Jag är hemma igen! Ligger i mitt vanliga sänghörn i ljuset av mina fairylights och lyssnar på halvledsam indie och har ungefär en miljard känslor som slåss om uppmärksamhet inombords. Det har varit en lång, lång, krabbig dag, dethära, men åh som jag saknat det här gudsförgätna jävla landet och den här stan och alla dess människor som jag fått äran att tycka om. Oavsett om de inte vill ha några invandrare här längre, oavsett om det kommer bli dyrare och svårare för mig att vara här. Jag älskar det så mycket ändå. Storbritannien är min ultimata problematic fave, alltså.
 
Anyway. Mer om det senare. En recap av dagen hade kanske varit i sin ordning, nu när jag återigen är separerad från den här bloggens största publik. Vaknade vid nio-tio snåret någon gång, låg kvar och revelled i hur det var min sista morgon i min säng (och min madrass som är så mycket mjukare än den jag har i London </3), och steg sedan upp och gjorde mig i ordning och packade det sista innan vi hoppade i bilen och körde ner mot Malmö och Emporia, där vi skulle göra ett mindre pitstopp innan flygplatsen. Jag körde hela vägen ner till Malmö och blev helt slut i huvudet since jag inte är van vid att köra så långa sträckor, men det gick more or less smärtfritt att ta oss dit (förutom när GPS:en krabbade ihop i en rondell och vi fick åka typ två hela varv för att reda ut situationen).
 
Gick direkt till Jensens Bofhus för att äta middag eftersom vi alla var helt utsvultna. Vi lyxade till det med oxfilé och pommes och bearnaise (since jag ska återvända till att leva på billigast möjligast kyckling och pasta från och med nu så ville passa på att njuta av det ljuva livet en sista gång). Var hur gott som helst och vi åt halvt ihjäl oss innan vi gav oss ut och spenderade sista timmen innan vi behövde ge oss av med att strosa lite i affärer. Elin hittade en ascool bomberjacka med knalloranget foder (blev genuint lite avundsjuk även fast jag aldrig skulle ge upp skinnjackelivet), mamma och pappa köpte tonvis med t-shirts och jag spontaninvesterade i någon konstig sorts kimonoaktig hålstickad kofta med fransar och stora fladdriga ärmar. Osäker på vad som tog åt mig, men håller ju på att ändra min stil lite i allmänhet och lite halvkonstiga nyckelplagg är vad jag är all about för tillfället för att sparka upp mig själv ur min comfort zone, så det kan nog bli bra tror jag. Ska prova den tillsammans med lite outfits imorrn och se hur den faktiskt ser ut. Har ju faktiskt velat ha ett plagg med stora fladdriga ärmar rätt länge, så ja. Blir nog bra.
 
När vi gått runt en stund blev det dags att dra sig mot Kastrup, och vi hoppade in i bilen igen och körde ner till Danmark (Kastrup är fan som ett andra hem vid det här laget ingen människa borde vara såhär välbekant med en flygplats alltså). Checkade in mitt bagage och kramade familjen hejdå innan säkerhetskontrollen (att säga hejdå skapar fortfarande en tom liten plats någonstans i bröstkorgen men det är såna evigheter mot hysterigråten efter jag sa hejdå till dem första gången och det går verkligen så mycket lättare nu - speciellt eftersom det är mindre än 50 dagar tills vi ses igen). Gick igenom säkerhetskontrollen utan större problem (förutom att jag, naiv som man är, trodde att det var en bra idé att börja prata svenska med säkerhetskontrollanten som ju då genast började svara på danska och jag bara stod där som ett levande frågetecken alltså NÄR ska jag lära mig att bara prata engelska med danskar det är ju hopplöst detta). Och det var väl där nånstans det började krabba.
 
Det tog EVIGHETER för gaten att komma upp på tavlan - mitt flyg skullle gå vid 18.35, och när klockan var sex hade vi inte ens fått en gate än. Jag som den anxious bundle of nerves jag är blev ju lite lagom panikslagen och verkligen satt och råstirrade på den där stackars tavlan och vågade inte släppa den med blicken, samtidigt som jag frenetiskt försökte utveckla nån sorts worst case scenario-handlingsplan (utan att komma på något vettigt). I slutändan visade det sig att mitt flyg var en timme sent (vilket ju var lite lagom frustrerande när jag befann mig i den där asjobbiga emotionella limbon precis efter att ha sagt hejdå till några favoritmänniskor och inte än hunnit komma hem och återförenats med de andra favoritmänniskorna utan mest sitter där emellan och är full av saknad efter en hel massa folk och bara vill komma iväg så snabbt som möjligt).
 
Bytte sittplats efter en stund (eftersom jag spenderat den första timmen sittande på golvet eftersom jag ju trodde gaten skulle bli utannonserad när som helst............) och satt och lyssnade på musik och läste igenom gamla smskonversationer för att hålla mig underhållen (och för att wifi:et inte funkade och jag var allmänt rastlös), och lite innan sju fick vi till sist en godforsaken gate (den dök upp på skärmen och jag var tvungen att se på den flera gånger för att jag inte trodde på att det till sist dykt upp en gate alltså wow). Gick igenom en sista passkontroll (det var bara flyg till Storbritannien som gick igenom den kontrollen och de hade helt spärrat av kontrollerna som var för EU-medborgare och jag fick obehagsrysningar och Brexit blev genast så sjukt obehagligt verkligt) och satt och skrev lite på min pizza party-novell innan vi, efter vad som kändes som cirka femton evigheter, till sist fick stiga på planet.
 
Jag halvsov hela flygresan men kunde aldrig riktigt slappna av för att jag blivit på sånt allmänt grinigt humör efter allt flygtrubbel (och jag hade dessutom satt mig vid en nödutgång så man kunde inte ha handbagaget vid fötterna så jag kunde inte läsa en bok eller nånting på hela resan vilket ju inte förbättrade mitt humör alls). Satt bara och ville mest att vi skulle komma fram, samtidigt som jag var allmänt ångestfylld för att komma tillbaka. Har på känn att jag är precis i början av en rätt jobbig sensommar fylld av bara massa allmän trubbel - kompisar som blir hemlösa, kompisar som lämnar London, Brexit och alla sjuka mängder xenofobi och rasism som bara blivit värre och allt därutöver - och ville liksom inte behöva komma hem och sätta fart och kasta mig in i alla de där problemen som jag visste skulle komma och behöva lösas.
 
Kom i alla fall fram till Heathrow till sist, och fick min väska supersnabbt (den var typ bland de första fem ut på bandet äntligen någon sorts tur i hela den här upplevelsen) och hoppade på tunnelbanan hem till Camden. Klev ut rätt i stereotypiskt brittiskt sommarväder - femton grader och duggregn. Släpade med mig min supertunga resväska hemåt och kände mig mest genomsvettig och utmattad och bara allmänt färdig med hela dagen i allmänhet. Bara tanken på att äntligen få komma hem tog mig ända hem, och alltså lättnaden när jag kunde sätta nyckeln i låset och kliva över lägenhetströskeln var ju något enorm.
 
Josh dök upp och hälsade mig välkommen hem med ett "jag trodde inte du skulle komma tillbaka" (since hela landet uppenbarligen inte vill ha mig där längre), och jag bara "well jag övervägde saken", och så gick jag och dumpade min väska inne på mitt rum, hämtade lite av allt godis jag tagit med mig hemifrån och slog mig ner på min vanliga plats på hans soffa. (Update: han var ett fan av Ahlgren's bilar - eller the nice tiny cars, som vi kallar dem nu, och såg mest djupt förorättad ut när jag övertalade honom att prova en Lakrisal (vad är det med utlänningars hat för lakrits egentligen ???? ingen vet). Spenderade resten av kvällen inne hos honom, och kastades direkt tillbaka in i vår bisarra verklighet och avverkade massvis av konstiga klipp på dåligt animerade Disney-filmer, remixar av theme tunen till Ghostbusters, en Let's Play om en fabrik full av likdelar, ett klipp på Jennifer Aniston och Matthew Perry som hade gjort en educational sitcom om Windows 95 på nittiotalet (?????), en raplåt om Harry Potter, och så vidare. (Jag satt med huvudet i händerna och bara "JAG HAR LEVT ETT NORMALT LIV I TRE VECKOR NU THIS IS TOO MUCH").
 
När vi hade sett ikapp lite av senaste nytt på Youtubes mörka sida hade det hunnit bli sent, och jag retade Josh för att jag är ledig imorrn och inte han (enda perken med att aldrig ha några lediga helger tbh), och han gav mig en piggybackride genom lägenheten och dumpade mig i min säng (som han tydligen hade sovit i medan jag var borta men han hade åtminstone inte hällt nån olivolja i den som han också hade utlovat så man får väl vara glad för det lilla), innan vi borstade tänderna och jag inspekterade hur väl han tagit hand om blommorna (alla köksblommorna var vid liv och han hade till och med lyckats återuppleva en av blommorna jag trodde hoppet var ute för så det var ju något av en plot twist) (han hade dock glömt att jag hade blommor på mitt rum också så de var väldigt illa däran kan man väl säga), och han uppdaterade mig om vilka äventyr jag missat medan jag var borta (han hade rensat vasken och nästan råkat gasa ihjäl hela huset, bland annat, så ja. Är ju ett under att huset stod kvar när jag kom tillbaka, alltså). Fick en hel massa godnattkramar, och så sa vi godnatt och gick och la oss (och fortsatte konversationen och låg och smsade pistol-emojis fram och tillbaka  en stund till fastän vi var typ femton meter ifrån varandra alltså wow).
 
Har saknat den där jävla tönten en hel del, alltså. Är nästan irriterande hur jag kunde vara så maximalt tjurig och ångestladdad och hur allt bara gick ur mig så fort jag fick komma hem och krama honom igen. Var ju en ultimat påminnelse om att London i slutändan inte är min favoritgrej med London, utan alla människor som råkar finnas här. Har så många fina människor i så många länder. Det är ju verkligen helt sjukt hur lyckligt lottad en enda människa kan få vara.
 
Så, ja. Jag återvänder till en sämre version av London på ett rent politiskt plan, men mina människor är här fortfarande och är fortfarande lika kapabla att göra mig glad när inget annat funkar, och det är i slutändan allt som spelar någon roll. Det var en lång, krabbig dag, men jag går och lägger mig glad. Känns som att det counts for something, i alla fall.
 
Imorrn ska jag i alla fall vara ledig, verkar det som (min chef har inte smsat mig än i alla fall så det är fritt fram för tillfället), och jag ska nog spendera mesta dagen med att packa upp resväskan och komma i ordning i allmänhet. Kanske gå in till stan och köpa nya frimärken och ett par Docs. Kanske börja se andra säsongen av Jane The Virgin. Kanske handla lite mat och göra månadens utgifter. Kanske bara sova tills fyra på eftermiddagen utan någon som kommer och väcker en. Får se vad det blir. 
 
Hörs imorrn!
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress