The neighbours said she moved away - funny how it rained all day

 
Hej där! Veckan fortsätter vara snäll mot mig, tack och lov.
Jobbade öppningsskiftet tillsammans med Olga, och gjorde en massa leveranser och möblerade om lite i affären och dammade hyllorna och lite sådär i allmänhet. Fick även EN GODDAMN BEFODRAN. Bara helt out of the blue bara sådär, liksom. Visade sig att Felix ska sluta på jobbet eftersom han ska börja på en jätteintensiv kurs på ett jätteprestigefyllt konstuniversitet (sad times Felix är ju världens mysigaste kommer sakna honom så himla mycket), MEN det här betyder också att Olga behöver en ny assistant manager. VILKET NUMERA ÄR JAG MINA DAMER OCH HERRAR. HELL YEAH.
 
Olga bara "tekniskt sett har du ju gjort en assistant managers uppgifter i typ ett år nu så det är bara en formalitet egentligen" och jag bara!!!! AAAAAAH. Kommer förhoppningsvis få mycket större bonus än vad jag får nu, och dessutom får jag en allmänt najs titel att kunna skriva i CV:et. Det här hade man aldrig kunnat tänka sig för ett par år sedan, när jag var konstant asdålig på mitt jobb och nästan hade gett upp på att jag någonsin skulle kunna bli bättre. Jag är BRA PÅ MITT JOBB. CHEFSBRA. Bekräftelsen i det är så najs att det knappt går att täcka in med ord. Det faktum att det inte ens känns övermäktigt är nästan ännu coolare. Jag vet liksom att jag kan klara av det här ansvaret??? Det är ju en sak att andra människor tror på att man kan göra något, men JAG tror dessutom på MINA EGNA förmågor ???? Det är fan inte varje dag det händer heller.
 
Anyhow. Det var ju en klar pick-me-up i allmänhet. Jag slutade till sist vid sexsnåret, när Marion och hennes flatmate Beatrice kom och hämtade mig på jobbet och tog med mig ut på äventyr i Notting Hill. Vi gick till ett litet thaibufféhak på Portobello Road (det är inte ofta den främsta turistgatan även har genuint prisvärda bra restauranger men Portobello är fan undantaget som bekräftar regeln) och åt halvt ihjäl oss på asgoda nudlar och vårrullar och sötsur kyckling och massa annat gott (fick gå till Sainsbury's tvärsöver gatan för att hämta ut cash och två personer stannade till på gatan för att prata med mig när de såg mig och jag visste namnet på de båda två alltså Notting Hills lilla community är så himla gulligt). När vi ätit oss proppmätta promenerade vi genom Notting Hill och alla de fina husen bort till Bayswater, där vi åkte tunnelbanan bort till Tower Hill, eftersom jag och Marion ville visa Beatrice en av våra undangömda små Londonpärlor (eftersom Beatrice skulle flytta tillbaka till Frankrike om någon vecka eller så och behövde en sista rundtur på allt hon eventuellt missat).
Alltid så bisarrt att hoppa av tunnelbanan vid Tower Hill och direkt kliva ut mitt i ett frickin' vykort.
 
Gick till St. Katherine's Docks, såklart, eftersom det är typ en av de finaste ställena jag vet i hela stan.
Satte oss som vanligt på Zizzi's uteservering, och vi drack cocktails och åt tiramisu och klagade på våra olika bekymmer (genuint typ ALLA i mitt liv går igenom någon sorts skit den här månaden alltså ??? jag inkluderat ???? alla är asstressade eller har killproblem eller är deppiga eller har något annat krabb alltså är det här något kosmiskt vad är det som pågår), skrattade åt hela eländet och njöt av den fina utsikten och den ljumma sommarkvällen.
Hamnutsikt, fina människor, och en najs cocktail. Mer behöver man ju knappt i livet.
 
När klockan började närma sig nio och det började bli både mörkt och kyligt betalade vi (aka allas vår sugar mommy Marion) notan och promenerade över Tower Bridge tillsammans innan vi skiljdes åt när de skulle fortsätta gå bort till sin lägenhet och jag skulle gå åt andra hållet bort mot London Bridge. Kramades hejdå (och bad Marion att inte dö för hon ska spendera sin semester nästa vecka med att åka på EXTREMSPORTSEMESTER ???? ingenting den människan tar för sig förvånar mig längre honestly om hon sa att hon brottats med en björn skulle jag tro på henne direkt), och jag promenerade längsmed Themsen och såg på alla glittrande höghus och små fairylightklädda popuppubar och fick den där enorma känslan av tillgivenhet till den här stan som centrala London ofta ger mig. Den där när jag minns hur magiskt turist-Moa tyckte den här stan var, och att den där förundran aldrig riktigt har släppt. Älskar London så himla, himla mycket, trots att den är svår och överbefolkad och skitig och märklig. London är mitt. Mitt hem, på ett sätt ingenting varit innan, och förmodligen aldrig riktigt kommer lyckas vara efter.
Med tanke på vilken lång månad som ligger framför mig, så kändes det fint att få bli påmind om det.
Inte fy skam på vägen hem från ett casual kompishäng ändå. Hur kan man någonsin helhjärtat tröttna på den här stan, honestly.
 
Tog tunnelbanan hem, och bänkade mig more or less omedelbart inne hos Josh. Flätade in snören i hans hår (ett projekt han redan börjat med innan jag kom hem för det är sånt han gör när han är själv hemma antar jag), skrattade åt konstiga ormgudar i D&D (HUR KAN MAN DÖPA EN ORMGUD TILL SSSETH PÅ FULLASTE ALLVAR JAG DÖR) och såg på båt-Let's Plays, remixer av Redbone av Childish Gambino (MAGISK låt alltså ALLTING funkar med den det är helt oresonligt) och konstiga informercials när Nat kommit hem (vi försökte komma på vilken informercial vi kunde visa Nat som inte var för traumatiserande att se innan läggdags men alla informercials vi vet om är ascreepy så yeAH), och gick framemot natten och borstade tänderna och diskuterade hur märkliga invasive thoughts är innan vi till sist called it a day och gick och la oss.
 
Så, ja. Det har varit en bra dag. En mysig dag. En vanlig dag. Precis vad jag behövde. Får hoppas att resten av veckan kan vara detsamma. Min själ behöver lite LUGN OCH RO någon gång för bövelen.