Let's inherit the earth, 'cause no one else is taking it

 
We're back folks! Ett par himla busy veckor ligger framför mig, men veckan som varit har faktiskt varit relativt lugn. Ett smakprov på vad life will be like när allt lugnar ner sig där någon gång i framtiden (sent i november, kanske, som tidigast, but still). 
 
Jobbade över i tisdags och gjorde lite mer embossing med vår fancy embossing-maskin, vilket har blivit en aktivitet jag gillar mer och mer. Ah sätt mig framför någon menial repetitive task med lite bra musik i bakgrunden så kan jag ju leva lycklig för alltid, typ.
 
I onsdags spelade vi D&D, där vi slogs mot ett monster i en steampunkstad och Fred (vars karaktär dog för några månader sen och som varit för upptagen för att kunna introducera en ny) dök upp som en överraskning mitt i. Ingen förutom Josh hade en aning om att han skulle dyka upp, och alla bara skrek rakt ut och applåderade och det var så himla fint alltihop. Han och Josh hade tänkt ut världens masterplan och det var fan oroande hur perfekt Joshs pokerface var hela kvällen innan och planterade en massa false leads hela tiden. Var en himla bra session i alla fall, även fast vi, återigen, är några minuter från en säker död hela tiden.
 
I torsdags åkte jag direkt till Dalston efter jobbet och fick äntligen spendera lite quality time med Mats igen. Vi insåg att det måste varit typ en månad sen vi sågs senast, vilket ju är allmänt oacceptabelt när en gång i veckan ofta känns för sällan. Vi möttes på vårt konstanta stammisställe, pratade med barfolket, drack en massa öl, delade på världens godaste cheesy fries, spenderade orimligt lång tid med att hitta på homoerotiska alternativa titlar till Moby Dick (vi gick igenom så många extravaganta koncept tills Mats gav mig en lång blick och bara "....Moa. Moby DICK." och vi bara dog över hur vi kunnat missa det uppenbara så länge).
 
Framemot kvällen gick vi inom scenen som finns längst bak i puben, och råkade där se vad som kan vara årets bästa gig. Det var en duo där båda såg ut som Mick Jagger fast om han hade haft på sig en vit cowboyjacka och spelat fransk disko. En av dem spelade tvärflöjt, och jag och Mats bara tittade på varandra helt mållösa över vad vi bevittnade. Dansade franskt disco och Mats - ever the emotional - fällde en tår bara över hur lycklig han var och jag var fan beredd att göra detsamma. Efter jag kom hem smsade jag honom att jag undrat varför mitt liv känts konstigt och lite ur balans på sistone men nu vet jag att det var för att jag inte träffat honom på länge. Gud vad man är lyckligt lottad att få ha såna favoritpersoner i sitt liv, ändå.
 
Fredag-lördag passerade därefter snabbt och i någon sorts blur. Jag och Olga gick på ett event om Marchesa Casati på en kyrkogård i Earl's Court halva kvällen där de hade teater och sång i en byggnad på den helt mörka kyrkogården och vi fick varm ginpunch och gick och såg på Marchesa Casatis grav och det var typ mitt bästa fredagsnöje någonsin (varför är jag inte på spooky events på kyrkogårdar alltid det är ju här jag hör hemma).
 
Kom hem, tog ett bad, och så dök Nat och Jago upp och så satt vi uppe och drack Bailey's och de och Josh och George pratade om allt de ska göra på Glastonbury i sommar (och jag fick världens FOMO som alltid även fast jag VET att jag ska till USA istället och att det kommer kännas som en fair trade looking back men ÄNDÅ alla mina kompisar på samma ställe som kommer ha SKITKUL och så är jag inte där aaaaaaa min värsta mardröm ju). På lördagen jobbade jag hela dagen, kom hem och förfestade, gick ut och dansade hela natten till en massa gamla funk-och discohits samt ett gospelband på typ samma tema (de promotade hela tiden att vi alla hade syndat och måste börja lyda gospelet av Sexy Jesus och alla hade paljettbeströdda rockar som var tear-aways till cheerleaderuniformer med kors på och det var bara allmänt helt fantastiskt). Ramlade hem framemot tresnåret, jag och Josh spenderade någon timme essentially sovande i en hög i soffan med varsin pizzaslice i handen (som de absoluta Party People vi är), och övergav därefter efterfesten för att krascha i säng.
 
Söndagen var klassisk hangoversöndag. Tog oss inte ur sängen förrän vid ett, Josh lagade frukost, och så spenderade vi resten av dagen med att spela massvis med omgångar av Magic the Gathering (jag hade vad som kan vara historiens mest kraftfulla armé och lyckades somehow ändå dö typ halvvägs igenom alltså herrejösses) innan vi kompenserade för det faktum att vi inte lämnat huset på hela dagen med att ta med George till Spaceship Park (som egentligen inte heter Spaceship Park, obviously, men som jag och Josh har kallat den i flera år ända sen vi gick dit första gången och hade en lång diskussion om hur klocktornet i mitten av parken ser exakt ut som en rymdraket i en uppskjutningsbas).
 
Svängde inom vår lokala pub (som ligger runt hörnet från lägenheten och som jag och Josh literally aldrig varit inne på trots att vi säger att vi borde gå dit VARENDA gång vi passerar), och spenderade någon timme med att dricka extravagant öl (jag tog en med ros-och granatäppelsmak vilket var..... en UPPLEVELSE, kan man väl säga) och prata om alla böcker vi var obsessed med när vi var barn (alltså under hela min uppväxt var jag absolut hundraprocentigt BESATT av Artemis Fowl-serien och jag träffade ALDRIG någon annan som gillade dem förrän jag flyttade till London och nu kan jag referera till den hela tiden och lever mitt drömliv alltid. Dessutom har Josh alla sina Artemis Fowl-böcker här hemma och jag har mina kvar hemma i Sverige så gissa vem som slåss mot en stark önskan att läsa om precis hela serien omedelbart nu).
 
Gick hem efter det, spelade en till runda Magic (jag vann för typ första gången i världshistorien wooo), åt kvällsmat och efter George gått och lagt sig (eftersom han är en riktig person med vettig dygnsrytm like some sort of MADMAN) såg jag och Josh det nya avsnittet av Doctor Who (GUD det är så bra jag älskar att vara såhär excited över Doctor Who igen aaaaaaaa), innan vi pallrade oss i säng också (och spenderade alldeles för lång tid därefter med att imitera en Dalek i rollen som projektledare för ett byggprojekt och skratta så vi dog för well det krävs ju inte mycket för att underhålla oss, direkt).
 
Anyhow. Idag har det, som bekant, varit måndag, och jag har offrat min Heliga Dag Of Rest för att jobba lite övertid på jobbet så att Olga kunde ta lite välförtjänt semester. Skar i hjärtat att inte få vara hemma och vila och städa och äta onödigt mycket onyttigt till frukost, men men. Tjänster och gentjänster och så vidare (plus att after all är ju Olga mer min kompis än hon är min chef så i slutändan vill man ju mest att hon ska få lite fritid och må bra och allt sånt och det kan man ju byta ut en ledig dag mot any day känner jag).
 
Var ett ganska lugnt skift all in all oavsett, och lite övertidsmonedas är ju alltid trevligt att ha nu när man paniksparar som jag gör (eller, well, kanske inte PANIKSPARAR så mycket som att jag måste vara beredd att köpa himla dyra flygbiljetter typ vilken dag som helst nu vilket är slightly stressful). Jobbade med Josephine - som är nyanställd och hur mysig som helst och en allmän gudagåva mest för att hon gjort oss väldigt mycket mindre underbemannade generellt - och pratade mest om hur vi båda glömmer bort våra modersmål hela tiden, sprang lite små ärenden här och där och städade undan i affären (eftersom Olga kommer tillbaka på onsdag efter att jag har haft hand om affären i typ en vecka så är det lite sådär "dagen innan ens föräldrar kommer hem från semestern"-vibbar och jag städar och putsar på typ allt möjligt så det ska vara fint när hon kommer tillbaka.
 
Kom hem till lägenheten vid åtta efter att jag stängt och läst lite mer i Bridge of Clay på tunnelbanan (var rädd att jag inte skulle gilla Markus Zusak's nya bok eftersom han är min absoluta favorit men jag inte läst något av honom sen jag var typ 15 men GUD det är verkligen exakt som att återse en barndomsvän och inse att man älskar dem lika mycket som innan trots alla år. Som att komma HEM. Jag har velat gråta typ fem gånger redan och jag är typ bara 100 sidor in. Gud ingen kommer åt mig som Markus Zusak alltså jösses så bra han är).
 
Kom hem, jag och George började kolla på en ny serie som heter Maniac (alltså George's närvaro har finally gjort att jag kan börja se alla serier folk har sagt åt mig att kolla på och det är en gudagåva), Josh dök upp och lagade en massa sötpotatis till middag innan han sprang iväg för att öva, och nu sitter jag här med en hel ledig kväll. Tror jag ska gå och läsa lite mer i Bridge of Clay. Finns inget bättre än att bara SJUNKA NER i en sån bok, så man får ta alla chanser man får, ju.
 
Så, ja. Veckan har inte så mycket planer än, men kommer nog ändå vara ganska späckad, för imorgon KOMMER JUNI TILL LONDON!!!!!!!!!!!!!!! ÄNTLIGEN!!!!!!!!!!!!! Så många av mina favoritmänniskor kommer vara i samma stad och vi har gjort upp en bucketlist på allt vi ska hinna med och vi ska se The Dresden Dolls TVÅ gånger och äta massa god mat och lyssna på massa dålig musik och se på massa dåliga youtubevideor och jag kan äntiligen få presentera henne för alla mina kompisar efter att ha bara hypat upp henne i evigheter och ÅH är så himla excited. Ska därutöver även se Josh spela ett gig på Scala i King's Cross (aka en actual riktig gig venue med typ 1000 personers kapacitet), och förmodligen revel i det faktum att jag därmed technically är tillsammans med en brittisk musiker i London och därmed lever precis alla 14 år gamla Moas största livsdrömmar. Rätt trevligt ändå ju.
 
Anyhow. Ska läsa bok och panikstäda lägenheten nu!! På återseende!
Kommentera inlägget här: