moixa - You got me wishing, that our little love would last

[Bild: Bristol, UK]

Hej där! Det är redan alldeles för sent och jag är så trött att ögonen liksom bränner, så jag ska hålla mig kort. Det har varit en bra dag idag igen. Är genuint irriterad på att september har haft en så stark start och att det här hade kunnat vara en sån kickass månad om jag inte konstant gått runt med panikångest över den här jäkla lägenheten som jag bara vill flytta ut ur at this point. Är lite glad på ett sätt att det blivit såhär krångligt - har gått igenom perioder med sån himla separationsångest från den här lägenheten, och det är nog bra att jag får bli riktigt jäkla trött på den innan vi flyttar, så att jag verkligen kan uppskatta det nya stället sen. Tänk positivt, säger de ju.

Anyhow. Idag jobbade jag öppningsskiftet tillsammans med Fernando. Sorterade biografiavdelningen, gjorde några leveranser och tog en promenad till banken, och slutade sedan framemot eftermiddagen och hoppade på tunnelbanan till Bermondsey, där jag gick hem till Marion för vår planerade fika (hon bara come to my house for a fika! och jag bara.............. jag har aldrig lärt henne vad ordet fika betyder ........... men insåg sedan att det är för att Hampus frickin lärt henne det istället och allt var genast bedårande). Marion hade varit ledig hela dagen och hade gjort jordgubbssmoothies och VÄRLDSHISTORIENS GODASTE fikonpaj som jag åt ihjäl mig på. Åt alla godsaker, satt och diskuterade livet på alla möjliga håll och kanter, och bara mös rent i allmänhet.

Pictured: dricka smoothies och äta paj och bara leva det bästa livet.

Vi blev snart anslutna av killen som delar Marions sovrum för tillfället (som jag för mitt liv inte kan minnas namnet på???? Karim??? Kashid??? Vem vet???), och vi spenderade resten av kvällen med att dricka te, göra vårt bästa för att spela låtar på Marions trasiga akustiska gitarr, lyssna på Mambo Nr. 5 en aning för många gånger, och vi avslutade det hela med att se på Neil Breen's Double Down (eller, well, jag och Marions flatmate gjorde det since Marion pratade med Hampus halva kvällen för THIS IS MY LIFE NOW I GUESS). Marions flatmate blev appropriately överväldigad av sin första Neil Breen-upplevelse, och framemot halv tolv sa jag hejdå till alla och hoppade på tunnelbanan hem igen.

Nat och Josh var mitt inne i de sista minuterna av det bästa Doctor Who-avsnittet (Vincent and the Doctor för det ÄR det bästa avsnittet fuckin' FIGHT ME ABOUT IT), och jag satt och blev emotionell över det en stund innan vi gick över till att diskutera hur vi ska lämna Nat på universitetet (eftersom hon inte har sin familj här som kan lämna av henne ska jag och Josh låtsas vara hennes föräldrar - jag ska ha en lång mustasch och bygghjälm och Josh har redan den perfeka klänningen för ändamålet), lite mer stök om lägenheten (samt hur Josh ifrågasatte hur jag frivilligt kan välja att bo ensam tillsammans med honom när han är jordens stökigaste människa men WELL man är väl bara någon sorts självplågare antar jag), samt diskuterade hur en flamingo centipede skulle fungera (aka som en human centipede fast med flamingos), varpå Josh såklart genast photoshoppade ihop en prototyp. Därefter gick vi och borstade tänderna (och jag och Josh gjorde en ny version av If I Could Turn Back Time där Josh kom på verser om hur han skulle åka till 80-talet och köpa aktier i Apple och jag om hur jag skulle åka till 1816 och slåss med Lord Byron), och pallrade oss i säng till sist.

Så, ja. September har börjat himla bra, och om jag bara kan få göra mig av med det här enorma orosmolnet av ångest som är lägenhetsbekymrena, så hade jag bara kunnat njuta helhjärtat av det hela. Håll tummarna att vi blir fria någon gång snart så ett stackars stresshjärta kan få vila lite.