My heart could take a chance but my two feet can’t find a way

[Bild: Bristol, UK]
Återupptäckte den här gamla absoluta TUNEN häromdagen och har lyssnat på den oavbrutet sen dess. Sån ultimat JAM ju. Allt är 2008 och nothing hurts.
 
Hej igen! Ledsen för min frånvaro. Stuff and things, y'know.
Det har varit några fler fina dagar, faktiskt. Det finns en konstant underliggande extrem stressfaktor, såklart, som bara blir värre och värre för varje dag som går, men så länge jag inte underhåller den för mycket är livet rätt fint. Juni har varit hemma varenda kväll när jag kommit hem från jobbet och Fernando har låtit mig sluta tidigt varenda dag och det har bara all round varit en allmänt good time.
 
Josh kom hem från sina föräldrar med en massa tårta och böcker och en massa bra födelsedagspresenter - när jag var hemma hos Mats några dagar tidigare hade jag pratat om hur jag vill ha en vinylspelare, och så kom Josh hem och bara "my parents gave me a vinylplayer for our new house" liksom!!!!!! Vad är oddsen!!! Mats vill dessutom ge oss en antik jordglob som har ett spritskåp gömt inne i sig som inflyttningspresent, så jag blir mer och mer taggad på att få börja nästa kapitel i mitt domestiska liv typ omedelbart, basically. Kommer kunna köpa vinyler nu!!!! Skriker lite.
 
Det är i alla fall bestämt att de två nya tjejerna ska flytta in den 18:e nu medan vi tjabbar med agenturen, så tills dess måste jag ha packat ihop mitt rum. Får ställa mina lådor ute i förrådet så länge och sen ska jag bo inne hos Josh tills vi hittar en ny lägenhet. Kan nog bli skoj att bunkra upp tillsammans ett tag, men ju snarare efter den 18:e vi kan få ett actual nytt hus desto bättre, tbh.
 
Började förbereda mig idag genom att sortera ut kläder jag inte använder längre för att få lite mindre grejer att packa. Jag och Juni satt i min säng medan jag sorterade och vi lyssnade på alla våra bästa ukulele-låtar och skrålsjöng med i dem allihop och Juni tittade på mig och bara "jag har saknat dig så himla mycket" och ÅH om inte det får ens hjärta att explodera i tillgivenhet en aning så vet jag inte vad. Önskar att hon var i den här stan alltid.
 
Mats kom hit igårkväll för att träffa Juni, och vi såg klart Dirk Gently och satt i en hög i min säng med Nat och Juni och lyssnade på The Spook School och pratade tills Josh kom hem och vi såg på Buzzfeed Unsolved och drack rom och bara mös i allmänhet. Idag har jag och Nat sett på den nya säsongen av Great British Bake Off - som mest bestod av att jag varierade mellan att skrika om hur mycket jag älskar alla deltagarna och hur mycket jag vill gifta mig med Noel Fielding, och när avsnitten var slut låg jag under en filt i Nats säng halvsovandes. Mycket wholesome.
 
Så, ja. Juni åker hem under dagen imorgon, och efter jobbet ska jag hem till Marion för lite quality time. Det har varit en fin start på september. Har mest hängt med typ alla mina favoritmänniskor, kramats, gosat och sjungit en massa och försökt hålla stressen och ångesten under kontroll så mycket som möjligt (till och med Josh börjar bli stressad nu vilket definitivt är ett orosmoment since det alltid annars är han som är den lugnande närvaron i mitt liv). Det får ordna sig. Allt ordnar sig alltid, somehow, som jag och Mats har börjat säga till varandra som något sorts mantra. Om jag säger det tillräckligt kanske jag till och med tror på det, you know. Håll tummarna.