17 juli 2017
Oh maybe we were made for each other - is it possible for the world to look like this forever
Andrew McMahon skrev den här låten om att vara menade för varandra dedikerad till sina bästa vänner som han bodde ihop med ett tag. Högst relaterbart material. Fler storslagna kärlekslåtar till vänskap, thanks.
Hej igen! Jag har återvänt från min födelsedagshelg i Brighton. Skulle beskriva mitt nuvarande tillstånd som utmattad, full, och lycklig, vilket, coincidentallty, också är en rätt bra summering av helgen i stort.
Alltså, åh. Varför har jag inte gjort min födelsedag såhär vartenda år, och hur blev mitt liv såhär fint och såhär fullt av människor som gör mig så lycklig.
Anyhow. Vi hoppade i alla fall på tåget till Brighton i lördags morse (efter att ha sparkat på Joshs dörr i typ fem minuter eftersom han var ASLÅNGSAM och stressade halvt ihjäl både mig och Nat innan vi kunde ge oss av), och kom fram framemot elvasnåret på förmiddagen. Spenderade lördagen med en mängd olika wholesome aktiviteter. Strosade längsmed havet, gick ut på Brighton Pier och spelade upp alla våra pengar på alla maskiner (Nat vann en donut-nyckelring och Josh vann ett grönt regnbågsmonster vi döpte till Alcatraz) och åkte halvshady pier-karuseller (Josh övade på att skrika som en björn och jag skrattade så jag kiknade hela tiden), och Josh och Mats hamnade i en intensiv tävling om vem som kunde passa in flest rim på "pier" i en mening (vilket snabbt eskalerade till ett ordvitskrig utan dess like).
Bilderna gör det inte rättvisa men honestly vattnet i Brighton var SÅ BLÅTT ???? Perfekt ljusblått som nån jäkla Medelhavshistoria liksom what
Pirhäng i blåsten med dessa två vackra favoriter
Så många nyckelringar att vinna, så lite tid
Strosade runt i stan lite mer, gick runt i en massa smala gångar mellan gulliga små affärer som sålde allt ifrån ringar för flera tusen pund till antika vapen. Jag och Josh köpte varsin klubba (eller, well, Nat köpte en till mig som en belated födelsedagspresent och Josh blev avundsjuk och var tvungen att ha en han också för vi är exakt 5 år gamla båda två), och spenderade därefter ett rätt bra tag sittande i konstgräset mitt emot Brighton's palats, som ligger mitt i stan allmänt supergrandiost med en arkitektur som inte alls passar in med resten av staden med som likväl är himla fint att sitta och hänga vid.
Liksom ??? Så himla onödigt extravagant ??? Herrejösses vilket ställe att bara BYGGA
CUTE.
Mitt födelesedagshelgscrew - Mats, jag, Josh, Daniel, och Nat. Den här bilden är min nya bakgrundsbild på min telefon nuförtiden. Kan vara en av mina favoritbilder rent allmänt. Dessa människor som gör mig så jävla löjligt lycklig, ändå.
Hängde på en fin pub med roliga bilder på jazzmusiker och åt en allmänt najs kvällsmat på Jamie's Italian innan Daniel tog tåget hem till London igen (since han inte kunde stanna över natten which was also varför Mats kunde följa med istället vilket ju var en allmänt fin turn of events för han har snabbt klättrat väldigt högt upp på listan över favoritpersoner och nuförtiden hade det känts fel att åka iväg och fira utan honom to be honest), och vi bestämde oss för att börja ta oss mot vårt Airbnb. Vårt Airbnb låg en bit utanför Brighton (eftersom det var billigare), och även fast det bara var någon kvarts bilresa dit skulle det ta drygt en och en halv timme att promenera dit. Vi hade ju dock helt och hållet omfamnat konceptet att göra helgen så wholesome och fin som möjligt ("wholesome" - samt dess förkortning "wholes wholes wholes" - blev den ultimata catchphrasen under helgen nästan omedelbart), så vi bestämde oss för att vi ju inte hade någon tid att passa, och lika gärna kunde ta chansen och promenera en smula. Köpte med oss en flaska vin och en flaska gin, och spenderade de följade två timmarna promenerande på en fin liten gräsväg längsmed en hög klippkant vid havet, pratade om livet och turades om att halsa ur vinflaskan närhelst andan föll på medan solnedgången fick hela himlen att lysa alldeles orange och rosa och luften runt oss blev alldeles lila och allt var så fint att hela grejen knappt kändes verklig.
Inte helt pjåkig utsikt, ändå.
Har genuint inget filter alls på denna bilden. Himlen såg genuint såhär jävla fin ut. Vafan.
Josh dubbade detta "helgens mest wholesome bild". Definitivt en bra summering, oavsett.
Vi vandrade medan det långsamt blev kväll runt oss. Här är en suddig bild på Mats och Josh i halvmörkret, tjabbandes över vem som borde ha vinflaskan härnäst. My best boys.
Strosade genom Rottingdean i mörkret, köpte tonic i en corner shop (och blev inbjuden till att åka med Josh hem till hans föräldrar och fira hans födelsedag i september vilket var allmänt exciting since jag inte sett Sudbury på sommaren förut), gick genom en liten skog och hittade till sist hem till vårt Airbnb. Visade sig vara världens absolut gulligaste lilla stuga mitt i världens gulligaste, nästan klichéartat fina brittiska by. Vi hade hela övervåningen, och husets ägare var inte hemma så vi hade hela huset för oss själva att stöka runt i så mycket vi kände för hela kvällen. Så himla perfekt. Som de rebelliska partyprissarna vi är spenderade vi därmed hela kvällen och en bra bit av natten med att sitta på ett av sovrumsgolven och spela Dungeon & Dragons och dricka alldeles för mycket gin & tonic. Josh var dungeon master (aka typ spelledare), och vi fortsatte på kampanjen Josh egentligen hade skrivit speciellt för Nats födelsedag i februari (vi spelade då också men bara en liten stund så nästan ingenting hann egentligen hända). Jag och Mats gjorde upp en helt hysterisk jävla plan som bland annat involverade att få information från en gubbe genom att klä ut sig till hans pappas spöke och hemsöka honom på en nattklubb (det fanns ungefär 100 helt ridiculous steg i planen men vi var helt orimligt framgångsrika varenda gång och vi skrattade så vi TJÖT medan vi bara kom undan med mer och mer helt sjuka idéer det var helt fantastiskt vill spela D&D alltid förfan). Spelade i flera timmar tills ginet hade tagit slut och ingen av oss var riktigt kapabla att tala i hela meningar längre och gick och däckade i valfri säng.
Jag och Josh - aka den som snarkar när han är full och den som konstant pratar i sömnen - sov ihop i en allmänt wholesome cuddly hög (som var väldigt mysig men väldigt svettig alltså VARFÖR hade de fortfarande frickin' DUNTÄCKE i sängen vafan är det), och väcktes framemot niosnåret av Nat som ramlade ner rakt på oss medan hon spelade Mamma Mia från sin telefon. Alla sjöng med, halvvakna och med varierande entusiasm. Så himla fint. Duschade, försökte jaga bort baksmällan med croissanter och te som Airbnb-värdarna ställt fram, och plockade därefter ihop våra saker medan vi beundrade hur orimligt jävla asfint det där huset var. Nyrenoverat och med en jättestor trädgård och bara allmänt mysig stug-look (och SÅ mjuka sängar alltså åh). Vill ha det huset omedelbart nu. Actual goals.
Mats och Nat vid matsalsbordet i någon sorts idyllisk jäkla liten alkov. Liksom HUR orimligt fint ??? Ett helt jäkla lyxhus för typ £40 per skalle??? ACTUAL KAP JU.
Tog bussen in till Brighton efter vi hade "checkat ut" (aka låst huset och slängt in nycklarna genom brevinkastet men same difference really), köpte munkar på Nats favoritmunkställe, och åt därefter frukost på The Breakfast Club (drack te och åt banoffee-pannkakor med salted caramel och det var cirka det GODASTE NÅGONSIN och jag åt halvt ihjäl mig och det var bäst). När vi smält maten en smula gick vi runt i The Lanes ett tag (som är ett litet nätverk av smala gångar och små gulliga affärer och bunting och blommor och som rent generellt är så himla idylliskt att man får panne). Gick ner till stranden, och spenderade därefter flera timmar sittande bland stenarna vid vattnet och drack gin, letade efter fina snäckskal och kastade sten på Josh (han hade faktiskt på sig sin "Du är för dålig för att kasta sten"-tröja så liksom vad hade vi för alternativ egentligen really).
Alltså. Dessa människor. HAR JAG SAGT ATT JAG ÄLSKAR DEM SÅ HIMLA MYCKET INNAN ELLER
Efter vi hängt på stranden ett tag gick vi till en pub ett tag (det var oerhört mycket pubhäng under den här semestern och nothing made me happier LEVER fan för pubhäng). Hittade en asgullig liten pub på en random bakgata som hette The Globe och som var 1) asmysig, och 2) mer eller mindre helt tom, så vi tog de bästa platserna på soffan vid ett stort fönster och satt där och drack öl och pratade om allt möjligt (och jag och Josh satt och hype:ade den nya Doktorn för AAAAAAAAAAAAAAAAH IT'S A GIRL IT'S A GIRL JA
G ÄR SÅ GLAD AAAAAAH). Därefter köpte vi lite mer vin, och spenderade några timmar i parken jämte palatset och åt till sist upp donutsen vi köpt på morgonen medan vi tjabbade om allt möjligt från Eddie Izzard-citat till Star Wars till bisarra filosofiteorier.
Bra picknickutsikt ändå.
"DO A SUPERHERO POSE", sa Nat när hon tog kortet, och well, det blev ju som det blev ändå. Bless this picture och bless my two absolute favourite boys.
När alla munkarna var slut och alla blivit kissnödiga återvände vi till The Globe för en till drink, och jag låg på Joshs axel och drack Guinness medan vi allihop turades om att profess our love för varandra och allt kändes bara rent allmänt fint och wholesome och lite sådär härligt vindimmigt.
The Globe var allmänt mysig, och Josh var, well, fotogenisk som vanligt, antar jag.
Liksom ?? Så estetiskt tilltalande ställe ändå.
Lagom till drinkarna var slut var det dags att dra oss hemåt. Höll Josh och Mats i armkrok på varsin sida, och tog oss till tåget och pratade om fanfics och Tinder och allt möjligt tills vi kom till Victoria, sa hejdå till Mats, och jag och Josh tog oss hem till lägenheten medan vi diskuterade berättarteknikerna i våra favoritpodcastar. Kom hem och låg i Joshs knä medan han rufsade mig i håret och vi såg på filmen om hur Doctor Who skapades och en hel mängd gamla Doctor Who-klipp som gjorde oss alldeles för emotionella, och så småningom blev det natt och Josh gav mig en fin liten godnattpuss och called it a day.
Så, ja. Brighton är hur jäkla vackert och fint som helst, och jag har spenderat hela helgen med havsbris i håret, allmänt alkoholpåverkad och med hela själen fylld av sån där fyrverkeriaktig tillgivenhet till universum i allmänhet. Är så tacksam att det här får vara mitt liv, att jag kan få kidnappa mina favoritmänniskor till en fin stad och bara spendera en hel helg med att prata om dumma saker, hänga på pubar och påminna dem om hur mycket jag älskar dem. Bättre sätt finns ju knappt att fylla 22 på, ändå.
Är så lycklig.
Nu ska jag sova.