Hej igen! Idag har varit en bra dag igen, faktiskt. Känns bra att oktober verkar ha picked up så himla mycket i jämförelse med vilken deppfest september var. Känns som att jag förtjänar lite feelgood efter konstant hysteriångest hela förra månaden faktiskt.

 

Anyhow. Idag jobbade jag i Notting Hill som vanligt. Träffade den nya tjejen som ska börja jobba rätt regelbundet i Blenheim. Hon hette Zuleika och är från Brasilien och allmänt ascool, och även fast jag inledde dagen med att inte ens inse att hon var den nya som skulle börja (jag bara klev in i affären på morgonen utan att ens reflektera över att hon skulle komma dit idag så när jag kom ut och bara såg nån stå helt randomly i mörkret i affären blev jag alldeles ?????? först innan hon bara "hej det är jag som är den nya....?" och jag bara OH WHOOPS HEJ efter att ha bara gett henne världens mest förvirrade blick alltså HEJA här har vi perfected första intryck alltså). Resten av dagen gick dock bra - Zuleika verkar allmänt cool och najs, vi fick en kul leverans från Frankrike med fina anteckningsböcker och kort och fickspeglar (som alltihop är grejer vi varit superunderstocked på hur länge som helst så the satisfaction i att äntligen kunna fylla upp hyllorna ordentligt var väldigt överväldigande tbh). 

 

Slutade jobbet vid sexsnåret, och tog därefter bussen ut till Shepherd's Bush och The Empire, där jag skulle se You Me At Six live till sist. Har gillat dem ända sedan min mest angsty emoperiod i sena högstadiet-tidiga gymnasiet, men hela tiden har det alltid varit något som stod emellan mig och att få se dem live, så när de annonserade ut att de skulle ha ett Londongig kände jag att även fast jag inte lyssnar så himlans mycket på dem längre så var det en viktig punkt att kryssa av the bucketlist för mitt femtonåriga jag.

 

Bokade min biljett rätt sent, så för första gången på väldigt länge (genuint andra gången någonsin, varav första gången var min allra första Fall Out Boy-konsert i Wembley 2014) hade jag inte ståplats utan satt på läktaren. Trodde först det skulle innebära att jag skulle ha allmänt astråkigt och missa allt det skoj, men under hela konserten hade jag bara känslan av att jag var precis där jag skulle vara - för det första kunde jag se ner i folkhavet och hur det var världens kaos därnere since Shepherd's Bush Empire är en av de venues jag gillar minst i hela stan since den alltid är så himla ofunktionerlig och publiken alltid är rörig och jobbig att stå i - och var då allmänt tacksam att få ha en egen sittplats och inte behöva bli omkringkastad i ett svettigt publikhav.

 

Utöver det blir jag mer och mer risig och sjuklig för varje dag och hade låga energinivåer rent allmänt, och så var jag ju slutligen mest där för att close a chapter, typ. Det var inte en Marianas Trench-situation, där jag såg ett jättegammalt favoritband som jag älskat på en jämn och intensiv nivå sen första introduktion och lärt mig hela diskografin av, utan mer att You Me At Six alltid varit ett band jag tyckt om och ville ha sett live för att kunna avrunda den fasen av mitt liv, typ. Som den gången jag såg Black Veil Brides i Köpenhamn 2013 och sen gick hem och slutade lyssna på dem helt och hållet. Ett stängt kapitel, liksom.

 

You Me At Six var dock ofantligt mycket bättre än BVB 2013 var, och bevisade verkligen att man faktiskt inte behöver ståplats för att ha en good time. Stämningen i publiken var på topp och det var något extra fint i att se publiken på avstånd och verkligen kunna höra all singalong ordentligt. Alltså trycket i publikens röst när alla sjöng refrängen till Stay With Me var helt SJUK, och när de spelade Night People som sista låt tror jag inte det var någon som lyckades stå till, to be honest (det riffet gjorde sig SÅ BRA live alltså fick gåshud på riktigt). De spelade ganska mycket grejer från sitt Sinners Never Sleep-album, vilket jag var ett fan av since det är mitt favoritalbum av dem och även det jag lyssnat på mest.

 

De spelade Bite My Tongue och Reckless och Loverboy och det var bara en så genuint good time där jag stod och dansade runt lite casually framför min stol. Var så himla fint att verkligen kunna känna hela kraften i publiken när de sjöng med, alltså. Fan, älskar konserter så mycket, ju. Så glad att jag äntligen fick se You Me At Six, efter att ha tvivlat på att dagen någonsin skulle komma så himla länge. Ah.