Hej igen! Sedan vi hördes senast har det mest varit fler framsteg och mer försiktiga hoppfulla känslor rent allmänt. Allt känns väldigt ömtåligt, och jag vågar knappt tänka för mycket på det som om det riskerar att gå snett mer om jag ger det för mycket tankekraft. Vi hade visningar för den tredje personen häromdagen, och hittade en brittisk tjej som heter Rebecca, som var hur social och snäll och cool som helst (hade en lång rant till Josh om hur bra hon var så nu kallar han henne för min fru hela tiden och planerar fler och fler detaljer om vårt liv som gifta varje gång jag nämner henne för han är the worst). Skickade in hennes detaljer till agencyn, så allt som återstår nu är att få alla nya tenants att gå igenom referencingen, och så kan vi äntligen ÄNTLIGEN lämna det här bakom oss. Det är lite pappersarbete som saknas (agenturen vill ha proof of address från de svenska tjejerna men liksom ???? de har aldrig bott i landet innan ??? hur ska det ens funka ????), så det är fortfarande några orosmoln kvar på himlen, men kanske kanske kan vi lösa dem. Om vi snubblar på mållinjen att this point vet jag fan inte vad jag tar mig till, ärligt talat.

 

I övrigt var jag och Josh på möte med landlorden häromdagen - vi gick förbi vår blivande lägenhet på vägen till agenturens kontor och pekade excitedly upp mot vår balkong och skuttade runt längsmed gatan av bara tanken. Vägen mellan lägenheten och Tufnell Parks tunnelbanestation involverar en nedförsbacke som ger en utsikt över en lång rad viktorianska hus och en stor skogsklädd backe i fjärran och det var så fint att jag nästan blev tårögd, och bara slog till Josh på armen med ett "LOOK!!! IT'S NATURE. NATURE'S RIGHT THERE". Man är ju himla svältfödd på träd och grönska rent allmänt efter tre år i centrala Camden, kan man väl säga.

 

Mötet med landlorden gick också bra - alla verkar bry sig så genuint mycket om hela det lägenhetskomplexet och alla är personligt involverade i det och det finns en frickin GRANNFÖRENING och allting ??? Alla verkar så himla snälla och bra och vettiga och ÅH. Vi fick till och med instruktioner om hur vi ska ta hand om köksbänken since den är i vaxat trä. Liksom. Vi ska bo på ett ställe som är fint nog att vi behöver TA HAND om grejerna i den???? Helt unheard of. Som ett riktigt hus för riktiga vuxna människor, ju. Är så himla pumped. Har redan planerat att gå in i fullskaligt husfru-mode så fort vi flyttar in. Ska fan börja baka och torka bänkytor och återvinna och vädra saker på balkongen och moppa och aaaaaah. Så himla redo. (Tänker fortfarande inte börja laga mat dock - det får Josh fan fortsätta med).

 

Har spelat min Sverigespellista på repeat i flera dagar (som nästan uteslutande innehåller ABBA, let's be real), som oftast bara går varm om jag är jätteglad eller jätteledsen. Har halvdansat längsmed gatorna till Waterloo utan stopp. Försöker njuta av den här lättnaden så länge den kan tänkas vara. Allt kan fortfarande fall through, och om det gör det nu kommer det vara det absolut värsta som hänt, så medan saker fortfarande verkar som om de kommer lösa sig så får man väl ta vara på den känslan.

 

I övrigt har jag inte gjort så himla mycket. Har jobbat och fått en massa bra kvalitétstid med Josh, mest. Eftersom vi haft så himla många möten tillsammans om morgnarna har han kommit hem i vettig tid i flera dagar i sträck och lagat kvällsmat till oss och vi har bara haft det allmänt najs. Skypade Nat igår och fick höra om hennes första veckor på uni, spelade ett asdåligt Jane Austen-spel (som man var tvungen att ladda ner genom Dropbox och som var helt trasigt men we had fun anyway), såg en helt hysterisk anime (se Neo Yokio på Netflix den är en GÅVA).

Igår var det dessutom mitt treårsjublieum som boende i London. Tre hela år sen jag åkte från Köpenhamns flygplats med en enkelbiljett och inte hade en aning om vart jag skulle ta vägen eller om det ens skulle funka. Känns som om det var så himla länge sen - skulle knappt känna igen den Moa som landade på Heathrow där 2014. Har växt så himla mycket på så himla många sätt, och jag hade aldrig någonsin kunnat föreställa mig att mitt liv tre år senare skulle se ut så här. Inte minst för att jag 2014 trodde att jag åkte till London för bara ett gap year innan jag skulle flytta hem och gå på universitetet. Och nu har det gått tre år, och jag vill aldrig någonsin gå på universitet, och aldrig flytta hem, om jag får välja. Nästan alla mina favoritmänniskor finns i London nu, och det är inte ens för att mina svenska favoriter försvunnit, utan för att så mycket mer av mitt liv finns i London nu. Nästan alla mina bästa vänner, den lilla familjen som jag och Josh började bygga runt oss i den här lägenheten för två år sen, mitt jobb som jag älskar så oförskämt mycket, alla bakgator och pubar och hemliga små ställen som jag kan mycket bättre än jag någonsin visste vart någonting fanns i Karlskrona.

London är en sån jävla upplevelse att bygga sitt liv i. Den här stan har uppfostrat mig på stättet att det var här jag blev vuxen (folk frågar ibland hur dyrt det är att handla mat i Sverige jämfört med London och jag svarar alltid att jag inte vet eftersom jag aldrig storhandlade till mig själv förrän jag flyttade hit - det här är det enda landet jag levt i som en vuxen, skattbetalande, storhandlande person). Det är skitigt och dyrt och hårt och kallt om man hamnar på fel sida av stan, och ändå är det så vackert och konstigt och ett sånt äventyr att jag ofta känner mig som om jag lever i en film. När jag flyttade hit trodde jag alltid att den känslan skulle gå över, den där känslan av att allt var en filmning av en indiefilm jag snubblat in på av misstag, och visst, den dyker inte upp lika ofta som precis i början, men den finns definitivt fortfarande kvar. Att se Piccadilly Circus' ljus lysa upp nattbussens inre när man sitter där tre på morgonen efter för många öl är fortfarande så surrealistiskt och så magiskt. Folk åker hit som en once-in-a-lifetime-grej, och jag får vara här varenda dag. Älskar det så mycket. Är så glad att jag vågade.

 

Så, ja. Det är allt som pågått på sistone. Nu är det helg och därmed en kort paus från agentur-krabb och stress, innan nästa vecka där saker och ting förmodligen kommer avgöras (vilket också är varför helgen probably inte kommer vara avslappnande alls oavsett). Ska inte göra mycket mer med helgen än att jobba, hänga på puben med Mats och tjabba med Josh rent allmänt, probably.

 

(Josh har de senaste dagarna för övrigt rapporterat in vad jag pratat om i sömnen varje morgon när vi vaknar - ett återkommande tema har varit ah, so THAT'S how they do it. Idag la jag även till ett ah, so THAT'S how they do it. I shall give you a blooming flower. Yeah. Vemfan vet vad det var om).

 

Anyhow. Nu ska jag ta och äta kakor och se om jag kan få något skrivet innan Josh kommer hem. Kanske till och med slår till och läser en bok. Får se hur wild and crazy det blir, den här kvällen.