If the birds are just hollow words

 Vaknade vid niodraget och började sedan vår färd från Borough Road till Camden Town, där vi skulle spendera dagen.
 Hela vårt grannskap är fullt av små halvrisiga supermysiga pubar och det är så bedårande att jag smäller av.
 Borough Road 83 aka mitt framtida drömhus. Ser lite ut som ett slott i miniformat och jag vill inreda det med fina möbler och ett loft och bo där för evigt ok thanks
 Bor nästan granne med The Shard, vilket är rätt coolt.
 Booties.
 En färd på Northern Line senare, och så var vi på min favoritplats i hela stan - Camden Market!
När vi blev trötta på att gå runt och titta på allting stannade vi till på ett litet hål-i-väggen-fik och åt supergoda jordnötsmörskakor som var sådär härligt degvarma och serverades med tillhörande glass. Mumma.
 Syster babe.
 Fiket vi åt på var både 100% glutenfritt och veganskt. Elin kunde välja och vraka bland allting för första gången typ, någonsin, och JISSUS SÅ GOTT ALLT VAR ???
 Allting luktar thaimat och curry och det är alla sorters människor överallt och åh så fint Camden är.
 Att försöka ta sig igenom såna här ställen med en ytterst begränsad budget är det värsta någonsin. SÅ MÅNGA COOLA PRYTTLAR VARFÖR
 Efter fikan satte vi tänderna i Stables Market - min favoritdel av Camden.
Vill alltid börja klä mig som en 1700-talsvampyr varje gång jag vistas i Camden. Så många vackra kläder ÖVERALLT. Hjälp. (Köpte en lilasvart galet fin korsettklänning och jag vill ha på mig den alltid im so in love)
Elin och hennes födelsedagspresent jag gav henne (eller, mer exakt, betalade för)
Fina ljus, god mat, vackra människor, coola kläder, smala små gångar, hårdrock som blandas med dubstep som blandas med Icona Pop och att bo i Camden skulle vara ca det bästa någonsin. Ska definitivt leta både jobb och boende här. Ett liv i Camden hade varit drömlivet alltså.
 
I övrigt har jag skaffat mig ett brittiskt telefonnummer (har lagt upp det på min facebook för alla er som kanske skulle vilja ha det), ringt till Job Centre och fått en intervju för att skaffa mitt National Insurance-nummer (vilket basically är ett brittiskt personnummer), och sedan dess har vi i princip bara vilat ut i lägenheten, ätit kvällsmat och upplevt hela Englands skrämmade dåliga utbud av reklamer. Man blir emotionellt ärrad av minst 80% av dem. Herrejistanes.
 
Imorgon flyttar jag i alla fall officiellt in på hostelet som kommer bli mitt hem under den närmaste månaden (hoppas intensivt på att jag kommer dela rum med jättemånga snälla människor som jag kan bli kompis med och sådär men ye vi får väl se), och idag har jag ändrat min "om"-sida på facebook till något betydligt mer tilltalande (och väldigt mycket overkligare):
 
 
Livet är lite smått surrealistiskt för tillfället, alltså.