They say before you start a war, you better know what you're fighting for

I april förrförra året (2013 är numera "förrförra året" har problem att deala med detta hjälp), snubblade jag över The Cab – Angel With A Shotgun. Eller, snubblade och snubblade är väl fel ord. Den hade befunnit sig på min tumblrdash i en miljon reinkarnationer (främst för att den, om man sett så mycket som ett enda avsnitt av Supernatural efter säsong 4, är så jävla Destiel att det är sjukt). Jag lyssnade på den på konstant loop i två dagar i sträck, och varenda gång fick jag sådär ont i själen på det masoschistiskt beroendeframkallande sättet som alltid händer när man precis blivit alldeles för emotionellt investerad i fiktiva karaktärer.
Har i vilket fall som helst inte lyssnat på den på säkert mer än ett halvår, och så dök den plötsligt upp på shuffle på bussen till tunnelbanan och jag upplevde en känsla i likhet med att någon liksom slog luften ur mig en aning.
 
Kan även ha något att göra med att jag var lite emotionellt utsatt då jag såg på Death Note tills mitt i natten igår (för det blev så jävla intense helt plötsligt att jag inte kunde släppa det), och så, när det var som mest intense - men ändå typ tio avsnitt kvar tills finalen så jag bara jamen det kommer lösa sig de kan ju inte döda nån huvudkaraktär än det är lugnt - SÅ BARA (spoilers om någon levande människa lyckats undgå detta) DOG L. BARA SÅDÄR. MIN FAVORIT. MED TIO AVSNITT KVAR. Och jag som hade lovat mig att jamen det här ska jag bara se på som en rolig grej jag tror inte jag kan fästa mig lika mycket vid anime som vid vanliga serier det är LUGNT det här blir bara LÄTTSAMT och UNDERHÅLLANDE. Ha. Ha. HA.HAHAHAHAHAHAHHHAHAHAHAHA
 
Nej.
 
L är typ den enda i hela serien som inte driver mig till vansinne och HAN VAR MY SMALL PRECIOUS CHILD och en sarkastisk liten skit och i en av de sista scenerna hade han och Light (som för övrigt är den STÖRSTA RÖVHATTEN PÅ PLANETEN OCH JAG VILL HA HONOM DÖD OMEDELBUMS) stått ute i regnet (och L hade sett så himla ledsen ut och jag bara !!!!! KRAMA HONOM NÅGON HAN ÄR BUT A SMALL CHILD) och var dyngsura och L bara började ta hand om Light och torka hans kläder och allt möjligt och så sa han bara att det var en ledsam dag för att Light skulle åka tillbaka hem och han tittade upp på Light och bara:
 
LIKSOM ???? HUR KAN MAN DÖDA HONOM ???? HE'S A SMALL PRECIOUS PUPPY ??? PROTECT HIM ??? VIRA IN HONOM I FILTAR DÖDA HONOM INTE VAFAN ÄR DETTA
 
Och jag bara ville DÖ för L bara LITADE PÅ HONOM och Light var hans första vän och sen DÖDADE HAN HONOM OCH FLINADE NÄR HAN DOG OCH JAG ÄR FORTFARANDE MORDISK. DÖÖÖÖÖÖÖÖ
 
Så, ja. Så gick det med den villfarelsen att "jag inte kan fästa mig emotionellt vid tecknade karaktärer". Ge mig en trasig sarkastisk liten skit i vilken form som helst, så kommer jag älska dem oavsett om de spelas av en faktisk person eller är ritade på en goddamn servett nånstans.
 
 
Så, ja. Tror Angel With a Shotgun blivit både min Destielanthem och min "bli emotionell över alla favoritkaraktärer samtidigt"-låt. Måste ta bort den från min lista det här kan inte fortgå. [säger jag när i samma stund som jag skrev klart den meningen replayade den igen STOPPA MIG NÅGON]
 
 
 
Uh. Ja. Det här inlägget tog en liten detour. Sorry. Blir alltid såhär när jag snöat in på nåt nytt (som långvariga läsare av den här bloggen förmodligen redan är smärtsamt medvetna om). Går över när jag hittat nåt nytt att bry mig för mycket om.
 
Anyhow. Idag har varit en rättså lång jobbdag, oväntat nog. Jobbade från nio till åtta på två olika ställen, men bisarrt nog har idag varit en av de snabbast passerande dagarna på länge. Tid följer inga logiska lagar whatsoever alltså.
 
Började med stocktaking i Notting Hill Gate (två av de som skulle hjälpa oss med stocktakingen kunde inte komma så vi var helt SWAMPED). Kändes lite smått bisarrt att se Joakim och Minde i Notting Hill och bara "men vad gör ni här åk till Waterloo det är där ni bor allt dethär är FEL", men vi hade kul och fick sakerna gjorda så småningom (har börjat få in knycken lite nu - går som på räls det här räknandet alltså !!). Framemot eftermiddagen ringde Magda - aka chefen i Camden - till Joakim (numera också chefen i Camden ??? eller ??? vet inte hur det där funkar nu alltså), och sa att Niall (som skulle jobbat där idag) inte kunde komma och att hon var helt ensam och helt dränkt i jobb. Och eftersom en av mina främsta arbetsuppgifter (och en av de bidragande anledningarna till att jag inte blev omedelbart arbetslös när Waterloo gick i graven), är att jag hoppar runt från affär till affär och hjälper till där det behövs, frågade Joakim om det var okej om jag åkte tillbaka till Camden och hjälpte Magda. Vilket det ju var, obviously. Kostnaden av Fall Out Boy-meet-and-greeten (som jag visserligen hade råd att kosta på mig eftersom jag hårdsparat ihop närapå två månaders hyror i sparpengar I CAN TREAT MYSELF IVE EARNED IT), gav mig pengaångest (föga förvånande eftersom jag har ångest efter att ha spenderat typ £6 på Sainsbury's heh), så jag tog mer än gärna på mig lite extra jobbtimmar.
 
I Camden var det full rulle - precis perfekt arbetsbörda så man alltid hade nåt att göra men inte var sönderstressad - och jag lyssnade på The Runaways och Joan Jett and the Blackhearts (min nya favoritjobbmusik - inget gör mig så motiverad att jobba som att lyssna på Cherry Bomb och Bad Reputation i affärens surroundssystem och få konstiga blickar från tanter) och gjorde leveranser som en dåre ända tills det var dags att stänga.
 
Skulle egentligen gått och spanat in hotellet min familj funderar på att boka till när de ska komma och hälsa på runt påsk nån gång, men när jag slutade var det mörkt och dåligt upplyst och även om jag älskar Camden med hela min själ så finns det en del ställen man helst inte vill gå till ensam en mörk fredagskväll när man inte känner till området. Får kolla in det på min lediga dag på söndag innan Tate Modern när det är ljust, tror jag. SORRY MAMMA.
 
Det var dagen, det, typ. Har ätit pasta, läst Sherlock Holmes, sett Youtubevideor, sörjt hur det redan är en hel vecka sen jag såg Gerard live (Brother kom på shuffle och jag blev en liten emotionell pöl), och nu ska jag nog se lite fler avsnitt av Death Note. Hoppas någon serverar Light's huvud på ett fat i nästa avsnitt.