And it's a long way back from seventeen

[Bild: Louvren, Paris]
blink-182 har återkommit och alltså den här låten är ju PRECIS vad jag behövde från dem. Exakt den genren de alltid varit bäst på. Som gjord för att emoangstigt skrikgråta med i på en konsert snarast möjligast. När ska de pallra sig till London egentligen det är ju fan skamligt att jag inte sett dem live innan this must happen.
 
Hej igen! Herrejistanes vilken dag det varit. Bra grejer har bara radat upp sig hela dagen alltså. Helt galet trevligt faktiskt.
Började redan på morgonen när jag vaknade i lagom tid och fick tag i två standingbiljetter till mig och Nat till Panic! At The Disco's Londongig i november (kommer få se Panic! två gånger på ett år och känner att det är exakt the kinda life I wanna live), och fick ett sms från Malin som bokat två biljetter till Pierce The Veil's Londongig i november (vilket innebär att min bästa människa kommer och hälsar på mig igen jag är så taggad åhhhhhh). Gjorde mig i ordning medan jag pratade med Josh, som jag ju knappt sett röken av på hela veckan (han bara "jag har knappt sett dig på hela veckan vafan" och jag bara "jag vet jag ska iväg ikväll också sorry" och han bara "unbelieveable du bara LÄMNAR MIG hela tiden" det var väldigt dramatiskt allting). Han stal jordnötssmör och vi sörjde hur vår senaste fönsterblomma börjar dö (solrosorna mår bra dock så det är ju alltid nåt), och vi hade ett litet dansparty till The Cat Empire i badrummet innan jag var tvungen att dra till jobbet.
 
Kom till jobbet och kastades direkt rakt in i äventyret - visade sig att det var massa folk som bestämt sig för att vara sjuka just idag, så inte bara Anna i Golders Green (som jag ju täckte för), utan även Tomasz i Islington, så Magda ringde och bad mig åka och hjälpa till att täcka Slawo i Islington så han hann springa på lunch där någonstans eftersom han var helt själv hela dagen. Så det gjorde jag. Tog lunch en liten stund när Lauri kom till jobbet, och tog sedan tunnelbanan ut till Islington och hjälpte Slawo ett par timmar - de hade dessutom fått massvis av leveranser alltså allting kör verkligen alltid ihop sig samtidigt på det här stället - innan jag åkte tillbaka till Golders Green igen vid fyrasnåret för att Lauri också skulle hinna gå på lunch en stund. Mycket farande blev det, men men. Dagen gick rätt fort tack vare att jag åkte runt så mycket, så det var ju alltid nåt i alla fall. Var i Golders Green några timmar och pysslade lite, skrev lite på 13 och gladde mig åt att en av mina favoritkaraktärer i Daredevil ska få en egen spinoff (THE PUNISHER SKA FÅ SIN EGEN NETFLIXSERIE ALLTSÅ MY ENTHUSIASM KNOWS NO LIMITS TÄNK HUR BRA DET HÄR KAN BLI AHHH), och gick sedan hem vid sexsnåret någon gång.
 
Åkte till Camden och mötte upp Marion och åt kvällsmat uppe vid marknaden på en restaurang som hette The Diner. Vi åt pannkakor (jag tog red velvet-pannkakor med cream cheese frosting och de var helt gudomliga och jag var helt dödligt mätt efteråt men WORTH IT) och pratade en massa innan vi hoppade på 168:an ut till Waterloo. Hoppade av på Waterloo Bridge (och fick en liten fin vy av Big Ben och London Eye i solnedgången alltså det blir aldrig mindre bisarrt att bara passera ikoniska landmärken som en del i ens vardagliga liv seriöst), och tog oss till IMAX, där kvällens minst sagt efterlängtade underhållning väntade. Har varit så taggad för Captain America: Civil War i bokstavliga ÅR - aka typ sedan de annonserade ut att de skulle göra den - och minns när de visade bitar ur den på San Diego Comic Con förra året och alla lost their absolute shit över hela "Your Bucky"-repliken (som, spoilers, var med i den faktiska filmen också och jag log som en idiot direkt I AM SO WEAK).
IMAX-bion i Waterloo är den största bioduken i hela Storbritannien, och holy shit, det syntes verkligen. Skärmen var stor som ett faktiskt hus. Det var helt stört.
Det framgår inte hur stort det faktiskt var på den här bilden men tro mig när jag säger att den duken genuint är över 20 meter lång och lika bred på riktigt det var helt sjukt. Also de visade massa promobilder och spelade theme tunen innan filmen började och det gjorde mig inte ens lite lugnare utan mest bara helt stissig.
 
Ska inte spoila filmen men HERREJESUS PÅ EN ENHJULING SÅ JÄVLA INTENSE DET VAR. Hade verkligen skyhöga förväntningar och var inte besviken ens lite. De nya Avengersmedlemmarna (aka Spider-Man och Black Panther) var hur bra som helst (älskar genuint Black Panther så mycket nu han var så A+ och jag vill att hans fristående film ska komma ut nu på studs I love him). Hade världens hjärtklappning och var helt uppslukad hela filmen för att allt var så intense och allt var sorgligt och intense och JAG VILL BARA ATT BUCKY BARNES SKA VARA SÄKER OCH GLAD OCH OMHÄNDERTAGEN VARFÖR KAN HAN ALDRIG BARA FÅ HA DET BRA I AM SO SAD. Herrejistanes gå och se den här filmen för hooooly shit så bra den var. Var länge sen jag såg en film som var så superintense (och det faktum att skärmen var så stor att det kändes som om man var inuti filmen gjorde ju bara den saken ännu mer klar). Ramlade ur biosalongen igen vid midnatt någon gång och mitt hjärta slutade inte klappa i högvarv förrän typ en kvart senare för att hela filmen var som ett emotionellt maratonlopp och var hyperintensiv in i det sista.
 
Åkte tunnelbanan hem tillsammans med Marion och diskuterade de bästa bitarna, sa hejdå vid Euston och gick hem från Camden Town stationen. Kom hem, bytte om till pyjamas och hann lagom börja skriva det här blogginlägget när Josh ramlade in i mitt rum, gav mig en jättestor Cola och bara "KOM NU SER VI PÅ RICK & MORTY" och vem är jag att protestera, så det gjorde vi. Har nu officiellt sett alla avsnitt, och säsongsfinalen slutade på världens sorgligaste cliffhanger och jag bara !!!!!!!! GE MIG SÄSONG TRE NU PÅ EN GÅNG VAFAN ÄR DETTA. När vi sett klart på det hoppade vi runt mellan lite olika Harmontown-klipp och diskuterade huruvida vi ska börja se på Game of Thrones tillsammans eftersom vi typ är de sista människorna på hela planeten som inte ser på det, och någonstans runt tre på morgonen hade Josh ramlat halvt påklädd i säng och kunde bara ha semi-sammanhängande konversationer och jag ansåg att det nog var bäst att leave him to it (och för att jag påmindes om det faktum att jag har ett jobb att gå till imorgon och sådär) och sa godnatt och gick och la mig. Och här är vi nu. Har varit en ypperlig dag, måste jag nog tillstå. Massa bra nyheter, massvis med gig bokade till hösten, världsbra film och allt möjligt. Bara en allmänt bra värld att existera i idag. Det gillar vi.
Nu däremot är klockan mitt i natten och jag har, som sagt, ett jobb att ta mig till imorrn, så jag ska nog ta och börja tänka på refrängen och gå och lägga mig, för allas bästa. På återseende!