And I can't take my heart some place it won't go

[Bild: Camden, London]
Alltså The Maine och deras specialitet på att göra låtar för heartbreak, honestly. Livsfarligt.
 
Hej där! Idag har det varit söndag, och jag har kanske inte helgat vilodagen genom att vara ledig, men definitivt med att ha en synnerligen lugn och oproduktiv dag. Close enough, ju. Dök upp på jobbet vid halvtolvsnåret och jobbade tillsammans med Fernando på ett lite halvbusy söndagsskift. Restockade lite grejer som tagit slut över helgen, skickade milslånga sms med Juni hela dagen om allt mitt senaste emotionella tumult (hon är alltid den första jag smsar när något är jobbigt och hon får ALLTID saker att kännas bättre och hon sa att hon tycker att jag är den personen för henne också och alltså älskar den människan så himla mycket i am so blessed), städade undan i YA-sektionen och diskuterade politik med Fernando. Ganska standardmässigt stuff, basically.
 
Fick sluta tidigt också, vilket var väldigt najs (Fernando bara "jag kan både öppna och stänga no worries gå hem du" han är fan drömkollegan alltså), och kom hem till lägenheten framemot eftermiddagen. Nat var redan hemma, och vi hatewatchade Youtubevideor och tog en tupplur till en tjugominutersvideo om hur man gör nudelsoppa, liggande i en hög i Nats säng (100 wholesomenesspoäng right there and then tbh). Daniel kom hem efter ett tag, köpte cirka tjugo paket med jordgubbssnören, och så spenderade vi några timmar med att spela lite mer Dream Daddy. Josh kom hem framemot kvällen och anslöt sig till vår lilla wholesome hög i Nats säng. Vi började dejta The Knife Dad medan Josh övade på att läsa alla replikerna som olika djur i varje scen och jag gav The Knife Dad en röst som bara pratade på inandning och höll på att få världens syrebrist. Wholesome, indeed.
 
Daniel och Nat gick och la sig snart därefter, och jag och Josh stannade som vanligt uppe några timmar till, såg på negative harmony-covers av en massa låtar (som är typ min nya favoritgrej ??? låtarna låter nästan likadant fast liksom ??? mer sinister somehow ??? är INTO IT), såg en video om teorier till den nya Han Solo-filmen och medan Josh gick och badade såg jag på hela Pixels-filmen i 3.9x hastighet (och fick såklart uppdatera Josh om den otroligt viktiga ploten när han kom tillbaka för något sånthär mästerverk är ju skandalöst att missa). Gick och borstade tänderna i badkaret, uppfann hinderbana-linedance (som mest gick ut på att Josh dansade linedance medan jag försökte sparka honom på benet) och hittade på en låt och tillhörande livshistoria om en hiphop-spindel innan vi till sist called it a day och gick och la oss vi med.
 
Så, ja. Balans återvänder någolunda till livet igen, verkar det som (fingers crossed). Hela den här veckan har känts lite allmänt ur balans, men det känns som om det finns potential att återvända till det gamla vanliga hederliga ångestlösa livet nästa vecka igen. Hade ju varit himla trevligt. Börjar bli väldigt trött på alla de här humörsvängningarna, to be honest.
 
Imorrn är det i alla fall måndag fast fredag för mig since jag har veckans två lediga dagar tisdag-onsdag. Ska jobba i Golders Green för första gången på eeevigheter, och efter jobbet ska jag hänga med Mats hela kvällen (kändes som om det var evigheter sedan jag träffade honom senast men det var genuint typ tre dagar sen alltså herrejösses). Blir nog himla bra alltihop, tror jag nog.