Recap: Reading Dag 2

Hej igen! Har lite mer sömntimmar i bagaget och är en aning mindre förstörd, så här kommer summeringen av dag 2 - och även min sista dag - av Reading Festival!
Resultatet av att spendera ett par dagar på en festival. Plötsligt är jag glad att jag valde vinterskorna över mitt enda par Converse.
 
Vaknade en timme senare på lördagen, eftersom jag insett att jag inte behövde vara där så tidigt som jag varit på fredagen. Fick inte speciellt många fler sömntimmar, dock, och oavsett hur mycket jag än ville åka till Reading igen så protesterade hela min kropp mot att ta sig ur sängen. Kände mig liksom bakfull av utmattning. Tänkte på alla band jag skulle se, och lyckades använda det som motivering till att pallra mig upp till sist. Tog tunnelbanan och sedan tåget, och så var jag i Reading igen. Eftersom gigen började tidigare på lördagen jämfört med fredagen öppnade de även grindarna tidigare - redan halv elva var jag inne på området, och då hade jag ändå spenderat en stund i kö för att få mitt armband för lördagen. Eftersom min första planerade konsert inte skulle vara förrän vid tolv funderade jag en stund på vad jag skulle sysselsätta mig med, och strosade runt på området en stund innan jag kom på att jag var hungrig och köpte världshistoriens godaste muffin i en liten vagn i ett hörn (det var banan och toffeesmak och hERREGUD SO GOOD bästa frukosten seriöst), och bestämde mig sedan för att gå bort till Alternative Stage, eftersom det skulle vara standup där i princip hela dagen och första showen började redan vid elva.
Såg en komiker som hette Illiza Shlesinger - hade inte så jättehöga förhoppningar, men jag underskattade henne och hon var genuint asrolig och jag skrattade asmycket, så det var en ypperlig start på dagen, tyckte jag nog. När hon var klar var det dags för Nothing But Thieves' gig, men jag hade råkat se att Babymetal skulle spela Main Stage samtidigt, och kände att jag behövde se det i verkligheten. De är en så bisarr grej som jag inte riktigt förstår tillräckligt för att kunna forma en uppfattning om, men jag var nyfiken, så jag gick och slog mig ner vid Main Stage och väntade på att få se vad de var all about egentligen. (Var för övrigt nästan uteslutande jättestora, intimidating metalheads som hade på sig deras tröjor och jag var så himla förvånad för jag trodde typ hela metalcommunityt hatade dem och allt de står för men apparently not). 
Såg typ en och en halv låt, och ärligt talat vet jag fortfarande inte. De sjunger inte jättemycket och spelade inga instrument utan gjorde mest ljudeffekter och ropade ord lite här och var, och dansade runt i synk. Kändes verkligen som ett japanskt tjejband som bara råkat göra metal istället för pop, men bemötte det hela på samma sätt (vilket, according to vad jag vet om dem, är exakt vad de är också). Kunde inte låta bli att gilla dem lite, ändå. Inte minst för att det är en väldigt fin syn att höra ett tungt metalriff och se tre små japanska tjejer i enorma tyllkjolar marschera ut på scenen och bli helt avgudade av tusentals skrikande metalheads. IM ALL ABOUT THAT LIFE JU. Avguda fler tjejer i alla sammanhang asap please and thank you.
 
När jag sett dem med mina egna ögon var det dags att återvända till giget jag faktiskt ville se, och jag hittade till Nothing But Thieves' gig och hade an actual blast under hela deras set. Trip Switch lät så jäkla bra live alltså. Riffet är så A+ i den låten alltså. De var lika bra som förra gången jag såg dem, och publiken var så himla into them och de verkade så glada över att folk hittat dit trots att de var en av de första spelningarna för dagen, och åh. Kändes fint att de blev lite uppskattade. Det förtjänar dem.
 
När Nothing But Thieves var klara gick jag till Main Stage igen slog mig ner i gräset och såg FIDLAR, som är ett punkrockband vars texter i princip uteslutande handlade om knark, men deras musik var väldigt hoppig och najs att lyssna på, så jag gillade dem ändå. Ibland får man gå mer på vibben än innehållet, y'know. (Men de spelade en låt som heter Awkward och vars refräng i princip bara går I'll probably end up fucking up and make it super awkward och om inte det är världens mest relatable textstrof så vet jag inte vad)
 
När FIDLAR var klara var det dags för en av mina nya faves - Marmozets. Flyttade mig lite längre fram i mängden och hittade en bekväm plats vid andra sektionens barriär (de hade delat upp Main Stage-publiken i fyra "sektioner" för att inte ultimat mayhem skulle uppstå) lagom tills det började.
Marmozets did not disappoint. De har världens energi och Becca McIntyre - sångerskan - verkar så himla cool och jag är så ändlöst imponerad över hur hon, som är någonstans i min egen ålder, bara kunde kliva ut mitt på Readings Main Stage med världens jävla pondus och bara ÄGA hela stället. Hon var så himla cool alltså. I approve.
 
Stannade kvar vid Main Stage efter det, eftersom det bara var ett band mellan Marmozets och Pierce The Veil. Detta band visade sig vara Modestep (vars namn jag hört innan men kan inte minnas i vilken kontext ??). De spelade i alla fall någonting åt dubstep-hållet och var actually pretty darn good (deras låt Rainbow var en sån jam alltså ??? har fått en helt annan uppskattning för dubstep sedan jag började gå till nattklubbar hah), förutom att eftersom deras musik var basically partymusik, så var publiken galen. De hade världens största moshpits precis överallt, och jag som stod med ryggen mot barriären blev liksom intryckt mot den så att min ryggrad liksom böjdes som en båge över den, och jag inte riktigt fick någon luft alls (bondade dock med tjejen som trycktes mot mig över hur jobbigt det var att inte kunna andas så det var ju kul i alla fall haha), och oavsett hur bra de var så blev jag rätt trött på det rätt snabbt, så när de till sist lämnade scenen var jag mest glad över att få böja tillbaka ryggen på rätt håll, hah.
 
Flyttade fram några rader, väntade någon halvtimme eller så, och skrek halsen av mig när Pierce The Veil äntligen intog scenen till tonerna av The Divine Zero - deras senaste låt (som jag helt missat was a thing ???? hashtag fake fan alltså wow). Direkt därefter slamrade min personliga favorit Hell Above igång, och jag skrek halsen av mig direkt (finns ju få saker som går upp emot att få stå i en hoppande folkmassa framför ett favoritband och skrika med i this is a wasteland, my only retreat när det är precis den känslan som låten handlar om alltså ÅH fan älskar låtar som handlar om hur awesome konserter är). De spelade typ alla sina största hits, which made me happy för jag är fortfarande ett dåligt Pierce The Veil-fan som typ bara lyssnat sönder Collide With The Sky och de största hitsen från Selfish Machines och ingenting annat. De spelade Bulls In The Bronx och Bulletproof Love (fan älskar den låten ju ahh such a jam) och Hold On Til May (annat fint konsertmoment är att sjunga den låten och höra hur alla tar i med alla krafter för att skrika darling, you'll be okay-strofen), Caraphernelia och så avslutade de med King For A Day och det var moshpits överallt som jag gjorde mitt bästa för att undvika (vill ha singalong och dansparty inte slagsmål kom igen stop bothering me jag blir distraherad), men ändå such a good time. Har saknat PTV under deras två år långa frånvaro från mitt konsertliv. De är pretty rad, minsann.
(Also kan inte låta bli av att slås av hur jävla orealistiskt vacker Tony Perry är varenda gång jag ser honom i verkligheten ?? de är allihop fina obv men Tony är bara !!!!!!!!!!!!!!  bedårande ansikte som looks squishy och täckt i tatueringar och fint hår och spelar snygga gitarrer alltså yeS 10/10 would recommend)
 

När Pierce The Veil var klara hade jag en timme eller så innan mitt nästa gig, så jag köpte mat i form av pommes och friterad kyckling (som var gott ??? KFC släng er i väggen alltså dang), och strosade sedan runt på området i jakt på något najs att titta på. Hittade inte så mycket som höll min uppmärksamhet speciellt länge, så i slutändan hamnade jag vid The Pit och satt i gräset och läste en artikel Amanda Palmer skrivit och lyssnade på Baroness, bandet som skulle spela innan PVRIS, som jag var där för att se.
När min mat var uppäten åt jag en glass (så gott. SÅ GOTT), och väntade sedan i FEMTIO TUSEN EVIGHETER på PVRIS. Baroness var sena och drog ut på tiden och jag hade smugit mig fram i publiken at that point för att få en hyfsad plats, och även om Baroness var bra och allt så ville jag mest att PVRIS skulle komma dit snart. När Baroness till sist dragit stod jag mest i publiken och försökte att inte somna (det hände typ så fort jag stannade upp och kände efter längre än 30 sekunder - var så profoundly utmattad innerst inne) och ville nästan gå därifrån för att väntandet frustrerade mig så mycket.
Är glad att jag väntade, dock, för HOLY SHIT. När PVRIS väl kom ut var de så så värt det. Tror det var en av de bästa spelningarna jag såg på hela Reading. Trodde inte jag gillade PVRIS så mycket, men när de väl satte igång insåg jag att jag kunde varenda ton utantill. Whoops. Tror jag har underskattat lite just hur ofta White Noise-albumet snurrat i mina hörlurar, alltså (åtminstone en gång om dagen, insåg jag när jag tänkte på det - är sånt lowkey fan att jag inte ens märker det själv haha). Deras musik är så himla perfekt för att spelas live - har text och innehåll perfekt för högljudda singalongs, men deras musik är så himla dansvänlig, och det skapade världens bästa stämning. Bokstavligen halva tältet var ett enda stort dansgolv - det var knappt ens några moshpits, bara hundratals människor som hade ett impromptu dansparty. Så himla bra ju. Sjöng med ashögt och dansade asfult och hade det så himla himla kul. St. Patrick var så himla kul live, och Fire - som jag har för mig att de inledde med - var SÅ BADASS och när de avslutade sitt set med My House lyfte typ hela taket och basically alla inom hörhåll dansade. Det var så himla rad. Dang. (Also sångerskan är ÄNNU SNYGGARE + COOLARE I VERKLIGHETEN ??? LET ME DIE)
 
Eftersom PVRIS var sena tog jag mig tillbaka till Main Stage lagom till Royal Blood spelade sin sista låt, vilket var lite synd eftersom jag gärna hade velat höra mer av dem, men de spelade Out of the Black vilket är en av de få låtarna jag känner till, så jag kunde inte klaga direkt. Skickade en massa videosnuttar över snapchat av det till Malin - inte helt säker på om det var för att hon också skulle få uppleva en liten smula av det, eller för att jag bara ville jävlas lite över att jag såg hennes favoritband och inte hon. Kanske lite av båda. Jag är en dålig person.
 
När Royal Blood var klara snirklade jag mig in i publiken igen, rätt långt bak den här gången av ren självbevarelsedrift eftersom jag sett Bring Me The Horizon förr och vet precis vad som händer vid barriären (aka man fucking bryter revben, basically), och inte var helt feeling it just då.
 
Det hela började med att någon klev ut på scenen och sa att de skulle visa en "health and safety-video". Hela publiken suckade, men så började de visa filmen och, föga förvånande, var den superironisk (de bara "if you're in possession of illegal drugs, don't take them during the show - make time to take them before we start" och "if you're leaving this show without broken bones or bruising, you probably just wasn't trying hard enough and you should do better next time"), och så avslutades videon med att orden open it up spreds över alla skärmar (alla runt mig bara oh shit exakt samtidigt medan moshpitsen öppnades en efter en, och så slamrade Happy Song igång och det var SÅ JÄVLA MÄKTIGT. Trycket i gitarrerna och hur alla skärmarna stavade SPIRIT i takt med att publiken skrek det, och så sprang bandet ut på scen och Oli Sykes hade en Babymetaltröja och var precis lika olagligt vacker som alltid och hade hela publiken lindad runt sitt finger från första sekund. De spelade Shadow Moses därefter, och fan kommer aldrig bli trött på känslan i att vråla THIS IS SEMPITERNAL med alla krafter tillsammans med en hel publik. De spelade Throne också, som var precis så jäkla mäktig som jag hoppades den skulle vara, och for old times sake spelade de Chelsea Smile och Blessed With A Curse, which was nice (även fast jag saknade Don't Go för den är så bäst). Alla lost their shit när de spelade Can You Feel My Heart, och när Antivist slamrade igång med "middle fingers up if you don't give a fuck" tror jag det var typ sex moshpits samtidigt. De hade världens coolaste ljusshow med massa flackande bilder av saker (typ facklor och yxor och kors och stuff like that) och strålkastare överallt och asstora rökmaskiner och de började spela precis när det började regna lite men det gjorde ingenting för somehow gjorde det bara saker och ting ännu mer magiskt - kunde liksom se regnet strila genom alla strålkastare som blixtrade ut över publiken, tillsammans med musiken som trummade i bröstbenet och hur alla runt mig sjöng med fulla krafter. Så himla mäktigt - som att stå i en åskstorm, fast bättre.
Deras set kändes alldeles för kort, och så spelade de Drown som sista låt, och lämnade scenen och jag kände typ att de kunde ha spelat i tre timmar till utan att jag skulle fått nog. Fan, deras musik är verkligen gjord för att vräkas ut i mörkret över tiotusentals människor. Den är så arg och storslagen och mäktig, som att förbereda sig för krig. BRING ME THE HORIZON ÄR FUCKING A+ OKEJ I WILL FIGHT ANYONE. Herregud så bra. Bättre avslut på en awesome helg kunde jag nästan inte be om.
Inga bilder kan göra känslan rättvisa, men trust me, it was massive.
 
Gick hem halvdöv och ledbruten, och mycket, mycket nöjd. Fan så bra Reading är. Någon dag ska jag ta mig tillbaka igen.