Hej igen! Idag har varit en bra dag. Inledde den med världens mest blissful sovmorgon där jag hade tid att både duscha och måla perfekta eyelinervingar och lyssna på ett helt avsnitt av Hello From The Magic Tavern medan jag tog bussen in till King’s Cross i världens vårigaste solsken.

Jobbdagen gick lite allmänt trögt därefter. Vet inte vilken sorts dipp som uppstod, men både jag och Olga hade verkligen NOLL energi hela dagen. Gick runt som zombies och gjorde allt per automatik utan att tänka och kände mig bara sådär slö och seg som är helt värdelöst.

Hade ett par sega sista timmar på jobbet innan jag stängde vid sju. Susade hem en snabbis för att byta väska och outfit och krama Josh (efter att nästan blivit överfallen med en slev för det här hushållet är fan ett konstant hot </3), och hoppade sedan på tunnelbanan ut till Oxford Street för årets första gig - Dead!.

Varenda gång jag har varit ifrån gig ett tag får jag av någon anledning alltid för mig att jag kanske inte gillar dem så mycket som jag minns. Bokar färre biljetter och tanken på att svettas och frysa och knuffas med en massa folk på för liten yta när man istället kan vara hemma och sova känns allmänt ofrestande. 

Men så, varenda gång jag återkommer och ser ett band live efter pausens slut, får jag världens lyckospritt i hela kroppen som inget annat  och kan inte fatta hur jag någonsin kunde tvivla på att gig är något av det absolut roligaste jag gör i livet.

Samma sak hände idag.  Var trött och seg och ville mest vara hemma och sova, men så klev jag ner i en 300 pers-kapacitets källare under Oxford Street och bara var hemma. 

Dead! var SÅ JÄVLA BRA. De är en av mina favoritband av en anledning, och HOLY SHIT vilket ös det var. Hela publiken var en enda stor moshpit mesta tiden, och jag hoppade runt och skrek halsen av mig till alla texter medan bandet hoppade runt på instrumenten och crowdsurfade och allt möjligt. Deras musik gör sig så himla bra live, och publiken är alltid sån där perfekt balans mellan jätteröjig men ändå respektfull. 

När de sa att det var dags för deras sista låt kändes det som om jag bara varit där i typ 10 minuter. De avslutade med You’re So Cheap (aka VÄRLDENS JAM kan fan inte tröttna på den låten oavsett hur mycket jag försöker), samt en allmänt kaosartad cover av My Generation av The Who där hela publiken stormade scenen (det faktum att majoriteten av publiken fick plats med bandet på scen säger ju typ en del om hur litet det där stället  var), innan det var över och alla gick hem. 

Strosade nedför ett öde Oxford Street med ringande öron och med världens lyckligaste själ. Den där euforin efter ett riktigt bra gig går fan inte att replicate på något annat vis. Känns som om min själ liksom.... RENATS på något vis? Som att jag skrikit och dansat bort allt dåligt inombords och kan starta om på nytt. Älskar’t.

Åkte hem, tog en dusch since jag var svettig som attan, och spenderade därefter de följande timmarna med att dricka te, läsa lite mer av The Amber Spyglass (vill helst vara klar med His Dark Materials tills vi åker till Sverige nästnästa vecka men jag tvivlar på att det kommer work out tbh), och gosa med Josh i en hög i soffan till Let’s Plays av gamla Spiderman-spel. Ah, livet på en pinne.

Imorrn är det fredag, och jag ska förhoppningsvis endast ägna den åt att äta något onyttigt och ha en quiet night in. Vi får se hur det går.