, och hoppade sedan i bilen och körde in till stan. Mötte upp Malin och lilla Isabel vid Fisken och gick bort till Tre G för att fika (det smått surrealistiska i att vi inte kunde sitta på vårt stammisställe Lennarth's för att Malin inte kunde ta sig upp för alla trapporna med barnvagnen liksom............... vi satt där flera gånger i veckan hela gymnasiet och gnällde över läxor och nu har vi barnvagnar liksom HURFAN GICK DETTA TILL).
På Tre G hittade vi av en händelse Ann-Sofie, Olivia och Olivias kompis Linnea, som satt och fikade där också, så vi spenderade mesta tiden där med att äta najs bakelser, prata om Jane The Virgin och diskutera senaste nytt i allmänhet. Blev kvar där i en hel massa timmar och bara hängde i allmänhet, vilket var väldigt mysigt, innan klockan började närma sig sex och jag hängde med Malin och Ann-Sofie bort till Malins hus där de skulle försöka tjata med sig Sebastian ut och äta middag. Jag skulle ju iväg och möta upp nästa fikapartner, så jag och Malin skiljdes åt med en bamsekram vid hennes port och sa att vi ju skulle ses snart igen, och så sa vi hejdå och jag gick iväg tillbaka mot Fisken. Är fortfarande jobbigt att säga hejdå, men det blir verkligen lättare och lättare för varje gång - speciellt i år när jag vet att jag kommer komma hem typ varannan månad typ hela resten av året.
Satt vid fisken och skrev lite på The fantastic story of the downstairs pizza party (aka första novellen i mitt lilla novellprojekt som är efterträdande projekt nu när 13 är klar och som redan spårat ut och slutat vara en kort novell för länge sen), och efter några minuter dök Vickan upp och vi kramades och revelled lite i hur surrealistiskt det kändes att träffas i verkligheten (vi ses ju inte supermegaofta med tanke på hela "bo i två olika världsdelar"-grejen). Vi gick till Espressohouse och diskuterade vår relation till kaffe (vi båda hatar det om det inte är blandat med hundra smaker och massa grädde basically), och beställde varsin morotsmuffins som Vickan sa var A+ (vilket var väldigt sant det var GUDOMLIGT). Slog oss ner i varsin fåtölj i ett hörn och började prata om vad som hänt sedan sist, och även fast vi hållt oss någolunda uppdaterade med vårt brevväxlande så fanns det ändå MASSVIS att diskutera.
Vi pratade Vickans resa till Costa Rica som hon precis kom hem från, hur svårt det är att försöka hantera svenska språket efter att ha bara pratat engelska hur länge som helst (hon blev också obekväm av att höra så mycket svenska runt sig när hon var här hemma igen alltså ÄNTLIGEN NÅGON SOM FÖRSTÅR MY STRUGGLES), hur vi båda blivit lika grossly in love på en handvändning och hur arga vi båda blir av världspolitik, och allt däremellan och lite till. Fick aldrig slut på grejer att prata om, och det är så himla fascinerande hur vi, trots att vi träffas max en gång i halvåret och spenderar hela våra liv i helt olika världsdelar och kulturer, fortfarande förstår varandra så himla väl och somehow lyckas befinna oss i så lika stadier av våra liv hela tiden. Hon är min äldsta bästa vän, och det finns verkligen more or less ingenting som kan rucka på den titeln, varken tid eller avstånd eller någonting alls. Så himla himla fint, och jag är så himla tacksam att det är den sortens relation jag lyckats ha med henne genom alla år. Hon är ju så himla bra. Åh.
Vid halv niosnåret var Vickan tvungen att dra sig hemåt eftersom hon skulle upp tidigt och jobba imorrn, och vi sa hejdå vid bilarna (hon skjutsade ner mig till där min bil var parkerad alltså what a blessing) och kramades och påmindes om att det för en gångs skull inte var så himla länge tills vi ses igen (since hon ska bo hos mig i London ett par dagar i början av augusti innan hon flyger hem till Texas igen), och så körde vi på varsitt håll hem igen. Jag hade singalongs till somriga låtar i solnedgången och det var bara en sån himla fin liten stund. Perfekt sätt att ta farväl av lilla Karlskrona innan jag drar hem till The Big Smoke igen.
Kom hem och gjorde en ansats att börja packa men blev distraherad av mamma som precis kommit hem från att ha cyklat med Elin på hennes ridtur, och hade pratstund i soffan och drack öl och åt gamla ostbågar som blivit över från alla kalas istället. Mycket roligare. Kom mig inte för att ta mig upp och packa förrän typ vid midnatt, men bättre sent än aldrig, antar jag. Lyssnade ikapp på typ ett och ett halvt avsnitt av Alice Isn't Dead (ligger fortfarande typ tre avsnitt efter men shhhh), och blev more or less färdig med packningen på bara någon timme. Känns som en given garanti att jag ska ha glömt nåt, men oh well. Checkade av allting på packningslistan i alla fall, så det viktigaste verkar vara med, i alla fall. När jag var färdigpackad provvägde jag (var bara tre kilo tyngre än när jag kom hit vilket med tanke på hur mycket grejer jag ska släpa med mig tillbaka är rätt imponerande faktiskt), och därefter bäddade jag ner mig i sängen, bokade biljetter till Yellowcard's avskedsturné (de ska lägga ner efter den här turnén och jag har somehow lyckats missa att se dem live varenda gång de har varit i närheten av mig fast de tonsatte en majoritet av mina tonår, så nu till slut tog jag vara på min sista chans att se dem i alla fall wohooo kommer bli 1000% superemotionellt most likely).
Och that's it, more or less. Det var hela min nästan tre veckor långa vistelse hemma i Svealand. Har beskrivit min vistelse här som en resa till någon sorts mindfulnessresort (och inte bara för att mamma mediterar stup i kvarten). Har klappat massvis av katter, sovit länge, ätit massvis av god mat, kramat massvis av folk som får mig att må bra, galopperat på grusvägar i kvällsljus, strosat längsmed ett lugnt Östersjön i solnedgången, suttit under träd och skrivit, fått smutsiga fötter av att konstant ha sprungit barfota, och så vidare. Har varit en så himla harmonisk och wholesome upplevelse, hela grejen, och var precis vad jag behövde efter att ha blivit sådär uppslukad i Londonhetsen så som man så lätt blir. Finns få problem som inte en gosig kattpäls och att springa barfota i högt gräs inte kan göra lite lättare, ju.
Har dock Londonabstinens också - här är så lugnt att jag nästan går i taket ibland. Saknar folkmassorna och pulsen och mitt lilla Londoncrew och min skitiga lilla lägenhet i skitiga lilla Camden och allting. Ska bli fint att återvända, också. Efter allt som hänt därborta på sistone kommer det bli svårare och jobbigare, såklart, men det är ju, trots allt, där jag hör hemma. Längtar hem till London. Kommer längta hem till Karlskrona också, om en dag eller så. Men så är väl livet när det är såhär man valt att leva det, antar jag.
Tack för en fin juni, Sverige. Det ska bli fint att komma hem.