Skrev en nyårskrönika för att sammanfatta 2012 förra året, och varför ge upp en gammal tradition, liksom? Upptäckte att sådana här saker är ett bra sätt att ge en generell överblick av året, kapsla in det i tiden, liksom. Så därför, välkomna årets upplaga av Moa's meningslösa babbel om hennes liv under de senaste 365 dagarna!


MOA'S NYÅRSKRÖNIKA 2013
 

Andra året jag gör detta, och det blir inte lättare. Som jag skrev förra året, så är ett år så stort, så fyllt med saker och känslor och smådetaljer och storslagenhet att det inte går att 1) minnas dem, och 2) skriva ner dem alla utan att få slut på utrymme och uttråka alla inom 2 mils radie. Men återigen så ska jag försöka.
Medan jag beskrev 2012 som ett av mina livs bästa år - något jag fortfarande gör - så har 2013 varit annorlunda. I slutet av 2012 var det några på tumblr som slog vad om att 2013 skulle bli ett "weird as fuck" år. Är faktiskt lite villig att hålla med dem. 2013 har ingen självklar sammanfattning, för så mycket olika saker har hänt. Högt och lågt, glädje och sorg. Kanske är det sammanfattningen: att 2013 har varit en bergochdalbana, i alla fall för mig personligen (för det är trots allt bara mig själv jag kan utgå ifrån). Inte för att 2013 har varit ett speciellt dåligt år som sådant. Jag har inte varit speciellt olycklig, men det har bara varit en salig blandning av händelser. För varje bra sak som inträffat verkar det ha funnits en likvärdig negativ sak runt hörnet.
I februari, den fjärde för att vara exakt, så avslutade jag och Malin en helt vanlig samhällslektion med att skrika rakt ut och dansa runt i klassrummet då Fall Out Boy, med de vackraste texterna och den hoppigaste musiken återvände in i våra liv med dunder och brak och en helt jävla fantastisk första singel, Fall Out Boy – My Songs Know What You Did In The Dark (Light Em Up), och hela tumblr förvandlades till ett enda stort firande över deras återkomst.
 
 
 
^ Detta är ett screencap från hur min tumblr såg ut den fjärde februari 2013. Det ger en ganska bra bild av det hela.
 
Men så, lite mer än en månad senare, den 23 mars, så spenderade jag en hel dag inlåst på mitt rum med Three Cheers For Sweet Revenge spelandes på högsta volym och grät tröstlöst, eftersom My Chemical Romance då splittrades och försvann ur mitt liv och lämnade mig hjärtekrossad och vilsen och helt knäckt, för det fanns inte, och kommer aldrig att finnas, ett band som dem. De var unika, och den förlusten var överväldigande och fruktansvärd på ett sätt som ingen som inte har ett väldigt personlig band till musik kan förstå.
 
 
^ Som jämförelse, såhär såg min tumblr ut under den dagen. Det var i princip det jag gjorde den dagen - låg i min säng, lyssnade på Three Cheers For Sweet Revenge och The Black Parade, grät, och var inne på tumblr. Det var inte en av mina bästa helger, direkt.
 
Andra saker som hänt under året var dagen då Markus Zusak svarade på ett av mina tweets till honom om hur mycket jag såg fram emot Boktjuven-filmen:
 
 
Mitt hjärta blir fortfarande varmt när jag tänker på det. Samtidigt som detta hänt har jag dock varit galet stressad, nedtyngd under prestationsångest och så skoltrött att jag inte orkat engagera mig i någonting. Jag har bara gjort det som förväntats av mig, men skjutit upp det så långt det går eftersom jag inte orkar bry mig längre, och bara varit allmänt färdig med allt vad skolgång heter.
 
Samtidigt som medlemmar av Klanen fallit bort och jag inte umgåtts med dem lika ofta som tidigare, så har de kvarvarande medlemmarna kommit varandra milsvis närmare och det finns otroligt få människor i världen som jag älskar och litar på så mycket som dem. De ger mig så otroligt mycket energi under de perioder då saker gått emot mig, och höjt mig till skyarna när det varit bra. Mitt sociala liv har varit bra under 2013, det måste jag faktiskt säga. Kanske inte på det sättet att jag träffat en massa nya människor och varit ute varje helg eller så, men på det sättet att jag har en grupp vänner som jag tycker om att spendera tid med, som (förhoppningsvis) tycker om att umgås med mig, och som jag kan hitta på saker med. Ja, och jag lyckades ju faktiskt lära känna Kattis och Vanessa på Black Veil Brides-konserten i november alldeles på egen hand, vilket jag fortfarande är överväldigande stolt över. Det och det faktum att jag åkte ner till Malmö för att se Halestorm helt själv.
 
Det har hänt mycket med mig under 2013, faktiskt. Man kan väl tycka att inte mycket borde ändra sig på ett år - och speciellt inte nu när jag lämnat de tidiga tonåren och ett år hit eller dit inte spelar så stor roll utvecklingsmässigt - men det har faktiskt pågått en del.
 
 
Jag för nästan ett år sedan.
 
Inbäddad bildlänk 
Jag för ett par veckor sedan.
 

Har alltså hänt en del utseendemässigt - inte några överväldigande förändringar direkt, mest lite mer betoning och fokusering på stilen jag alltid varit ute efter men inte vågat hänge mig helt och fullt till. Mest har jag ändrats som person, tror jag. Vet inte riktigt varför eller hur eller vad som hände. Kanske var det det faktum att jag faktiskt blev myndig i år - att jag numera är tillåten att ta lån, köra bil, gifta mig, vadfan som helst. Tror faktiskt körkortet var det som gjorde störst skillnad. Jag har aldrig känt mig speciellt vuxen eller mogen eller så i hela mitt liv, men dagen då jag tagit körkortet och satte mig bakom ratten helt själv och skulle köra hem är inetsad i mitt huvud, för det var första gången i hela mitt liv då jag faktiskt kände mig vuxen. 
 
Jag har övat mig på att inte vara lika rädd för "vuxna" saker i år, kanske för att det börjat bli allt svårare att fly ifrån det faktum att jag faktiskt är legitimt vuxen nu, och att mina år som skyddad, omhändertaget barn snabbt rinner mellan fingrarna på mig. Resan till Malmö och Halestorm själv var en stor milstolpe, att jag och Malin ska till London för Fall Out Boy nästa år var en annan, och mina allt mer seriösa planer på att flytta hemifrån och skaffa jobb innan nästa år är slut är alla bidragande orsaker. Jag har slutat gömma mig lika mycket för framtiden som jag gjorde innan. Jag är fortfarande paralyserande rädd för den, rädd för att misslyckas och bli ensam och luspank och bara ett allmänt misslyckande så fort jag ska försöka ha ansvar över min egen existens, men jag är samtidigt mer redo och mer taggad än någonsin tidigare. Jag har lärt mig att se fördelarna med att ses som vuxen, att kunna gå till ett jobb istället för att långsamt tyna bort i en skolbänk, att bo i en egen lägenhet istället för att höra mamma gnälla på hur det alltid ligger strumpor på mitt sovrumsgolv.
 Jag är lite mer redo än jag var förra året, eller kanske bara helt enkelt lite mer trött på mitt nuvarande liv, jag vet inte. Jag är redo att gå vidare, att jobba istället för att ha ångest över skolarbete och betyg och att alltid räcka till och få A till höger och vänster, att flytta någonstans där spännande saker händer istället för att vara fast i en död stad som bara har motvind.
 
Så, ja. Det här året har varit en resa, kanske inte nödvändigtvis året när jag växte upp men kanske året då jag insåg att det kommer hända och att det nödvändigtvis inte behöver vara något dåligt eller hemskt.
 
Jag har utvecklat mitt skrivande och skrivit Night of Day, som jag anser vara en av mina största skrivarprestationer eftersom jag fortfarande kan läsa den och vara stolt över vad jag skapat. Jag har hittat på storylines som jag inte kommit på innan, som varit annorlunda och exalterande, och tagit reda på vad jag vill med mitt skrivande. Skrivandet har alltid varit den viktigaste delen av mig, och den egenskap jag är stoltast över hos mig själv (och min enda talang, mer eller mindre), och det faktum att det börjar exaltera mig och att jag börjar känna som om det kanske finns en chans att förlagspersoner kanske skulle kunna tycka samma sak, är en väldigt häftig utveckling eftersom jag oftast är galet självkritisk när det kommer till skrivandet.
Jag har blivit mer nördig i år också, även fast jag inte nödvändigtvis gillar att använda det ordet om mig själv. Jag antar att jag bara har lärt mig att omfamna konceptet lite mer. Livet blir helt enkelt så mycket bättre när man blir lycklig av att se Marvel-skylten i början av filmer, eller hoppar upp och ner vid spoilers till sin favorittv-serie, eller när man snubblar över en riktigt bra fic eller en lång meta om något intressant eller önskar att man kunde gå på conventions och se paneler med sina favoritskådespelare. Det är roligt att bli lycklig av så lite, och som så kallad "nörd" är det precis vad man blir. Jag har tagit den delen till mig mycket mer, förmodligen i samband med att det var i år jag började bli involverad i tv-serier (började faktiskt inte se på Supernatural förrän i april i år, och det var där min nya besatthet av tv-serier började mer eller mindre). Att vara besatt av saker gör livet så mycket bättre, helt enkelt, och det har varit så bra att ha det att luta sig tillbaka mot och gömma sig i när man inte riktigt orkar med verkligheten.
 
Så, ja. 2013 har varit ett bra år, ett år med utveckling och äventyr och fina vänner och en stor bisarr familj, och jag kan verkligen inte klaga. Det har även varit ett år med hjärtesorg, stress, press, kriser och ångest. Kanske innebär det att 2013 varit en bergochdalbana, kanske bara ett helt vanligt år, om topparna och dalarna liksom väger ut varandra.
 
Såg en post på tumblr häromdagen som verkligen talade till mig. Där stod: 
 
"2013 was my character development year which means 2014 is strictly action and story progression and i dont know about you but i’m excited".

Inte nog med att det tilltalar skrivaren i mig, det är dessutom väldigt sant. 2013 var verkligen mitt karaktärsutvecklingsår, och om det innebär att 2014 kommer innebära action och att ploten som är mitt liv utvecklas, så är det precis vad jag önskar. Jag har varit i karaktärsutvecklingsfasen länge nog nu. Jag är redo för lite action. Jag är redo att ta mig mot toppen av mitt livs dramaturgikurva.
2014, bring it on.
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress