- DET ÄR DAGS IGEN GÄNGET! DET KOMMER ALDRIG BLI MER INTRESSANT! Alas, mitt enda tillvägagångssätt för att någonsin minnas någonting jag gör är tillbaka ännu en gång! Herrejösses så länge jag har gjort det här nu. Sex gosh darn år. Jissus.
Anyhow, här kommer genomgången på året från min mest narcissistiska vinkel ännu en gång!
Vill ni (av någon bisarr anledning) jämföra format hittar ni föregångna år här:
Alright, nog med prat. OFF WE GO.
Så. 2018, va.
När jag såg fyrverkerierna explodera över London Eye från min balkong förra nyår var min enda tanke "please be kind to me". 2017 var ett omtumlande år, där mycket tog slut och ändrades och jag flera gånger fann mig stående i ett tunnelbanetåg om morgnarna och tänkte att jag måste nog börja gå i terapi nu såhär kan jag ju fan inte må hela tiden. 2017 var ett nödvändigt år, men det var fan inte snällt mot mig. 2018 har varit snällt mot mig. Mer än någonting annat, så är det det bästa sättet att sammanfatta det på.
2018 har varit lugnt, och fint, och jag har varit upptagen nästan hela tiden, men inte på ett sätt som gjort mig stressad, direkt. Mer som på ett sätt som Riktiga Vuxna är upptagna. 2018 har varit ett himla uppväxandets år, basically. Vi bor i en riktig lägenhet nu, i en lägenhet där jag skulle kunna bo resten av livet, en lägenhet där det känns meningsfullt att städa varje vecka och där vi äter hemlagad middag varje kväll vid middagsbordet som vi har tillräckligt mycket plats för att ha (vilket inte låter som så himla mycket men några år i London ger en himla låga standarder vill jag lova). Vi bjuder hem våra kompisar på en lördagkväll, ibland för att supa oss redlösa och springa runt i natten, men oftare för att dela på ett par flaskor vin och spela brädspel.
Jag har aldrig kunnat föreställa mig hur mitt liv som Riktig Vuxen skulle se ut, men det här året har gett mig ett förslag. Jag är fortfarande inte en Riktig Vuxen, såklart (herregud det tvekar jag enormt på att jag någonsin kommer bli), men jag kan se hur det skulle se ut. Kanske har jag kommit så nära jag någonsin kommer komma. I så fall gör det mig himla glad. Jag var så himla rädd för att bli vuxen när jag var liten. Jag visste inte att man kunde få vara vuxen så som jag har känt mig vuxen det här året. Jag har haft så roligt. Jag har blivit vuxen och börjat gilla tråkigare saker och blir exalterad över bra tvättmedel, men jag har haft så himla roligt, somehow. Jag och Josh har levt hela året i vårt nya lilla låtsasvuxna liv men däremellan spelat tvspel och köpt alla de konstigaste sakerna vi hittat i affärer för alldeles för mycket pengar och legat vakna halva nätterna och fnissat över något dumt påhittat scenario som två tioåringar på sleepover.
Dåliga saker har ju hänt under året, såklart. Det gör det ju alltid, och speciellt hösten har jag varit omotiverat deppig lite då och då, men all in all har det här året varit tryggt mer än något annat. Jag har inte fått jättemycket gjort, direkt, på ett utvecklingsstadie, men jag har fått vara lugn och trygg och slå ner mina rötter ordentligt och liksom landa på ett sätt jag inte riktigt haft ro att göra förrän nu. Sedan jag flyttade till London har det alltid varit någon aspekt av mitt liv som varit osäkert eller kortvarigt eller för nytt för att våga lita på - det här året har varit första gången det känts som om min omvärld har en solid grund, liksom.
Konsekvensen av det här, såklart, är att jag inte har gått utanför min comfort zone jättemycket, och jag har knappt skrivit något alls. Det här är nog första året som jag inte ändrats dramatiskt som person från slutet av förra året till nu, vilket nog förmodligen är för att jag inte behövt kasta mig ut i något läskigt och okänt. Och det borde man ju, då och då, men you know what, det har varit så jävla skönt att ha fått ett helt år där saker och ting bara har varit bra. Där jag inte behövt ha avgrundsdjup ångest eller inte vetat vad jag skulle ta mig till eller vart mitt liv var påväg. Där jag bara spenderat majoriteten av min tid med att göra roliga saker med folk jag älskar, och skrattat otroligt mycket mer än jag gråtit och gått hem så himla många gånger med sådär lätt lyckligt hjärta. Det har varit fucking fantastiskt, faktiskt.
Anyhow: Här är ett bildspel över detta most wholesome of years:
Inledde året såhär på nyårsdagen. Jag spenderade precis hela dagen med Joshs hand i mitt hår och med huvudet precis i den där lilla gropen över hans nyckelben och mindes då hur mycket jag hade saknat att vara precis där.
I januari hade jag och Olga ett sent skift på jobbet där vi städade hela affären, drack tre flaskor vin och pratade om intensivt personliga saker tills två på morgonen och det var genuint en av de finaste kvällarna på hela året. Förutom det faktum att någon stal min plånbok samma kväll, men oh well. You win some you lose some, osv.
I februari skulle jag hem till Sverige, och passade på att svänga inom Stockholm över en helg för att träffa Juni och få visa Josh lite actual sights.
Hade varit så exalterad över att få bevisa för Josh att Sverige är hemskt på vintern, och så kom vi till Stockholm över den ENDA HELGEN på HELA VINTERN när det var perfekt vinterväder hela tiden. Förjävligt. Fina vyer, dock.
British boy meets Scandi views. Sötnos.
Vi spenderade en dag på Skansen, och även fast det inte var jättemycket snö skrapade vi ändå ihop tillräckligt för en snögubbe. Josh var väldigt excited.
Ah. Så fint med detta utbyte av kultur.
Strosade runt på Stockholms upplysta gator, gick och värme oss på caféer när vi blev för kalla, gick i fancy lampaffärer och jag försökte komma ihåg så mycket sightseeingfakta jag bara kunde från mina skolresor i högstadiet.
Vi bodde hos Juni och åt vår vikt i rostbröd och såg på Melodifestivalen och gosade en massa och det var så himlans fint. Det faktum att vi inte är i samma land alltid är fan skandal.
Vår sista dag i Stockholm åt vi våffelfrukost på Junis favoritcafé. Titta så söta vi var allihop.
Efter vår helg i Stockholm var jag någon vecka i Sverige och fick my fair share av snö och kyla och hästar utanför fönstret.
Och träffade Marion igen för första gången sedan hon flyttade! Har saknat henne i mitt Londonliv det här året, alltså.
Under våren åkte vi upp till Manchester för första gången. Det var himla fint, vi såg ett ascoolt bibliotek, och jag blev kaosfull på ett sätt jag inte varit sedan jag var arton. Stark visit, ändå.
I april gifte sig Joshs syster och jag gick därmed på mitt första brittiska bröllop! Och köpte en superfancy klänning! Och Josh såg mig komma nedför trappan och lutade sig mot sin mamma och sa she's ridiculous, isn't she? vilket på Joshspråk är den allra högsta sortens komplimang.
Titta så söta! Det här kan för övrigt vara den enda vettiga bilden som någonsin tagits på oss båda in the history of the universe.
När Josh bjöd in mig till sin systers bröllop sent förra året tänkte jag på konceptet att vi skulle dela hotellrum och att precis hela hans familj skulle tro att vi var tillsammans, och var all in all ganska excited över hela konceptet. Vad som ended up actually happening var att när bröllopet väl ägde rum var vi redan tillsammans, men vi var bara två veckor in och låtsades som ingenting under bröllopet. Joshs brother in law rättade alla han pratade med och sa att vi inte var tillsammans, och typ tre dagar senare var vi facebook official. Vet inte riktigt var jag ska börja med hela den här grejen, ärligt talat. Hela vår historia har så himla många twists and turns, och så många gånger har jag bara tänkt att min bästa vän gör mig lyckligare än någon annan oavsett vilken roll han har i mitt liv, och att vi inte behöver vara tillsammans bara för att potentialen finns där.
Men så varenda gång jag försökte gå vidare stannade jag alltid vid samma slutsats - att jag inte kunde föreställa mig någon annan i hela världen som jag skulle vilja spendera mer tid med än jag skulle vilja spendera tid med Josh. Jag visste det, och visste att vi var varandras bästa vänner, och att vi höll varandra i handen lite för ofta för att bara vara kompisar och att jag flera gånger kommit ut från någon immig pub sent på kvällen och fysiskt fått hindra mig själv från att kyssa honom. Jag trodde bara inte det var något som hände. Jag trodde inte att man bara hittar världens bästa person, och får ha dem som sina egna hursomhelst. Surely får man bara nöja sig med någon rätt bra, och ens bästa vänner är ens true loves man alltid vill vara med egentligen, som det alltid varit innan. Som ett par år tidigare, när jag alltid gick hem från min dåvarande pojkväns lägenhet tidigare om jag visste att Josh var hemma. Jag visste det inte då, men det här har pågått så himla länge.
Turns out att man kan få både och. Man kan få vara kär i sin absoluta favoritperson, och inte behöva settle, och istället få ha dem alldeles för sig själv hela tiden, och sova i den där gropen under nyckelbenet till långsamma sovande hjärtslag och vakna av att någon kysser en i håret eller ett tyst I love you so much och det bara? Finns? På riktigt? Det låter kanske en aning överdrivet (men jag har å andra sidan bara varit i det här förhållandet i lite under ett år så det ska väl vara såhär oavsett antar jag), men jag visste inte att det är såhär det kan kännas? Gud. Att ingen insåg innan jag gjorde det, att universum bara LÄT MIG få världens roligaste, finaste, intressantaste, märkligaste, smartaste, mest solskeniga människa utan att någon innan mig insåg vad de gått miste om. Helt skandal, men himla tur.
När Josh åkte till Budapest på svensexa åkte jag hem och bodde hos Olga och Joakim ett par dagar. Vi firade bland annat Lord Byrons 144:e dödsdag med att återskapa honom av en palsternacka och kasta honom i floden medan vi var ute och letade efter fladdermöss. Otroligt fint. Så glad att jag fått hänga så mycket med Olga i år alltså.
Pappa kom till London och hälsade på framemot våren. Vi åkte upp högst upp i The Shard och drack vin och såg solen gå ner över Londons skyline och fick så himla mycket bra father-daughter time och det var så himla bra.
Spenderade så många sommarmorgnar såhär: asade ut vårt (alldeles för stora) köksbord på balkongen och åt frukost i den gassande solen. Det var också här jag som mest snöade in på att baka scones. Den som inte har smakat ugnsvarma scones med clotted cream har fan inte levt, alltså.
Såg vad som kan vara ett av mina allra mest magiska gig när jag gick på Amanda Palmers superexklusiva Patreon-gig på en liten 100-personsvenue. Alla satt på golvet och grät medan Amanda sjöng, och innan giget börjat dök Amanda upp, tog mig i handen och tog med mig in i en garderob som, och jag lovar att det här genuint hände, ledde in till ett rum fullt med tunga tyger och gamla viktorianska möbler där två drag queens satt och sjöng sånger för oss på dragspel. Typ det absolut mest surrealistiska som någonsin hänt, tror jag.
Såg äntligen Hamilton efter att ha bokat biljetterna typ tidigt 2017. GUD SÅ BRA. Trodde det skulle förstöras av hur väl jag kunde soundtracket innan, men det går verkligen inte att förstöra den musikalen. Helt perfekt alltså. Vill se den igen cirka nu på en gång.
Jag och Josh fick äntligen till det där sommarbesöket i Suffolk som vi alltid har pratat om men aldrig tagit oss för (har för övrigt spenderat så himla mycket tid med Joshs familj i år och det har varit så himla fint? De har verkligen helhjärtat adopterat mig som en av sina egna och jag kan verkligen inte beskriva hur fint det har varit att ha fått en extra familj när min egen alltid är så långt borta). Vi åkte bland annat till den här byn, där flera av husen var tusen år gamla och lutade hejvilt åt alla håll och kanter och jag blev störtkär direkt. Så drömbrittiskt på alla plan, ju.
Jag köpte ett "bygg ditt eget människoskelett"-set från jobbet och jag och Josh spenderade många sommarkvällar i soffan med att vika ihop olika ben av vad som senare skulle bli Adrian Brody Jr, vår adopterade skelett-son. Han har gått sönder nu efter att ha hängt i taket i flera månader, men hans olika skelettdelar är utspridda lite sådär lagom disturbing i huset. Huvudet händer kvar mitt i vardagsrumstaket. Fint så.
Åkte hem i juni för mitt sedvanliga midsommarbesök hemma i Sverige. Min första dag spenderades med en Pina Colada i en hand och en hund i den andra och så tycker jag att jag borde få leva varenda dag i mitt liv i allmänhet.
Firade midsommar med världens bästa syster och historiens kortaste, mest orangea lugg (för övrigt kommer detta året alltid vara i mitt minne som året då jag såg exakt likadan ut som Ellie skitlänge och var allmän underhållning för precis alla vi kände)
Min andra Sverigevecka spenderades här: I Kvibille. Åh. Kan verkligen inte formulera hur mycket jag älskar det här stället. En liten stuga mitt ute i en perfekt lummig skog, med en flod porlande precis bakom huset, broar som går i sicksack över små bäckar och en lång grusväg långt från all befolkning. Vi hade varit här på semester när jag gick i högstadiet, och det hade alltid varit en av mina favoritsemestrar någonsin. Var lite rädd att det inte skulle leva upp till mitt minne, men det var verkligen som att hela stället bara stått i en bubbla och väntat på att jag skulle återvända till magin.
Kutade runt över denna gräsplanen och barfota genom skogarna som ett litet barn och det kan vara en av de finaste veckorna på hur länge som helst, all in all.
Satt här och läste bok typ varje dag??? Liksom???? LYXEN??? VILL VARA HÄR ALLTID!!!!!!
Actual paradiset, alltså. Vill åka hit nästa sommar igen. Och varje sommar efter det för evigt.
Man kan ju inte vara i närheten av Göteborg utan att åka till min favoritplats på jorden - Liseberg!!!! Återigen ett ställe som bara bevaras i en bubbla och är lika fantastiskt och magiskt varje gång jag kommer tillbaka.
Samma dag som England slog Sverige i fotbolls-VM var det dags för årets andra brittiska bröllop, när våra kompisar Ciara och Dan gifte sig (de första i Joshs vänskapsgrupp som gjorde det, vilket såklart gav alla världens livskris). Jag hade på mig min bästa klänning och kände mig rent allmänt som quite the snack.
Spenderade hela bröllopet med att make maximum use av den fria baren, äta bröllopstårta och dansa i flera timmar till det inhyrda funkbandet hand i hand med Josh som, i vanlig ordning, spenderade hela kvällen täckt i glitter och iförd mantel och två ballonger med konfetti i. Gick till efterfesten i den ljumma sommarnatten och ramlade in i en Uber framemot morgontimmarna. Sån himla bra dag.
När jag kom hem från jobbet på min födelsedag hade Josh förvarnat mig att han hade en överraskning som var, quote, "equal parts nice and equal parts horrendous". Jag gick igenom alla möjliga skräckscenarion hela vägen hem, tills jag kom tillbaka och det visade sig att han spenderat hela dagen med att baka en jordgubbstårta till mig, eftersom mamma alltid gjorde det när jag bodde hemma. Efter vi hade ätit upp tog han mig till IKEA resten av dagen. Absolut drömprins, ju.
Joshs tendenser till väldigt hemmagjorda presentkort är ljuset i mitt liv, honestly.
På min födelsedagshelg åkte vi till Thorpe Park. Det var stekvarmt och vi svalkade oss i vattenkarusellerna och åt glass och gick en timme tillbaka till tåget i solnedgången för att torka och honestly det var allt jag kunde kräva av en födelsedag, ändå. Så himla mysigt. Jag och Josh åker verkligen inte på tillräckligt mycket äventyr, alltså.
Ännu en idyllisk sommarkväll. Ett pintglas med gin och tonic och en bok på balkongen och tända ljus. Fan vad vi levde i somras, alltså. TAKE ME BACK.
Efter alla (utom jag, som jobbade) varit på Brighton Pride kom alla hem till oss för efterfest. Våra skyltdockebarn var en stor succé hos alla gäster.
Book och Dice har verkligen blivit en del av det här hushållet i år på ett sätt som skyltdockor förmodligen aldrig borde vara, men OH WELL.
Ellie tog den här dagen efter Brighton Pride påväg ut till brunch. Söt, ändå.
Annalisa kom och bodde hos oss i en vecka när hon jobbade i London ett tag!!! Det var hur mysigt som helst!!!! Varför är inte Annalisa i London alltid!!!! (Also RIP till Joshs lila hår som jag älskade mer än allt och som varade i precis två dagar </3)
Framemot hösten träffade Mats en massa coola nya goths som tog med oss hit - till en gömd private members club i Dalston, full med viktorianska möbler och uppstoppade isbjörnar och ett helt rum fullt med fjärilar. Otroligt bisarrt, men också himla coolt (någon raggade för övrigt på mig på den här klubben för första gången på jag vet inte hur länge - since jag aldrig är ute på klubbar längre - och min respons var genuint att skaka hans hand och säga ett artigt "no thank you" ????? Alltså???? Vem gör så???? Vem har jag blivit egentligen)
Började spela och föll pladask för Blades In The Dark - ett goth steampunk rollspel typ som D&D där jag spelar en viktoriansk demon baserad på Mary Shelley och vi mest springer runt och rånar folk och spränger folks hus. Har varit så himla kul, även fast vårt weekly spel har varit på paus ett ganska bra tag nu. Vill verkligen get back into it nästa år igen. Miss me som steampunk adventures. D&D är bäst, men det finns inget så kul som att jaga demoner i en spökstad i konstant natt, ändå.
Fick lite quality time med mamma också när hon svängde inom London på diverse jobbresor. Känns så himla lyxigt att få träffa henne så ofta även fast jag så sällan kommer hem.
Dungeons & Dragons har varit en av mina nya största kärlekar det här året. Jag är fortfarande inte speciellt bra på det, men för en gångs skull spelar det typ ingen roll för mig? (Vilket för att vara mig verkligen är helsjukt och typ aldrig händer). Älskar att få samla en bunta av mina kompisar varje vecka och bara??? Gå på äventyr och berätta en historia tillsammans? Det jag saknat med skrivandet i år har jag ändå fått tillbaka genom D&D, känner jag. Har varit så himla roligt. Älskar Trakram, och kan inte vänta på alla äventyr han kommer ge sig iväg på nästa år. Gah, att det tog mig såhär lång tid att komma in på old school nördkultur. Skandal. Älskar det ju.
Några månader på hösten blev vi himla bra på att samla folk hos oss för Sunday Roasts. Här är en vi hade innan vår D&D-session. Typ godaste roasten jag någonsin ätit, OCH en väldigt framgångsrik session om jag minns rätt. 10/10. Så fint att ha nåt sånt här att göra med sina kompisar, också? Älskar ju att kolla på Netflix i varandras sällskap as much as the next guy, men det blir liksom något speciellt när man möts upp och bara GÖR någonting ihop. Även om detta någonting oftast är att springa runt i en fantasyvärld och kasta besvärjelser på troll, men ändå.
Var hemma på blixtvisit i oktober för Elins tjugoårsdag. Ända sedan jag flyttade har jag alltid velat bara DYKA UPP en dag som överraskning, men sånt är ju oftast ganska svårt att anordna, så jag har aldrig tagit mig för det förrän mamma föreslog det till Elins födelsedag. Hennes min när jag kom in i hennes rum var verkligen värd all den sömnbristen jag hade efter att ha kommit till Karlskrona fyra på morgonen samma dag. Så himla gråtigt och så himla fint. Älskar verkligen den människan mer än allting.
Juni kom och hälsade på en vecka över Halloween för att se världens bästa band (Dresden Dolls) och bara göra andra allmänt spooky saker. Vi gick på gothklubb, till exempel, och jag ångrade bittert att my grand goth days were over och att jag fick tillhandahålla med rödbrunt hår och en basic sammetsklänning.
A goth never gets cold, som vi bestämt sa till oss själva innan vi gick ut såhär i minusgrader.
Åt min första afternoon tea på ett asmysigt café i en vintageshop i Camden!!! Så gott!!! Återigen - scones med clotted cream är livet!!!!!
Träffade vad som kan vara min allra största förebild i livet - Markus Zusak. Hans böcker har betytt så oändligt mycket för mig i så himla många avgörande skeenden i mitt liv, så när han skulle komma till London och signera sin nya bok (som är ett mästerverk, för övrigt), så fanns det inte en chans att jag skulle kunna säga nej. Berättade för honom att Jokern var den enda boken jag tog med mig när jag flyttade till London för att det var den viktigaste boken jag ägde, och att allt han gjort har inspirerat mig till att skriva och vara den jag är. Och han lyssnade och ställde frågor och även fast han signerat i två timmar i sträck at that point verkade han fullt intresserad fast han omöjligt fortfarande kunde vara det och han var bara rent allmänt typ??? Den charmigaste trevligaste människan någonsin??? Älskar honom fan mer än någonsin nu, om det ens är möjligt.
Jag och Josh blev besatta av Addams Family-serien från 60-talet för några år sedan, och vår passion har bara växt, så till Halloween såg vi vår chans och anordnade en Addams Family-temad Halloweenfest. Var det bara för att vi anser Morticia och Gomez vara jordens bästa relationship goal och den enda målbilden vi strävar efter både som par och som individer och vi ville inget mer än att vara dem för en kväll? Absolut hundra procent. Jag köpte en Morticiaklänning och en lång svart peruk och folk kände knappt igen mig när jag öppnade dörren för dem.
Detta är den absoluta målbilden, ändå. Vi valsade halva kvällen och levde vårt allra bästa spooky liv och varenda dag sedan dess är jag upprörd över att jag inte kan få vara Morticia Addams varenda dag.
De flesta hade följt Addams-family temat vi hade bestämt. Emma kom utklädd till krabba. Hon är fantastisk.
Och så sista bilden, som vi tog till vår stundande nyårsfest. George flyttade in för några månader sen, och passar in mellan mig och Josh helt perfekt. Vi täcker upp för alla våra brister perfekt mellan oss, och det har varit så himla mysigt att vara så omringad av människor man älskar precis hela tiden.
Det har verkligen varit något av ett tema i år. Att jag känt mig så supportad av folk, att jag äntligen vågar lita på min egen roll i deras liv och att jag har en plats i den här världen jag ibland känner att jag bara haphazardly ramlade över när jag träffade Josh. 2018 har haft sina plus och minus, som vilket år, men det kan ha varit en av de bästa åren i mitt liv. Vet inte om jag någonsin varit så konstant lycklig, trygg och bekväm i livet jag lever. Sån här frid varar ju sällan, vet man ju, men jag har bestämt mig för att inte försöka tänka så mycket på det, och bara njuta av den här sinnesfriden så länge den varar. Till nästa år hoppas jag att jag kan få vara lika glad och trygg, lika kär och lycklig och bekväm med livet jag lever. 2019 har redan en massa nya upplevelser och äventyr bokade, och jag tror det kommer bli ett perfekt nästa steg efter ett år som detta. Jag behöver komma ut lite, göra något jag aldrig gjort förut och kanske vara lite, lite rädd igen. Grundtrygg, men lite rädd, är ju där man gör mest framgångar, känner jag. Men vad vet man. Om någon sagt till mig i slutet av förra året vart jag skulle sluta 2018 för någonstans, så vet jag inte om jag hade trott på dem. Kanske för att det mesta hade låtit lite för bra för att vara sant. Hoppas att 2019 blir så också. Hoppas det slutar någonstans oväntat, men någonstans bra. Tack för allt, 2018, och jag hoppas att 2019 kan vara lika snällt som detta året varit.