Nejmen hej igen. Råkade visst vara borta härifrån en liten stund. Finns dock en bra anledning, och denna anledning heter att jag igår kom hem fyra på morgonen efter att ha dansat hela natten, så ja. Var väl kanske inte riktigt i tillstånd att knåpa ihop ett blogginlägg då, så därför återvänder jag idag med nya krafter och en rejäl recap. För herrejistanes vilken helg det varit. Den bästa på länge, definitivt. Är så fylld av tillgivenhet att det känns som jag bara kommer explodera i en stor gooey massa närsomhelst. Mitt liv är så fullt med alla världens finaste människor och jag förstår inte hur jag blivit så lyckligt lottad. Ahhhhh.

 

Anyhow. Får väl börja från början, antar jag. Inledde lördagen med att vakna i någolunda resonabel tid runt elvasnåret, vilket jag genast vägde upp med att spendera timtal i sängen och bingewatcha Jane The Virgin (ju mer jag ser desto mer älskar jag den alltså DEN ÄR SÅ BRA HERREJISSUS) tills Josh behagade pallra sig ur sängen framemot eftermiddagen. Jag sminkade mig och bokade våra The Correspondents-biljetter (har nog aldrig bokat biljetter till ett gig samma dag som jag skulle på det men det var en ny upplevelse det med) medan han gjorde sig iordning, och så bestämde vi oss båda för att vi var hungriga, och promenerade ner mot marknaden för att äta på Wagamama's (som jag vetat om finns där jättelänge men aldrig faktiskt varit på). Åt nudlar och pratade om midsommar - hans syster fyller tydligen år dagen innan midsommar så han kunde inte följa med hem till Sverige och fira tillsammans med mig och han var så genuint besviken aw - så jag gav honom en crash course i traditionerna och berättade om att plocka sju sorters blommor och snapsvisor och sjöng en bit av Små Grodorna ("so like what's it about then" "tiny frogs. you dance around the massive flowery dick on a field and sing about tiny frogs" "oh"), och i gengäld fick jag sunday roasts ordentligt förklarat för mig och vad en Yorkshire pudding egentligen är (jag råkade nämna att jag aldrig ätit en Yorkshire pudding och Josh började genast göra upp planer för när han tidigast skulle kunna göra en åt mig alltså det här är kulturellt utbyte at its finest).

 

När vi ätit upp knallade vi bort till en liten mysig pub på Parkway full av massa gamla missmatchade möbler och drack gin & tonic's och pratade om livet och vänskap och att gå vidare i livet och mordpodcasten han fortfarande tänker göra (han ansåg mig vara den "mest talangfulla" av sällskapet bara för att jag sagt att jag gått på teater och jag försökte förklara att jag var literally 12 och askass och att det inte gills). Var bara en sån där generellt bra konversation om personliga issues vi inte riktigt pratat så mycket om innan blandat med massa bullshit, aka den bästa sortens konversationer i allmänhet. Bordet vi satt vid var reserverat för kvällen, så när vi hängt där några timmar bestämde vi oss för att svänga inom hemma innan vi skulle ut till Brixton (för det visade sig att giget var i Brixton Electric och inte Electric Ballroom som vi först trott. SLUTA DÖPA ALLA STÄLLEN TILL SAMMA NAMN THANKS).

 

Kom hem, hängde på Joshs rum en stund och fick kvällsmat (Josh lagade pesto och pasta god bless him) och såg på en massa Youtubestuff och pratade massa strunt tills klockan plötsligt hunnit bli halv tio och det var dags att ge oss av. Promenerade bort till King's Cross (vi sprang genom en fontän och jag ramlade nästan och slog ihjäl mig på en trottoarkant det var intense) och hoppade på Victoria Line, och först när vi kommit till Brixton insåg jag att jag varit på Brixton Electric förut (för mitt första Twenty One Pilots-gig 2014 en månad efter jag flyttat till London aw).

 

Eftersom The Correspondents inte skulle spela ett eget gig utan bara öppna för en DJ, så blev hela kvällen därefter en smått spontan nattklubbskväll, vilket jag inte hade väntat mig men som var en väldigt najs plottwist. Har inte spenderat en natt på en klubb på eeeevigheter, och det var verkligen hur kul som helst att göra det igen. När vi först kom dit var det inte så mycket folk, och Josh studsade runt mig och försökte få mig att dansa och jag bara nOPE HÄR ÄR TYP 0 MÄNNISKOR THIS WILL NOT HAPPEN och han bara FIND YOUR GROOVE och jag vägrade tvärt ända tills det kommit lite mer folk och The Correspondents till sist kom ut på scen. Hooooooly shit alltså. Vilket band. Sök på deras liveperformances på Youtube, för allvarligt. De är en sån upplevelse. Sångaren dansar like there's no tomorrow och lyckas samtidigt sjunga asbra och rappa svinfort och jag bara ????? HUR ?????? 

 

I vilket fall så i den välbekanta kontexten av ett gig kunde jag till sist let go en aning och jag och Josh spenderade hela giget med att dansa och hoppa runt som idioter, skrika texterna mot varandra och bara allmänt bete oss som om vi var på världens bästa karaokebar. Fear and Delight var so much fun och jag insåg att vi båda kunde exakt lika lite text och exakt samma textrader, och bara dansade fram tills refrängen och då bara samtidigt slog ihop huvudena och bara vrålade hela it's wrong but I want you tonight-biten och sen fortsatte dansa när han började sjunga för fort igen. Washington Square och What's Happened To Soho var typ de enda två andra låtarna jag kunde texten till, men vi vägde båda upp för det med att sjunga dem extra högt. Fångade sångaren när han crowdsurfade och allting och det var bara så himla coolt i allmänhet. Det var en sån himla good time, och när deras gig var över ville jag bara att de skulle komma tillbaka och köra en timme till för ÅH DET VAR SÅ KUL.

Efter de var klara runt typ midnatt-ettsnåret stod vi vid baren hur länge som helst för att beställa lite mer öl, och tänkte att vi nog bara skulle stanna en liten stund för DJ:en som var själva huvudakten för kvällen och sedan dra oss hemåt eftersom jag skulle jobba nästa morgon och sådär.

 

Well. Den planen gick ju i stöpet rätt omedelbart.

 

IT WAS TOO MUCH FUN OKEJ. Jag kunde typ 0 av låtarna men det gjorde ingenting för vi bara hoppade runt och dansade like nobody was watching. Vi hittade på massa egna dansmooves och snurrade runt varandra som vi sett några (som faktiskt kunde dansa på riktigt) gjort i början av kvällen i massa alldeles för avancerade piruetter (som folk alltid gör på film ya know - jag trasslade genuint in mig i alla armar det var katastrofalt men hysteriskt) och gjorde massa aslame vågor med händerna sammanknäppta och klappade händerna i mönster som man gjorde på lågstadiet och spelade luftgitarr och gjorde jazzhands och tog massa pauser for hugs och höll på och fjantade runt som bara den och jag hade genuint ont i ansiktet efteråt för att jag lett konstant flera timmar i sträck. Hur har jag kunnat glömma bort hur roligt det är att dansa ???? HOW. Vill göra det här varje helg för evigt nu ju. What a time.

 

Klubben stängde i vilket fall vid fyra, och eftersom vi hade en timmes resväg hem med nattbussen bestämde vi oss för att tre fick vara senaste klockslag för avfärd. Jag hade varit så säker på att jag skulle vara all onboard att gå hem typ efter The Correspondents, men när Josh påpekade att klockan var över tre ville jag nästan insistera på att stanna lite längre, även fast jag visste att jag skulle ångra det en hel del imorrn bitti if I did. Josh fick oavsett ta mig i handen och more or less släpa med mig ut genom folkhopen, och när vi väl kom på bussen hem insåg jag att det nog varit ett vist beslut då vi spenderade större delen av bussresan med att hålla mumliga halvt sammanhängande konversationer och somna på varandras axlar. (Sidenote: så himla skönt att vara ute med nån som ska till samma ställe som en själv - att slippa sitta på en halvskum nattbuss helt själv är ju så himla najs ändå).

 

Kom hem fyra på morgonen och jag beklagade mig över herregud klockan är fyra på morgonen varför kom vi precis hem det är fyra på morgonen jisses (vilket såklart inte besvärade Josh för den jäveln hade ju söndagen ledig), och vi borstade tänderna och drack vatten och gav varandra varsin rejäl godnattkram i den sortens tillgivenhet som bara finns klockan fyra på morgonen mellan fundamentalt utmattade människor och vi enades över att det varit a good time och så fick jag en godnattkram till av bara farten och gick och kraschade i säng, tröttare än jag kan minnas att jag varit på väldigt, väldigt länge.

 

 

Fick ju sota för min excellenta lördag, precis som jag misstänkt. Konstigt hur man alltid glömmer hur o-najs baksmällor är mellan gångerna, alltså. Var världens struggle att asa sig upp ur sängen vid niosnåret dagen efter. Drack vatten och tvingade i mig en skiva rostbröd även fast jag mådde illa till tusen. Slängde på mig en klänning så det skulle se ut som om jag hade made some sort of effort, och pallrade mig iväg till jobbet precis lagom innan min chef kom.

Baksmällan lugnade sig lite efter jag ätit lunch, men jag var ju more or less körd hela dagen. Hur trött som helst, men också fortfarande så fulladdad med positiv energi sedan dagen innan att jag somehow tog mig igenom ordealen ändå med rätt hyfsade prestationer. Stängde affären vid sjudraget och hjälpte min chef att städa upp i affären och pratade om Sverige och midsommar och dialektala ord (since jag kommer från södra Sverige och han från Stockholm så hamnar vi ofta i debatt om vad ett ord egentligen är eller betyder). Jag lärde honom om vad bredkas var (vilket han tydligen inte visste var en grej alltså poor deprived soul) och vi diskuterade A-traktorer som koncept en stund och så var det dags att gå hem och jag sa hejdå till min chef och tog mig de hundra meterna ner till tunnelbanestationen och mötte upp mitt Londoncrew som var återförenat igen för första gången på säkert en månad.

 

Marion, jag, Francesca och Jevjenija, back together at last. Vi var alla svältande, så vi bestämde oss för att gå till den mexicanska restaurangen i Mornington Crescent som jag var på med Nat för ett tag sedan. Beställde två enorma tallrikar med dödsgod plockmat (bbq-revben och kycklingben och grillspett och ahhhhhhh så gott jag kunde dött), och alla var i allmän extas över att vara tillsammans igen och efter inledande konversationer om vad som hänt sedan sist eskalerade situationen snart till att sluta med att alla skrek random ord på sina olika modersmål (since ingen i denna vänskapsgrupp kommer från samma land #diversity) och skrattade hysteriskt över samtalsämnen som blev mer och mer olämpliga ju längre de diskuterades. Servitriserna på det där stället måste trott att vi alla var aspackade även fast typ alla bara drack kranvatten, haha. De är verkligen inte riktigt kloka, mina människor. Älskar dem så mycket.

 

När vi ätit klart hade vi sällskap till tunnelbanan och sa hejdå till Jev och jag sa hejdå till Marion och Francesca som skulle på samma buss hem, och så promenerade jag hem till lägenheten och spenderade resten av kvällen med att se på en allmänt fantastisk scifiparodi som hette Space Cop (actual masterpiece seriöst), försöka lära mig flyga Foreman (aka vårt husdjur aka vår pyttelilla drone) och äta körsbärspaj med Josh.

 

Så, ja. Har spenderat helgen med riktig quality time med nästan alla mina bästa människor i den här stan, och jag är helt jävla slut men åh så glad. Kan inte fatta att jag hittade de här människorna, som får mig att dansa och säga dumma skämt och skratta så jag gråter och bara må så himla himla bra. Vill vara kvar här för evigt, i precis hur livet är just nu.

Sån jävla bäst helg, ändå.

 

Nu, däremot, är det hög tid att jag försöker få lite sömn innan det bär av tillbaka till Blenheim imorrn bitti. Ligger ju lite back med hela sömngrejen för tillfället, kan man väl säga. Så värt det.

Hörs imorrn!