Hej igen! Jag är återvänd, och kunde väl fortfarande må bättre rent generellt, men jag har åtminstone lyckats lägga tillbaka de mest dramatiska känslosvallen i en låda för att ta itu med en annan gång, så det är väl alltid något. Vill ju liksom vara på julhumör och bara tänka på pepparkakor och julklappar och lyssna på Abney Park's julalbum om och om igen hundra gånger och inte gå runt och vara deppig för att en av mitt livs grundpelare står och vinglar hit och dit och jag inte vet vem jag är i relation till livet jag lämnade längre. Dålig timing, liksom.

 

Anyhow. Igår var Marion och Karim här på filmkväll. Vi såg på någon halvdålig Hollywoodkomedi Marion ville se och jag och Josh prydde till sist toppen av granen med en pterodactyl (efter the Christmas Pterodactyl i julavsnittet av Community, obvs), och vi hade bara rent allmänt en himla mysig kväll innan jag och Josh såg ännu ett avsnitt av Boys Over Flowers (vi är SÅ nära slutet nu alltså VI ÄR SNART FRIA AAAAAH) och gick och la oss. Mycket bra dag. Precis vad jag behövde.

 

Idag har jag haft min sista lediga dag innan åtta dagars maratonjobb väntar (det är så intressant hur i alla berättelser jag skrev medan jag fortfarande gick i skolan dealar huvudpersonen nästan alltid med livsstress och emotionellt kaos med att jobba jättemycket, och när jag väl blev vuxen och fick jobb har det varit exakt så jag gjort också??? antar att det är så de flesta dealar med såna saker, men ändå - hurfan visste mitt femtonåriga jag det, liksom???), och jag spenderade den med ultimat self-care.

 

Hade sovmorgon, åt en stor bra frukost framför tv:n, och tog sedan tunnelbanan ut till Liverpool Street och mötte upp min bästa klagomur i times of trouble - Mats. Han är min bästa människa när jag bara behöver gnälla och tycka synd om mig en hel dag i sträck, och han har i tur alltid så himla många bra råd om hur jag ska ta mig ur det generella headspacet därefter också (Josh är också bra för det, men ibland är han för mycket av en actual ray of sunshine för att riktigt kunna förstå exakt hur jag känner - Mats är my fellow goth som förstår min specifika sorts depp perfekt).

 

Vi gick till Spitalfields Market tillsammans eftersom jag var på jakt efter de sista julklapparna till Joshs familj, och strosade runt mellan alla marknadsstånden i några timmar medan jag pratade ut om allting som hade hänt och alla mina känslor (Mats bara "det är bra att du gråter över det här nu om du inte dealar med det nu kommer allt bara bli värre senare", och bara "we're your family too you know, we're here for you" och jag blev nästan lite tårögd alltså i love my people), medan vi spanade på massa konstiga loppisgrejer som bestod i alltifrån små konstiga plastdjur som såg ut som om de gått igenom en atombombsapokalyps, massa gamla tube maps från typ 40-talet, en trasig saxofon, anatomi-prints från 1800-talet, förstoringsglas med handtag i form av bläckfisktentakler, och en massa konstiga broscher.

 

Älskar fan Spitalfields. Fattar inte varför jag inte är där oftare. (Förmodligen för att jag skulle köpa anatomiprints och bläckfiskprydnadssaker för alla mina pengar men ändå). Köpte två fina små doftljus till Joshs mamma (hittade ett som hade världens mest PERFEKTA jullukt och luktade exakt som när man precis tagit in julgranen i huset för första gången men det var jättedyrt och jag sörjde), och en plansch på människoskelettet (eftersom de riktiga anatomiska printsen kostade typ £100 since de var, y'know, antika) som kommer se jättefin ut i mitt rum.

 

När vi kände oss klara med marknaden gick vi vidare till ett litet veganskt café i Dalston och åt tårta och drack te och pratade om musik och livet ett par timmar innan vi gick hem till Mats, och spenderade resten av kvällen med att dricka vin och äta pizza och se på Good Morning Call. Perfekt kväll, med andra ord. Det är något så himla VÅRDANDE med att bara få spendera en dag med att strosa runt på stan med nån bra människa och prata om livet och fönstershoppa en stund. Känner mig ungefär 100 gånger bättre på en väldigt fundamental själslig sorts nivå.

 

Åkte hem framemot elva och kom hem till Josh. Vi hängde i vardagsrummet och såg på TV en stund tills det hunnit bli sent och jag höll Josh sällskap medan han hängde tvätt och vi borstade tänderna och pratade D&D och så fick jag min sedvanliga godnattpuss och called it a day. Livet må vara lite allmänt rocky för tillfället, men alla mina närmaste människor får mig att må så himla mycket bättre att det känns överkomligt, nästan. Ska unna mig att må skit tills nyår, sen jävlar. 2018 ska fan bli så mycket bättre än såhär. Det måste det fan.

 

Anyhow. Imorrn ska jag jobba, och kanske eventuellt köpa de sista julklapparna, beroende på hur tidigt jag kan smita från jobbet. Wish me luck!