I’m really not as stubborn as I seem, said the knuckle to the concrete

[Bild: Oxford, UK]
 
Ska skriva ett riktigt inlägg at some point, lovar, men for now är här bara en tillfällig uppdatering. Juni är här nu, och världen liksom lever upp runt henne. Allt blir finare och roligare och bara makes more sense och jag älskar henne så mycket. Önskar hon var här alltid. Nat kom också äntligen hem från Sverige häromdagen, och jag insåg inte hur mycket jag hade saknat henne förrän den där pusselbiten var tillbaka. 
 
Jag har gått på Francesca's bands första gig i en liten pubkällare, och jag, Marion, Yen, Mats, Laura och en massa andra favoritmänniskor dansade till alla förbanden så fult vi kunde och skrattade så vi kiknade. Jag och Juni låg vakna till tre på morgonen och pratade om livet i mörkret i mitt rum när vi egentligen skulle sovit. Josh bjöd in mig till att följa med honom till hans systers bröllop nästa år, och jag blev alldeles varm i själen över platsen jag blivit given i hans familj som en självklarhet. 
 
Jag, Nat och Juni satt i gräset i Regent's Park i solnedgången och satt hela kvällen på puben och åt fish n' chips och kom hem och såg på Buzzfeed Unsolved och teoriserade om vad som hände med Amelia Earheart, egentligen.
 
Den senaste månaden har varit ett jävla helvete i så många aspekter, men september har i alla fall börjat himla bra. Hoppas mest på att det är ett tecken på temat till resten av månaden. Älskar de här, mina allra bästa människor.