9 oktober 2017
And I think that we could float from evening to the stars
Nejmen hej igen! IT'S BEEN TOO LONG. Det har varit ännu en vecka med en massa flyttångest, avbruten av fina små stunder med massa fint folk. Känns som om det är hela min existens nu. Djup ångest med brief intermissions. SKOJ HELA VECKAN. Om vi har tur är det här vår sista vecka i den här lägenheten. Herrejösses jag kan inte vänta på att det här ska vara över nu.
Anyhow. Det mesta som hänt sen jag var här senast är att Malin ju har varit i London. Var ju allmänt dålig timing att hon lyckades boka in att komma i mitt livs rörigaste stressigaste månad (hon kunde inte bo hos oss since Joshs rum ju redan är fullt och jag hade dessutom inte en enda dag ledig medan hon var här så vi kunde bara hänga på kvällarna alltså SIGH), men det var så himla fint att ha henne här en stund. Oavsett hur rörigt det var runt mig så var det skönt att hon kom hit så att jag kunde få tänka på något annat, pretty much. Vi hade några mysiga rättså stillsamma dagar tillsammans (since jag ju dessutom är LUSPANK) - tog med oss Josh och gick ut och åt på The Diner i torsdags och spenderade hela lördagskvällen med att se på gamla dåliga svenska filmer och äta thaimat (såg dock om Lilla Jönssonligan och Cornflakeskuppen och kan happily report att den fortfarande är lika bra som jag minns den och alla borde se om den filmen omedelbart den är en absolut wholesome gåva till oss alla).
På fredagen gick vi och såg SWMRS, vilket också var precis vad min sönderstressande stackars hjärna behövde. Vet ju att SWMRS är mitt favoritband, men inser det liksom aldrig helt och fullt förrän jag ser dem. De är så jävla bra live, precis alla deras låtar är såna ULTIMATA JAMS, de är så himla bra och oproblematiska (när Cole - aka sångaren - tog pauser mellan låtarna pratade han typ bara om feminism och att bekämpa fascism) och till och med deras gosh darn fanbase är så himla bäst???
Deras gig lyckas alltid på något magiskt sätt vara både de lugnaste och de allra galnaste samtidigt - typ hela rummet var en enda stor rörig moshpit, men om man bara tog några steg bakåt blev man helt lämnad ifred och alla rörde sig in och ut från moshpiten helt lugnt. Vet inte ens hur det går till, men antar att det är så det blir om alla på en konsert är astaggade men också bra respektfulla personer. Hade världens lyckokänsla i hela kroppen när vi gick därifrån, och har inte saknat en konsert såhär mycket på länge. Sån ultimat lycka. Älskar konserter. Älskar SWMRS.
Efter SWMRS-konserten åkte vi ut till Dalston och gick hem till Mats (eftersom Malin och Mats aldrig träffats och inget gör mig så upprörd som när jag inte har fått introducera mina favoritmänniskor till varandra). Satt på hans golv och drack vin ett tag innan vi gick ner till Mats lokala pub, där det som genom världens mest ultimata sammanträffande var en klubbkväll med Sverigetema. De spelade allt ifrån ABBA till Håkan Hellström till gamla klubbhits från mina gamla festdagar i Sverige. Malin sa att det var som att vara hemma på Statt igen, vilket ju inte var så himla exotiskt för henne direkt (alltså så synd om henne egentligen att få komma till London och sen bara få komma till en klubb som spelar exakt samma musik som hemma), men jag var helt lyrisk, och Mats skrattade mest oavbrutet åt hur överlyckligt jag sjöng med i allting. Vi gick hem vid två när de stängde, och jag släpade mig till jobbet dagen efter bakfull och med tre timmars sömn i bagaget och kände ändå att det var rätt värt det.
Sa hejdå till Malin i lördags kväll efter vårt filmmaraton, lovade att jag skulle vara en bättre värd nästa gång hon kommer och hälsar på (förmodligen kunde hon ta några dagar i mars woooo!!!!), och sa hejdå lite allmänt vemodigt. Kan aldrig hänga tillräckligt mycket med henne. Det är så fint att jag kan prata med henne så sällan och det ändå aldrig känns som om vi varit ifrån varandra. Hon är så himla bra.
Så, ja. I söndags var både jag och Josh lediga, och spenderade dagen med lite top notch quality time. Gick ut och gjorde lite ärenden (aka gick till H&M för att Josh behövde nya byxor och jag tittade på herravdelningens alla fina flanellskjortor och blev ledsen över hur pank jag är), fixade Joshs säng (som har haft trasiga träplankor i botten hur länge som helst men nu ligger jag inte och sover i en stor grop längre!! woo!!), och spenderade kvällen med att skypa Joshs föräldrar. Skypade dem medan Josh lagade kvällsmat så då och då fick han gå ut i köket och bara "prata med Moa så länge!!!" så yeah. Fick mig lite quality time med Joshs föräldrar också. I don't even mind. De är så himla mysiga.
Har fått sporadiska Snapchatuppdateringar från mina föräldrar om hur Marion har det därhemma (fick en bild på Marion sittande bland hela min familj i mitt vardagsrum och det var det mest surrealistiska jag någonsin sett tror jag), och har äntligen rensat ut kylen från allt som var förgammalt. För referens var kylen literally proppfull innan jag började, och när jag tagit ut allt som var för gammalt och/eller mögligt var det bara en syltburk, ett paket smör och två tuber kaviar kvar. We're a MESS.
Idag har det i alla fall varit måndag, och jag har haft vad som (förhoppningsvis) kommer vara min sista hela lediga dag i den här lägenheten. Josh väckte mig vid elva någon gång när elektrikern dök upp och skulle kolla våra uttag for some reason, och efter de hade gått efter nån halvtimme klädde jag på mig och drog ner till en charity shop på Camden High Street och lämnade en enorm kasse med alla kläder jag och Nat rensade ut våra garderober för evigheters evigheter sen. Var skönt att bli av med alla prylar till sist, to be honest.
Kom hem, var allmänt ångest-ig, och precis som alltid när jag ska motarbeta ångest gjorde jag en massa sysslor i huset för att inte behöva tänka på saken. Hängde Joshs tvätt som han startade imorse och slängde in min egen, rensade ut kylen och tog ut soporna och lite sådär. När jag stod och diskade undan det sista fick jag smset jag önskat efter hela helgen - den sista svensken som sa att hon till sist fått tag i en guarantour. God bless. Det var det största hindret för oss för tillfället, så kanske kanske kanske kan det vara nedförbacke härifrån och kanske kanske kanske kan jag vid den här tiden nästa vecka officiellt stå på kontraktet till vår nya lägenhet istället. Kan verkligen inte vänta. Kommer fan gråta när vi får nycklarna. Är så nära slutet på det här absoluta helvetet nu ju. Please låt det vara över nu.
Så, ja. Det är på ett ungefär vad som pågått sen sist. Nu sitter jag i Joshs säng och tittar på Hipp Hipp och väntar på att Josh ska komma hem och laga kvällsmat till mig (nu när vi har varit lite mindre deprimerade rent generellt har vi både blivit mycket mer husliga igen och let me tell you det har varit världens blessing att bo i ett städat hus och få riktig mat serverad varje kväll igen). Ska kanske skriva lite också. Josh hjälpte mig ta mig ur mitt senaste skrivkrampsträsk häromdagen, så jag tror jag ska ta nytta av det så länge det varar, så kanske jag kan få något gjort på den där jäkla historien igen. Det hade ju varit nåt.
Anyhow. Livet fortsätter. Hörs snart igen!!