I saw kindness and an angel, crying 'take me back home, take me back home'

Alltså ingen kan få mig så emotionell med så små medel som Iron & Wine ändå. Har vetat om den här låten i säkert fyra år nu, och den krossar fortfarande hela min själ varenda gång. Sån orimlig TUNE.
 
Hej där! Idag har det varit onsdag, och en ganska vanlig dag. Känns välbehövligt. Har känt mig allmänt utmattad hela veckan, och med tanke på vad som är planerat för helgen så verkar det inte direkt bli lugnare.
Jobbade i alla fall tillsammans med Felix och Olga, vilket var nice since Felix ska sluta snart så det var fint att få ha ett skift tillsammans allihop innan the good times är över. Kommer sakna Felix så himla mycket ändå. Sån perfekt lugnande mysbrittisk närvaro i mitt liv han varit. Oh well. Att han slutar är ju anledningen till att jag blev befodrad och fick löneförhöjning, så inget ont som inte har nåt gott med sig, antar jag.
 
Olga satt mest och försökte komma ikapp med beställandet av alla nyreleaser, medan jag och Felix turades om att springa runt i affären och städa upp i reseavdelningen och i en konstig hylla i barnavdelningen som inte direkt har något tydligt syfte riktigt än. Pratade om konst och bra tv-program och bisarra påhittade scenarion och hade bara en allmänt fin liten dag, basically. Framemot eftermiddagen dök Joakim upp för att hämta upp Olga, och efter att mitt jobbs ägare - som kom dit tillsammans med Joakim - sagt till Felix att han borde ansöka om barnbidrag för att försörja sina studier (och Felix bara "sure men alltså..... jag har inga barn?" och ägaren bara JAJA MINDRE DETALJ), varpå Joakim och Olga genast erbjöd sig att adoptera mig så att de kunde ansöka om barnbidrag också. Bra att ha en extra uppsättning i landet man bor, känner jag.
 
Olga erbjöd dessutom att om det blir något stök med lägenheten nu så kunde jag alltid bo hemma hos dem ett tag, vilket ju var det absolut gulligaste någonsin (speciellt med tanke på att de båda två är ganska enstöriga och inte direkt har folk hemma så ofta så det var ju en komplimang utan dess like tbh). Så, ja. Mina båda chefer är därför nu min backup-uppsättning av konstiga bohemföräldrar med en försmak för att jaga fladdermöss och samla på konstiga medicinböcker från 1600-talet. Bra att ha ett par såna också, ju. Cute.
 
Jag slutade i alla fall jobbet för dagen runt sexsnåret, och tog tunnelbanan ut till Westfield i Shepherd's Bush, både för att köpa Joshs sista födelsedagspresent och för att jag rent allmänt bara ville treat myself (min budget är ju till och med hållbar den här månaden för första gången, typ, någonsin, och eftersom jag ändå får betalt i övermorrn kunde jag unna mig något fint och onödigt för den här veckans sista slantar).
 
Strosade runt mellan affärerna (kom på mig själv med att leta efter en bokaffär och blev besviken när de inte hade någon.... efter att ha kommit från ett niotimmarsskift i en bokaffär..... hej här är man miljöskadad) och gick in varhelst som verkade najs. Köpte en badbomb och en ansiktsmask på Lush (har aldrig köpt en ansiktsmask där innan men har alltid velat prova men alltid tyckt att det var onödigt men NU JÄVLAR är livet tillräckligt jävligt för att jag ska förtjäna lite onödiga treats faktiskt), kilade inom Pull & Bear (som jag är rätt övertygad om är min favoritaffär fast jag knappt är inne där - mest av självbevarelsedrift since ALLT är så HIMLA fint) och köpte en basic men allmänt fin svartvitrandig tröja (har velat ha en sån i EVIGHETER och nu at last). Såg även ett litet flamingohalsband i silver som jag inte köpte, och sedemera inte har kunnat sluta tänka på, så får väl åka tillbaka och köpa det i alla fall. Flamingos är where it's at, ju.
 
Gick inom Boots innan jag åkte hem och köpte nytt puder, multivitaminer och två jättetuber med tandkräm på extrapris, och tog sedan tunnelbanan hem till Camden igen. Josh var redan hemma när jag kom hem, och jag beställde hämtmat medan han lagade mat åt sig själv (så himla sällan jag kan använda Deliveroo utan att omedelbart få ekonomisk dödsångest så this was nice for a change) och så såg vi på Youtubevideor och åt nachos tills Josh var tvungen att packa inför Shambala som han ska iväg på imorrn (det faktum att han packade nästan en hel dag innan han ska iväg är fan progress ändå - förra året packade han några timmar innan han skulle åka och jag fick dödsångest på honom så baby steps antar jag), och jag var tvungen att gå in på mitt eget rum (för att han är jordens mest lättdistraherade människa bless him).
 
Läste bloggar och renskrev på 13 en stund medan Josh dök upp då och då och hade modeshow för mig med alla olika outfits han skulle ha på sig. Hade en väldigt viktig omröstning om vilka steampunkglasögon han skulle ta med sig (för han hade inte bara ett utan tre olika par steampunkglasögon för SÅKLART HAN HAR) och huruvida hans mantel borde följa med eller inte (vilket den obviously gjorde för vad är en festival utan en mantel egentligen).
 
Framemot kvällen var han klar, och vi åt Polly (nej vi har fortfarande inte ätit upp allt godis vi köpte i Sverige för vi glömmer konstant bort att den påsen ens finns hehehe) och såg ett gammalt Doctor Who-äventyr från 1973 och skrattade så vi dog åt perfekt dåliga specialeffekter och hysteriskt skådespeleri. Jag var först med att gratta honom på tjugofemårsdagen när klockan slog över till midnatt, och efter att ha skrotat runt bland massa konstigt internet-material en stund till gick vi och borstade tänderna, sjöng Rocky Horror-låtar i badkaret, hade benbrottningsmatch, smetade tandkräm på varandra och skiljdes till sist åt med varsin godnattpuss. Tog på mig pyjamasen och kröp ner i sängen medan jag fortfarande kunde höra Josh högljutt sjunga Rocky Horror-låtar inifrån sitt rum.
 
Med allt som kommer ändras innan året är slut, är jag glad att det här inte är en av dem. Är så himla glad att jag får ta med mig honom till vårt nya ställe, denna märkliga pöjk jag tycker så mycket om, och att vi kan fortsätta ha brottningsmatcher i badkaret och sjunga musikallåtar i hallen två på morgonen in till evigheten. Himla fint så, tycker jag.