So sell me a story, oh devil of mine

 
Hej igen! Mitt livs lilla vardagsmagi har sedan vi hördes senast faktiskt hållt i sig. Blir lika chockad varje kväll jag går och lägger mig och inser vilken bra dag det varit - vilken bra dag det fortsätter vara, äntligen, till sist.
 
I måndags var jag i alla fall ledig, och ägnade hela dagen åt att verkligen göra allt för att vila bort det sista av min sjuka. Den är fortfarande inte helt borta, men jag sov till ett på eftermiddagen, åt massa gott till frukost, och spenderade eftermiddagen med att plocka undan lite hemma, vattna blommorna och baka kladdkaka, since det skulle vara Kladdkakans Dag hemma i Sverige dagen efter. Bakning är typ genuint en av mina favorigrejer nuförtiden??? Det var genuint en aktivitet jag planerade in till min lediga måndag för att jag tycker det är så himla avslappnande och roligt??? Spenderade kvällen med att se på Red Dwarf, och när Josh kom hem från jobbet på kvällen kunde jag välkomna honom hem med precis nygjord kladdkaka och vaniljglass. Liksom. VEM ÄR JAG. Hur kunde jag bli en sån jäkla husfru literally SÅ FORT vi flyttade ut alltså jösses.
 
Anyhow. Vi spenderade kvällen med att se det nya avsnittet av Dirk Gently's Holistic Detective Agency och började till sist se på Stranger Things efter att mer eller mindre alla i hela världen sagt att vi måste se den. Vi såg bara ett par avsnitt, men den verkar rätt bra so far i alla fall. Vi spenderade mesta tiden med att strukturera vår egen skala av hur strange alla things var (skalan går från Not Strange till Sub-Odd till Odd, till Peculiar, till Weird och slutligen Strange, som, obviously, är högst på skalan), så jag antar att vi hade kunnat ge det något mer genuin uppmärksamhet, men, y'know. Vi tittar sällan på grejer med den uppmärksamheten det förtjänar.
 
Gick och la oss framemot halvett som vanligt efter de traditionsenliga godnattpussarna, och dagen idag har jag spenderat på jobbet med att göra rätt lite rent i allmänhet. Olga sa att hon skulle försöka övertala ägarna att börja betala mig National Living Wage (finns en National Minimum Wage, som är det lägsta det är lagligt att betala folk, och så finns det National Living Wage som är det lägsta man behöver få betalt för att, well, kunna leva. Vilket jag, y'know, inte får för tillfället, för att sånt är livet när man är en outbildad invandrare i retailyrket and all), och jag gjorde lite leveranser, köade lite Instagramposter och fipplade mest runt i allmänhet utan att få så mycket gjort.
 
Efter jag slutade jobbet framemot kvällen åkte jag hem en snabbis och åt kvällsmat, bättrade på läppstiftet och satte på en ny maskin disk (att diska i diskmaskin får mig att känna mig ungefär 100 gånger mer vuxen än att diska för hand och jag begriper verkligen inte varför), innan jag gav mig av igen. Åkte ut till en liten halvshady pub på en liten sidogata i Dalston, och mötte upp Josh och pretty much alla hans kompisar. Ellie ska resa runt i Asien i typ ett halvår från och med imorrn, så alla hade samlats för one last hurrah innan hon gav sig av.
 
Josh har alltid dåligt samvete för att han glömmer bjuda in mig till grejer med sina kompisar, men det blir mindre och mindre sant ju längre tiden går, och numera är jag inbjuden till typ allting som pågår och börjar faktiskt känna igen lite folk, vilket är väldigt najs. Hade massa bra konversationer med Joshs kompisar om alltifrån livet till musik till huruvida de borde starta en restaurang för hundar inne på puben (Joshs kompis Megan föreslog det since bordet vi satt vid var jättesmalt och hon tyckte att det skulle passa jättebra till att få hundar att återskapa den där restaurangscenen i Lady och Lufsen och hon är typ min nya favoritmänniska nu bara för den tankegången), och när vi började inse att vi snart skulle missa den sista Overgrounden hem var vi tvungna att dra oss hemåt efter att ha gett Ellie en hel uppsjö av hejdåkramar. Träffar inte Ellie så pass ofta att jag tror hennes frånvaro kommer påverka mig något massivt, men det känns ändå konstigt att jag garanterat inte kommer träffa henne på flera månader nu. Sad times.
 
Åkte hem till Camden Road, och promenerade den sista halvtimmen hem till Tufnell Park i duggregnet medan vi hade en allmänt mysig diskussion om livet och våra respektive uppväxter och även det faktum att Josh fick mig att bli jättesugen på att åka till Kiruna med honom i februari. Har ändå alltid velat ta med honom till Sverige på vintern (vilket han också vill since han gillar snö av någon bisarr jävla anledning), och since jag ändå planerat att åka hem en sväng i februari föreslog Josh att vi kunde åka upp till Lappland några dagar och uppleva Riktig Vinter och kanske till och med lyckas se lite norrsken och grejer, fortsätta söderut och stanna till i Stockholm och hälsa på Juni och se lite sedvärdheter, och sen slutligen avsluta i Karlskrona.
 
Har alltid velat besöka norra Sverige och se norrsken och hela grejen since jag aldrig varit mer norrut än typ Stockholm, och har tänkt ta med Josh till Stockholm i evigheter oavsett, så nu är jag allmänt astaggad på hela idén och Josh (som ju även ska iväg på skidsemester rätt snart därefter) bara "NÄE varför är dethär en actual plan nu nu har jag gjort mig själv astaggad ju vafaaan", så yeah. Ska kolla lite på om det finns några billiga flyg (man kan flyga från London till Stockholm i februari för fuckin TJUGO PUND ???? LIKSOM VA), och se vad som händer. Hade ju varit så himla coolt dock. Ah. Får se om jag kan skramla ihop lite pengar tills dess bara, hah.
 
Kom hem allmänt kalla och genomregnade men på allmänt myshumör, och gosade ner oss i soffan under en massa filtar och såg på robotbyggarvideor och på klipp från sitcoms utan laughing tracks (Vänner blir genuint så mycket roligare utan laughing track och Ross blir även SÅ mycket mer av den absolut värsta människan någonsin) tills klockan blivit för sen och vi gick och borstade tänderna, kletade ner varandra med tandkräm, såg på nästan en hel video av signaturmelodin till Fresh Prince of Bel Air i superslowmotion och hade ett långt argument om huruvida Joshs spontana utläggning om character redemption arcs funkade överhuvudtaget (jag bara "if you say that whole thing with more confidence it'll sound really deep but it'll still be bullshit" så yeah gick inte superframåt direkt), innan vi till sist pallrade oss i säng.
 
Har gnällt så mycket om mitt stressiga ångestiga liv de senaste månaderna. Är så glad att få gå och lägga mig såhär lycklig nuförtiden. Jobbar hela dagarna på världens mysjobb, hänger på puben med en massa nya bra människor, somnar på soffan typ varje kväll på en mjuk kudde halvliggandes i Joshs knä, blir bättre och bättre på att vara en fungerande vuxen individ rent allmänt. Människorna runt mig gör mig så himla lycklig, universum känns som om det håller på att lägga sig till rätta, och jag är bara rent allmänt så glad att jag kunde få catch a gosh darn break till sist. Må detta vara för evigt, alltså. Har saknat att må så här så himla mycket.