MOA'S NYÅRSKRÖNIKA 2016

Välkomna tillbaka till femte året i rad när jag ägnar alldeles för mycket tid och energi till att sammanfatta året som gått och alla mina Stora Fantastiska Äventyr och så vidare. Ah, narcissism är ju en så trevlig grej, ändå.
Anyhow. Om ni har lust att catcha upp på hur jag sammanfattade 2012, 2013, 2014 och 2015 så kan ni bara click away och så vidare. Men nu - vidare till årets sammanfattning. HOLD ONTO YOUR HATS.
 

 
MOA'S NYÅRSKRÖNIKA 2016
 
2016, va. Det var ju............... en upplevelse, det där.
Vilket jävla år det varit, på många sätt och på många plan. Alla pratar om hur hemskt det var, hur världen fallit samman, politiken blivit än mer rasistisk och fientlig och rent allmänt katastrofal, hur kändis efter kändis dött, hur världen rent generellt verkar ha rensat ut goda saker för att låta allt det mörka breda ut sig. Det har varit läskigt att leva i världen i år, på ett sätt det inte varit förut. Det har varit ett dåligt år, rent objektivt. Internationellt, katastrofalt. Jag har spenderat så mycket tid det här året djupt intrasslad i politiska diskussioner som gjort mig trött och rädd, och så mycket tid allmänt avtrubbad, helt överväldigad av bara den enorma mängden skit som bara fortsatte hända. Brexit, Trump, SD, flyktingkrisen, hela grejen. Det har varit ett tungt år för världen.
 
För mig, not as much. Tvärtom har det nästan känts oförskämt att jag haft ett så bra år, när världen stått i lågor omkring mig.
Bilder från min 21:a födelsedag, när Marion överraskade mig med att samla några av mina favoritmänniskor på min favoritpub och jag fick Happy Birthday sjungen för mig på sju olika språk. Such good beans, these.
 
Jag tror jag pratade med någon på jobbet i kanske augusti eller något, när jag minns att jag sa något i stil med 2016 really is the year of change, isn't it?, och ju längre tid som gick desto mer insåg jag att om det fanns någon sorts röd tråd som band samman mitt liv med vad som pågått i världen, så var det det. Både på gott och ont, så har 2016 varit ett förändringens år. Så mycket har hänt under året som, om jag fått något av det spoilat för mig förra året, inte skulle trott på.
 
Jag spenderade våren 2016 med att jobba som ett djur, gå på massvis av konserter, och ha en pojkvän. Relationer är alltid en smått surrealistisk upplevelse för mig, och varenda gång jag och Oli hade ett skift på jobbet tillsammans minns jag hur jag såg bort mot honom på andra sidan affären och upprepade that's my boyfriend om och om igen för att få mig själv att förstå. Det var några fina första månader av året - jag fick Alla Hjärtans Dag-middag lagad till mig och en halsgrop att sova i och spenderade timtal liggande hand i hand i sängen, pratandes om böcker vi ville skriva. Det var fint. Det tog slut några dagar in i maj, och det var okej. Hela konceptet hade känts så overkligt att det faktum att det tog slut inte riktigt gick in, heller.
Jag och Oli tog aldrig några bilder tillsammans, men jag tog den här framemot småtimmarna på hans födelsedagsfest, när huset var fullt av halvtomma vinglas och tobaksflingor och jag om jag minns rätt satt i något hörn och pratade skrivande med någon, och det känns som en rätt bra sammanfattning, ändå.
 
Mitt jobb ändrades en del under året, också. Många av mina kollegor slutade på jobbet och många nya började, jag tog ordentligt tag i att verkligen bli bättre på mitt jobb, och fick löneförhöjning och en fast plats i Notting Hill-affären. Gjorde så himla mycket skillnad att bara vara på samma plats varje dag. Bara sedan jag började jobba där permanent för några månader sen har jag blivit så mycket bättre på mitt jobb - jag vet oftast precis vad som pågår, beställer böcker och tar hand om kunder och är numera genuint en av the main driving forces i hela affären, under min chef. Var manager i en hel vecka, helt själv, något som under 2015 hade varit helt otänkbart när allt jag gjorde var att försova mig och klanta mig stup i kvarten.
 
 
Jag har fått totalt ansvar över en hel avdelning av affären, mina kollegor kommer till mig och frågar om de inte vet något, och till våren ska jag förmodligen bli social media manager och få ännu mer ansvar. Jag älskar det. Jag älskar att få så mycket tillit och att dessutom kunna göra mig förtjänt av den. Jag älskar att veta precis var en bok står, huruvida vinnaren av The Man Booker Prize är så bra som folk säger (det är den, för övrigt) och när nästa leverans av Barnes & Nobles leatherbounds kommer in. Jag känner mig så mycket vuxnare i min arbetsroll, som om jag verkligen gör skillnad med min närvaro, och åh det är så roligt. Har verkligen rekindled my love för mitt jobb under året, och om det inte var för det faktum att man blir långt ifrån rik av att jobba i en bokaffär, hade jag nog kunnat stanna där för evigt.
 
Det här året började jag även plugga igen, en kurs i litteratur och kreativt skrivande på ett universitet i Skellefteå, och även fast det bara var distans, halvtid och bara ett år, så har det förändrat en hel del. Började känna mig redo att återvända till skolan så smått efter att ha varit dödligt skoltrött efter studenten, och det har varit så himla utvecklande att få respons på mitt skrivande från faktiska lärare, analysera böcker och diskutera skrivande med andra skrivarmänniskor. Det har varit svårt, och jobbigt att möta deadlines ibland och en del respons har svidit en del i mitt lilla skrivarego, men det känns verkligen som att jag har lärt mig en hel massa om skrivandet, hur jag skriver och hur jag kan bli bättre. Jag har aldrig riktigt haft någon som utmanat mig i skrivandet förut eftersom det alltid varit något jag gjort helt för mig själv, och att behöva skriva dikter och noveller från svåra perspektiv eller helt utan adjektiv har varit väldigt svårt men så himla utvecklande.
 
Det här var från min allra första "skoldag", när jag drack toffeefrappuchino's i en fåtölj och skrev om aliens och Markus Zusak. Sån himla skillnad det blir när man får lära sig något man faktiskt är intresserad av, ju. Tänka sig.
 
I år var ju också året när jag fick det där overkliga mejlet från ett förlag med orden vi skulle väldigt gärna vilja publicera din bok. Min allra högsta dröm, närmare än någonsin, och även fast deras publiceringskö var full och det fortfarande inte är säkert att någonting kommer hända, så var den bekräftelsen ändå så enorm. Någon jag inte kände, som inte hade någon som helst skyldighet att varken mejla tillbaka eller tycka om vad jag skrivit, som tyckte att det jag skapat var bra nog att dela med resten av världen. Det är så stort att jag knappt kan ta in det. Möjligheten att Dimidium blir en bok till nästa års krönika är fantastiskt liten, men den finns där, för första gången någonsin. Om inte det är det sjukaste någonsin, så säg.
 
 
Så världen i stort har ändrats, mitt jobb har ändrats, mitt skrivande och vad jag kan göra med det har ändrats, men den största delen av mitt liv som ändrats är nog ändå mina vänner. Min familj är fortfarande densamma, fantastisk och fin men för långt bort, och jag blir fortfarande konstant överraskad över hur nära jag fortfarande kan stå Klanen trots att vi träffas kanske en gång i halvåret (varje gång jag träffar Malin är det som om ingen tid passerat och Juni är fortfarande den första jag smsar när jag är ledsen). Jag är så glad att människorna jag älskar i Sverige fortfarande finns kvar, trots all tid som passerat. Vår relation är annorlunda, anpassad till avståndet, men fortfarande så fin.
 
Min bekantskapskrets i London har under året genomgått flera renässanser (osäkert hur man stavar det på svenska men just bare with me okej) under året, och jag tror det är första gången den faktiskt gjort det under min tid i London. Antar att jag varit här så länge nu att mitt sociala liv börjat anpassa sig efter mitt faktiska liv lite mer än att bara vara jag som hängde med vem som helst som kind of came along.
 
Mina vänskaper har börjat bli riktigt långvariga ting nu - jag och Marions vänskap är nästan två och ett halvt år lång nu, och jag har träffat Josh nästan varenda dag i över ett år - och det känns som att det hela har solidifierats lite mer. När Marion blev utkastad ur sin lägenhet under sommaren bodde hon hos oss i nästan en månad, och jag tror verkligen att den där månaden band samman oss på ett helt nytt plan. Vi står varandra så himla nära nu, på ett mycket mer självklart sätt än vi gjorde innan, på ett sätt som får mig att inkludera henne i min framtid, oavsett var den skulle ta plats och hur den skulle se ut, utan att ifrågasätta det hela så mycket. Hon är självklar. Älskar henne så mycket.
Den här bilden togs efter jag hade haft en svindålig dag på jobbet, och Marion spontansmsade mig och bjöd med mig på middag och bio, mitt i veckan, bara sådär, och gjorde dagen bra igen. Värd sin vikt i guld, den där människan.
 
I min förra krönika skrev jag "och så Josh, som jag bara känt i några månader men som redan blivit en hörnsten i mitt vardagsliv". Förra december hade vi bara känt varandra i knappa tre månader, och jag hade redan börjat spendera nästan all min lediga tid i hans sällskap. Det har inte direkt ändrats över året. Snarare eskalerat åt alla möjliga håll. När Nat flyttade in hos oss i augusti var det nästan en fråga om att lära henne ett nytt språk, så otroligt många interna skämt och konstiga uttryck hade vi utvecklat mellan oss, att det knappt gick att förstå hälften utan att först fått höra en lång backstory om den gången vi läste Youtubekommentarer på dåliga Harry Potter-videos tre på morgonen eller den där obskyra detaljen i den där obskyra B-filmen vi snubblat över eller något konstigt vi börjat prata om en gång och sedan bara spunnit vidare på. Det är nästan omöjligt att prata om mitt liv numera utan att nämna Joshs namn i samma mening, så mycket har han med det hela att göra.
Efter jag, Josh och Nat hämtat årets julgran och Nat insisterade på ett familjefoto.
 
Vi har gått på konserter och skrikit halsarna av oss och dansat tills vi blivit alldeles genomsvettiga, hittat på backstories till grannarna, suttit ute i trädgården och pratat om livet och på vilket sätt vi helst skulle vilja dö om vi fick välja, tjabbat om vem som egentligen borde ta ut soporna, spenderat en bisarr ändlös helg i Bristol i maj när allting blev annorlunda men samtidigt inte alls, hängt på pubar och båtar och i badkar, sovit i högar i varandras sängar eller soffor eller vad vi kunde hitta när vi var för trötta för att gå tillbaka till våra egna rum, turats om att bjuda in varandra till att fira högtider med varandras familjer, skrattat åt dåliga filmer mitt i natten och bara rent allmänt haft such a good time. Har inte för vana att dränka honom i komplimanger, direkt (för är det något hans ego inte behöver så är det bränsle), men det är galet hur nära man kan komma en människa som för inte alls länge sedan var en total främling, och det är galet hur snabbt man kan gå från att inte känna någon till att inte kunna föreställa sig att det funnits ett förflutet utan dem. Han är fin, trots allt, den där brittiska jäveln. Don't tell him that, though.
Antalet bilder som tagits på mig och Josh sittande i ett badkar tillsammans, alltså.
 
När Juni var här och hälsade på i mars presenterade hon mig för Chloe och Bree, som jag visserligen inte träffar så ofta men springer på då och då på gig eller allehanda cabarets. Har casual aquaintances i den här stan nu, och är ett sånt fan av hela konceptet.
Från när Chloe och Bree bjöd med mig att se Melanie Martinez. Good times. Good peeps.
 
Medan Juni var här fick hon även till sist para ihop mig med en av sina kompisar som tydligen också bodde i London - en tjej från Stockholm som hette Nat.
 
Jag och Nat kände inte varandra förra året.
Jag och Nat kände inte varandra förra året.
 
Jag säger det igen för att verkligen påpeka hur galet bisarrt det är. Vi träffades i slutet av mars tillsammans med Juni, drack bubbelte och pratade svensk nostalgi, och någon månad senare smsade Nat igen och frågade om vi skulle ses. Vi träffades på en halvshady mexicansk restaurang i Mornington Crescent, åt revbensspjäll och drack frozen margaritas och trots att vi bara träffats en enda gång innan dess kunde vi inte få slut på samtalsämnen. Var där i flera flera timmar, och pratade som om vår vänskap var flera år gammal. Påmindes om den där första dagen i ettan på gymnasiet, när våra icebreakerlekar fick mig att fråga Malin om hon hade en katt, och hur vi därefter var oskiljaktiga för evigt. Sån där omedelbar kemi, som nästan aldrig händer men som är the actual best thing.
Innan vi skiljdes åt den kvällen sa jag att vi borde ta en selfie för "det känns som om vi borde commemorate this". Är glad att jag gjorde det. Inte varje dag man har fotobevis från den exakta dagen man blev kompis med nån, ju.
 
Jag träffade Nat för första gången i mars, och i augusti var hon den första jag ringde när Michael sa att han skulle flytta ut och "om jag kände någon som ville ha ett rum i Camden så kunde jag ju säga till dem". Förra året var hon en främling, och nu står våra sängar vägg i vägg och vi borstar tänderna tillsammans varje kväll och sitter på golvet och dricker dåligt rosévin och sjunger eurotrash och pratar ändlöst och jag kan, precis som med Josh, verkligen inte fatta att hon inte funnits i mitt liv längre (vet även att hon läser den här bloggen så HEJ NAT I LOVE U). Juni tar väldigt mycket personlig cred för att hon fick den här vänskapen att hända. Fair enough, känner jag. Kan inte riktigt formulera hur mycket Nat förbättrat mitt Londonliv, inte bara för att hon kommit in och förändrat det runt sig själv, utan tagit mitt gamla liv och bara liksom.... blåst liv i det igen, typ? Det var inte ens utblåst till att börja med, men nu är det bara ännu bättre, fyllt med mer ljus och bra saker och tillgivenhet. Åh. FRIENDS, MAN. Att man kan få vara så orimligt jävla lyckligt lottad att få omringa sig med människor som får en att må så orimligt bra hela tiden.
Nat + julklappen Josh gav henne på vår husjul häromdagen. LOOK AT THIS ABSOLUTE BEAN THOUGH.
 
När mamma kom och hälsade på mig i jul, efter att inte ha varit hemma hos mig sedan april förra året, sa hon att min lägenhet till sist verkligen blivit ett hem, inte bara någonstans där jag bor. Jag och Josh la grunden till det så fort han flyttade in, men det cementerades verkligen när Nat flyttade in och hela mitt hus bestod av favoritmänniskor. Förstår verkligen inte folk som säger att man inte ska bo med sina vänner för att man alltid börjar hata dem. Känns mest som om jag bor i ett ändlöst pyjamasparty med mina bästa vänner. Har inte fått en ordentlig natts sömn på flera månader bara för att det är så mycket roligare att vara vaken. Vi har gjort lägenheten mysigare, stökigare och väldigt konstig (såsom den enorma Babies & Candles-postern som hänger i hallen och hur vårt hus fylls mer och mer av rådjur som heter Daniel).
Några av de många väldigt vackra bilder som tagits på vårt vackra hushåll de senaste månaderna. Here included: natten vi klädde på oss varandras kläder och sminkade varandra, samt natten vi sköt upp att gå till en klubb för att vi grundat ett band kallat Hillary and the Clintons som var undercoverspioner och hade coola hattar. As you do.
 
Allas sovrumsdörrar står alltid öppna, och jag blir fortfarande lite lycklig i själen när jag hör nyckeln vridas om i låset, för att jag vet att det alltid kommer innebära något bra. Det är den där klichén man alltid pratar med sina kompisar om i skolan, att man ska leva som i Vänner tillsammans i en lägenhet och hitta på konstiga äventyr och aldrig sova och alltid vara tillsammans. Trodde alltid att en del i att växa upp var att inse att Vänner-klyschan aldrig faktiskt händer på riktigt. Det har varit en fin liten trend i mitt liv på sistone, att så fort jag avfärdar en idé eller en möjlig framtid för att den är "för najs och för klyschig", så har den en tendens att hända i verkligheten. Som att universum vill motbevisa min cynisism, somehow.
Älskar these dweebs så himla mycket. Not sure if I've mentioned it before.
 
Tänk att jag i förra årets krönika skrev om hur jag skulle flytta ifrån London under andra halvan av 2016. Vet inte hur jag någonsin kunde tro att det skulle kunna hända. Hade alltid tänkt mig att flytta hem igen den 28:e maj i år, eftersom det skulle ha gjort att jag bott i London i exakt ett och ett halvt år innan jag flyttade. Istället för att flytta hem den 28:e maj, dock, var jag och Josh i Bristol och hade vad som förmodligen är några av våra allra bästa dagar ihop, och det var som att världen återigen bara pekade med hela handen var det var meningen att jag skulle vara. Är så glad att jag stannade. Det här året har varit tumultartat, med tonvis av känslostormar av alla slag och ett nytt smått oroande inslag av self doubt som jag inte haft på det här sättet sedan tonåren (tror jag börjar ta mig ut på andra sidan så smått, men det tar tid), men det har aldrig funnits några tvivel om huruvida jag gjorde rätt i att stanna. London kommer alltid vara hemma på ett sätt ingenting annat kan vara, men än mer än så kommer människorna jag träffat här vara det, också, på ett betydligt viktigare sätt.
Från vår Hillary and the Clintons-natt. Jag bytte därefter hatt till en stråhatt som passade bättre till min identitet i bandet - Beekeeping Hillary.
Den där natten Daniel försökte embrace vår hushållskultur och jag och Josh satt i badkaret och skreksjöng en De Staat-cover utan uppehåll och förmodligen fick Daniel att ångra alla livsbeslut som lett honom till det ögonblicket.
 
Jag vet inte vad som kommer hända nästa år. 2017 kan bli ännu ett stort förändringsår (eller kanske året då vi alla försmäktar i ett kärnvapenkrig - det känns inte alltför orimligt). Det verkar som att det kan bli det. Spenderade en stor del av 2016 med att slå ner rötter här, både i London och i människorna runt omkring mig, och det känns som att 2017 kanske kommer sätta de där rötterna på prov. Marion vill flytta till New York, lägenhetskontraktet går ut i november, och jag vill börja närma mig någon sorts faktisk karriärplan efter jag avslutat min kurs i juni. Jag vet inte vart någon av de här aspekterna kommer ta mig eller göra med mig. Jag vet inte om det kommer bli som 2015 års krönika, där jag hoppades att jag skulle avsluta året på en plats som gjorde mig lycklig, utan att veta att det skulle komma att bli samma plats jag avslutade 2015 på, fast bara större och bättre, eller om allt kommer vara annorlunda på helt nya sätt.
 
Så mycket har hänt under året som jag aldrig kunnat föreställa mig. Det händer varje år, så jag antar att det är ganska meningslöst att försöka förutspå något. 2017 kommer innehålla så mycket överraskningar, så många saker jag aldrig skulle kunnat ens drömma om. Jag hoppas bara att nästa år kommer göra mig lika surrealistiskt lycklig som 2016 gjorde, göra världen kanske något mindre hemsk i stort, och att jag, oavsett varifrån jag skriver nästa års krönika, gör det från en plats som gör mig lycklig. Säkert på något oväntat, plottwistigt 2017-aktigt vis. Jag är taggad.
Bring it on, 2017.
Kommentera inlägget här: