So if you're not sure what you did with my sweater, I'll just have to love you a little bit more

Vad är det med Amanda Palmer och att bara släppa sjukt sorgliga ukulelelåtar på senaste tiden? Vad har jag gjort för att få mitt hjärta krossat såhär mycket, va. VA.
 
Idag har varit en bra dag. Var astrött när jag vaknade imorse och snoozade aslänge (men var ändå inte sen woho!), och ägnade i princip hela förmiddagen åt att arbeta mig halvvägs igenom Naming Jack the Ripper - som blir mer och mer intressant och spännande ju längre den pågår - och äta de urgamla Digestivekexen jag hittade under disken. Framemot eftermiddagen dök Kadri upp, och vi prismärkte lite Star Wars-böcker, diskuterade zombies och lite annat smått och gott. Såg på Buffy på lunchen (Willow och Xander var ett ondskefullt vampyrpar i ett alternativt universum och jag LEVDE FÖR DET. Alla hade svart läder och såg ondskefulla ut alltså <3), drack lite te, och framemot sexdraget sa jag hejdå till Kadri och tog tunnelbanan ut till Apollo för Dylan Moran. Apollo är mycket mindre än det ser ut att vara på TV (hej har sett cirka alla avsnitt av Live at the Apollo typ 10 gånger var), men var jättefin (som alla gamla fina teatrar i den här stan är). 
 
Also - Dylan Moran var ASBRA, som jag väntat mig. Eftersom jag bokade biljetten ganska exakt en vecka innan showen satt jag rätt långt bak, men det gjorde inte så mycket, faktiskt. Han pratade om boendesituationen i London ("you pay £700 a month for a plastic cup in someones back garden" och man bara yEP P MUCH), och lyckades under kvällen avhandla bland annat rasism, TV, tröstätning, att prata med sig själv, relationer, husdjur, barn och att bli gammal (han bara "humans only have four stages of life: child, failure, old, dead") och pratade om hur han bara blev inslängd i medelåldern ("suddenly you start liking things you don't even like, like soft music and architecture. Maybe that's why old people vote Conservative" alltså jag DOG), och var bara i allmänhet samma gamla vanliga gnälliga grump som är så jävla rolig. Hans encore var bland det bästa på hela föreställningen, eftersom han berättade att han hade bläddrat igenom ett ex av 50 Shades of Grey i en bokaffär och bestämt sig för att skriva en egen FSOG, som han sedan läste och som var helt hysterisk ("STEP ON ME. THROW ME INTO A WINDMILL. HIDE MY PHONE CHARGER") och legit bättre än the actual book. Whoops.
Så irriterande hur jag redan börjat glömma bort typ ALLT han sa under kvällen - minns typ bara att det var asroligt. Oh, well, det är väl huvudsaken, antar jag.
 
Showen var slut vid tio nån gång, och jag lämnade Apollo, irrade runt i jakt på busshållplatsen (som jag inte hittade och sedan gav upp eftersom det var sent och min mobil hade typ 3% laddning), och lyckades på vägen till tunnelbanan passera bänken som satts upp i Hammersmith som hyllning till Rik Mayall (eftersom han och Adrian Edmondson satt på en bänk i Hammersmith i introt till Bottom och som därefter blivit typ en symbol). Har tänkt åka ut och pay it a visit hur länge som helst, och så snubblade jag bara över den av en händelse. Stängslet bakom bänken var täckt av kort på Rik och det satt en liten mässingsplatta med hans namn på bänken. Det satt två punkare och rökte på bänken när jag gick förbi. Kändes passande, somehow. Därefter var jag lite emotionell över Rik Mayall (som i princip alltid händer så fort någon påminner mig om att han inte existerar längre), och hoppade sedan på tunnelbanan hem till Camden. Mötte de som var på väg hem från Camden Rocks - aka en festival som hölls idag med bland annat Bullet For My Valentine och Heaven's Basement - och spanade in hundratals snygga alternativare och ville gifta mig med åtmistone 10-15 stycken innan jag tagit mig förbi Underworld och dragit mig hemåt.
 
Kom hem, låg på sängen ett tag innan jag till sist var så hungrig att jag inte kunde ignorera det längre. Gick ut i köket, åt peanutbutter and jelly-mackor och spenderade säkert en timme med Nonta i köket diskuterandes framtiden, resor, konsten och Londonlivet. 
 
Och, ja. Nu ligger jag i min säng med ögonen fulla av tröttgrus efter en hel veckas jobb. Är ledig i två hela dagar i sträck nu, så ska bara njuta för fulla muggar och vila upp mig, basically. Det hela börjar redan imorrn med sovmorgon och filmkväll i Earl's Court med Marion. Ah, yes. Det har varit en fin vecka, detta. Fler såna, tack.
 
Nu ska jag somna till ett avsnitt av Buffy tror jag. Hörs imorrn!