Can't make it all alone, I've built my dreams around you

Niall's band släppte den här covern på den här låten häromdagen och de fick den att låta SÅ irländsk och det gör mig av någon anledning ÄNNU mer emotionell än originalet??? Allmänt överväldigad. Kan jag sluta ha en sån grej för jullåtar som gör mig ledsen, thanks.
 
Hej igen! Helgen har kommit till sitt slut, och precis som jag förutspådde, så har det varit en sån himla vårdande helg för själen från början till slut.
I fredags var Nat redan hemma i lägenheten när jag kom hem från jobbet. Hon och Josh hade köpt tonvis med sushi, och vi spenderade en massa timmar med att äta halvt ihjäl oss och till sist se klart på Boys Over Flowers (jag och Josh skulle ge Nat en "snabb rundown" av vad hon missat sen hon flyttade och vi fortsatte titta utan henne, och det tog literally typ en och en halv timme av halvskrikande förklaringar och yviga handrörelser alltså JÖSSES), innan Josh gav sig av till ett gig framemot elvasnåret, och jag och Nat hängde i soffan resten av kvällen, pratade ikapp om en massa allmänt skvaller som hänt sen sist och bara mös rent allmänt innan Nat kollapsade av utmattning i soffan efter att ha kommit direkt från deadline-säsong på uni direkt till London, så vi called it a day och gick och la oss istället.
 
Inledde lördagen med lite generella ärenden around town - jag åkte till posten och hämtade mitt sista julklappspaket från mamma, Nat åkte in till Oxford Street för att handla de sista julklapparna, och när jag kom hem igen släpade jag med mig Josh in till stan också, där vi mötte Nat på svenskaffären, där hon redan hade införskaffat alla supplies till kvällens juligheter. Åkte hem, och jag och Nat kokade knäck (väldigt mycket mindre panikartat den här gången så det var ju trevligt i alla fall) och sjöng med i massa klassiska svenska jullåtar, innan vi gick vidare till nästa steg i julfirandet.
 
Jag hade klagat över att jag inte skulle få se ett luciatåg i år since jag inte hade råd med biljetter det här året, så för att make up for it gjorde Josh och Nat historiens mest hemmabyggda luciatåg åt mig! Josh gjorde en stjärngossestrut av hoptejpade papper, och Nat virade ett lakan runt sig som hon kompletterade med plastluciakronan jag köpte åt Josh förra julen och en röd tröja knuten runt midjan, och så gick de runt vardagsrummet och sjöng för mig och brände nästan ner halva huset på köpet. Precis som det ska vara.
Alltså har ni någonsin sett något såhär PURE i hela era LIV????
Josh kan bara refrängen till Sankta Lucia, så när Nat började sjunga versen gick han direkt över till att börja sjunga "Helan Går" istället. De enda svenska sångerna han kan utantill är Sankta Lucia, Helan Går och Pirayan Maja. Bless.
 Blev även överraskad av this merry pair - Lucia och hennes julren???? I suppose?????
 Jag hade ingen tomteluva att komplettera luciatåget med, så istället hade jag på mig en halv julstjärna och var Den Helige Anden istället. Obvs.
 "Christingle" är tydligen en brittisk julgrej där man sätter godis på tandpetare i en apelsin, så i år gjorde vi en crossover mellan Christingle och Lucia, och kompletterade apelsinerna med små ljus och röda band. Josh och jag pictured, stolt poserande med våra skapelser.
 
Efter det började vi ordna med julmaten, och medan vi väntade var det dags för julklappsöppning. Nat fucking ÄGDE julen det här året - hon lyckades hitta massa obskyra perfekta grejer till både mig och Josh som vi älskade (hon hade hittat nyckelringar med en enhörning som såg PRECIS ut som Spicy ??? vi fick en var så att vi kunde matcha, och hade dem hängande i tröjhalsen hela resten av kvällen), och jag fick massvis med coola pins och patches och allt möjligt. Josh gav mig två jättestora paket - ett av dem som innehöll en asfin målning av en flamingo (som vi nu satt över soffan jämte Friendship Flamingo, obviously), och den andra innehöll, well.
Det här:
En gång precis efter vi flyttat in i den nya lägenheten gick vi förbi en krimskramsaffär i Kentish Town och fick syn på den här dockan i fönstret. Kom överens om att det var det mest läskiga hemsökta vi någonsin sett, och bestämde lika snabbt att vi MÅSTE köpa den. "One of us is getting the other that for Christmas", minns jag att Josh sa. Och, yeah, så blev det. Josh gav dockan till mig och bara "we have so many sons, and now finally we have a daughter" (i referens till vår smått oroväckande tendens att kalla precis ALLA nya grejer vi köper för våra söner). Vi bestämde oss för att döpa henne till Book ("after your favourite thing"), och antog genast vår nya föräldraroll till en ännu läskigare extent än någonsin tidigare.
Började duka upp julmiddagen, och Josh gick genast och hämtade en liten tallrik och bestick till Book. Jag svarade med att genast hämta en kudde som hon kunde sitta på så hon nådde upp. Yeah.
Julmiddagsutsikt. This is fine.
 
Vi åt i alla fall julmiddag därefter (hade gjort på TOK för mycket mat as per usual, och kan nu äta skinka varenda dag tills dagen vi dör tror jag), jag skypade hem till mamma en sväng (där typ hela släkten var och hälsade på vilket var så himla mysigt), så att jag kunde öppna mina julklappar från henne och Elin. Fick massvis med bra grejer - Elin gav mig massa fint smink, och mamma gav mig mest bakgrejer, vilket var HELT perfekt. Fick så himla mycket användbart - massa nya pajformar och penslar och silar och ett spritskit och ETT VÅFFELJÄRN. Hell yeah. Ska göra så jävla mycket våfflor nu alltså. Så taggad.
 
Pratade med allihop en stund, och gick därefter vidare till att se på hela Kalle Ankas Jul, som vi somehow lyckades hitta hela versionen av på internet någonstans. Har inte sett hela sen jag flyttade från Sverige för typ fyra jular sen, och hade fan glömt precis HUR dåligt producerad den där grejen är alltså. Jisses. Josh var helt i chock, bara "so you watch this...... every year?" "yes" "this exact same thing?" "yes" "but it's...... really bad?" "yes". Alltså bless.
 
Spenderade resten av vår lilla husjul i soffan, där vi drack glögg och såg på Youtubeklipp och halvsov i en stor hög och bara hade det allmänt A+. Vid två skulle Nat ta bussen ut till flygplatsen since hon ska hem till Sverige över jul, och vi sa hejdå till henne och spenderade därefter några extra timmar med att författa en orimligt lång Harry Potter-fanfic om Ron's onda alterego Mr. Ron.
 
Söndagen har varit himla bra den med. Startade lite allmänt svajigt när Josh pallrade sig upp för sent och vi stressade till tågstationen, hoppade på ett tidigt tåg till Cambridge utan att direkt kolla så mycket, och insåg att det tåget var extra långsamt, så att vi skulle komma in till pantomimen typ PRECIS när den skulle börja. Jag och Josh tjabbade allmänt om vems fel det mest var (hans, obvs), men spenderade mest tiden med att halvsova, läsa roliga tweets och googla upp fun facts om alla småbyar vi passerade förbi (vi bytte tåg i ett ställe i Suffolk som hette Ely och Josh läste i princip hela dess Wikipediasida för mig så nu vet jag massvis om hur den grundades frickin' år 673 och är Englands minsta stad eller nåt). Joshs pappa mötte oss på tågstationen i Bury Saint Edmunds (som är en liten stad nån halvtimme från där Josh växte upp), och så åkte vi direkt till teatern medan Josh försökte sammanfatta vad som hänt i de första tio minuterna. Mötte upp Joshs mamma, och tog oss upp till våra platser till sist.
 
Pantomimen var för övrigt HUR mysig som helst. Det är asmycket publikinteraktion (man måste alltid väsa och bua när skurken kommer in på scen och dyker det upp ett monster bakom huvudpersonen måste hela publiken skrika "IT'S BEHIND YOU"), och det var nåt så himla wholesome med hela grejen. De sjöng och dansade asmycket, och typ halva casten var i drag (huvudpersonen - som, precis som pantomimen, hette Dick Wellington, eller nåt åt det hållet - var en manlig karaktär spelad av en tjej, och i det andra paret var den kvinnliga karaktären spelad av en man i drag, så när Dick och the main love interest blev ihop i slutet var det två tjejer och det andra paret bestod av två killar och jag bara........................hell yeah). Var så himla mysigt. Önskar att det var mer av en svensk jultradition också att bara gå och se en mysig liten halv-amatörpjäs innan jul. Så fint. Brittisk kultur är så himla mysig alltså.
 
Anyhow. När pantomimen var klar åkte vi in till centrum av Bury St. Edmunds och åt middag på ett jättefint hotell mitt i stan. Åt kalkon och pratade om språk och arkitektur och hur dum Theresa May är, innan vi betalade notan och gick en runda i Bury St. Edmunds, since Josh alltid har dåligt samvete för att han aldrig tar mig till andra ställen i Storbritannien och tyckte att jag borde see the sights lite. Bury St Edmunds var, som typ alla små brittiska byar, asgammalt och bedårande och som hämtat från en film. Nu i jultider var allting dessutom täck i fairylights, så allting såg helt magiskt ut. Är det något som kan påminna mig om min kärlek till det här landet, så är det att åka ut på landsbygden på jul, alltså. Så himla fint överallt.
Entrén till hotellet vi var och åt på. Liksom titta så magiskt?????
 
På vägen hann vi även svänga inom The Nutshell, som tydligen är landets minsta pub (den var typ i storlek med en garderob så det tror jag definitivt på), där vi drack IPA och såg på mummifierade katter som hängde från taket och gamla signaturer från berömda gäster på amerikanska dollarsedlar som satt upptejpade på hela väggarna. Man vet fan aldrig vad man kan råka se out and about i det här landet, alltså.
 
Därefter hade det hunnit bli sent, och Joshs föräldrar körde oss till tågstationen och kramades hejdå (kommer träffa dem redan nästa vecka igen since jag ju ska fira jul hemma hos dem och jag är SÅ TAGGAD alltså Joshs familj är världens mysigaste), och därefter hoppade vi på tåget och läste varsin bok, diskuterade Welcome To Night Vale och halvsov hela vägen hem.
 
Kom hem, städade undan den värsta röran efter julfirandet i lägenheten (såg ut som SAUTAN men efter två omgångar med diskmaskinen är det nästan okej igen. Vad gjorde jag utan den maskinen, alltså), såg på säsongsfinalen av Dirk Gently (direkt åtföljt av en lång diskussion om säsong 1 vs säsong 2, såklart), och så avslutade vi kvällen med en parodi-Youtubeserie som hette Sex House, som började med att sex singlar blev instängda i ett hus för att, well, ha sex, men som snabbt utvecklades till det mörkaste mest disturbing apokalyptiska jag sett på länge där alla blev förgiftade av mögel och inte kunde ta sig ut ur huset och det var världens grej. Herrejösses. Att man inte kan få se en enda rimlig grej i det här huset, ändå.
 
Så, ja. Jag satte in resten av disken i maskinen och plockade undan i allmänhet (Josh kom in och tittade på mig och bara "you're way better than I deserve" och jag bara "I know right", så yeah. Bra att han vet vilka ultimata sambogoals han lever med, ändå), och därefter borstade vi tänderna och jag lovade Josh att eventuellt göra våfflor åt honom innan han ska till jobbet (since jag är ledig och Ami och Cajsa ändå ska komma hit för våffelfrukost runt samma tid), och så gick vi och la oss till sist.
 
Så, ja. En fin helg med en hel massa mysiga människor har det varit, och nästa vecka verkar ganska lovande den med. Julvecka, till att börja med, och så ska jag förhoppningsvis se The Last Jedi med Mats någon gång under veckan, träffa Marion på fredag, och så imorrn ska jag träffa Ami igen för första gången sen i somras!!!!!!!!!!!! Vi ska äta våfflor och gå på Spitalfields Market och jag är SÅ TAGGAD. Hell yeah.
 
Kommentera inlägget här: