The Way I Tend To Be // Frank Turner

 

Hej där! Jag återkommer för en sedvanlig weekly report. Vet att det gått längre än en vecka. Shhh.

 

Måndag 14/5

Inledde förra veckan med lite quality time med Joshs föräldrar - Josh var på jobbet på måndagen, men eftersom jag var ledig tog jag på mig att vara reseguide, eftersom Josh har tagit hand om mina gäster när jag har haft helgskift cirka hur många gånger som helst så kändes rimligt att return the favour. 

Vi gick runt på Camden Market och drack öl och pratade skit hela dagen innan vi gick till Roundhouse för kvällens underhållning, aka att se Frank Turner. Han spelade ett Best Of-set, vilket passade mig utmärkt som 1. Aldrig sett honom live innan, och 2. Bara lyssnat på honom sen i julas och inte lärt mig så många texter än. 

GUD så bra han var. Sånt där riktigt "stå och vröla ut varenda låttext med all sin kraft tills man är genomsvettig och hes" som jag så sällan upplever nuförtiden ju mer tystlåten indie jag går och ser på. Stod omvirad runt Josh med huvudet på hans axel medan de spelade Be More Kind och The Way I Tend To Be. Var trevligt att få vara That Gross Couple på en konsert för första gången, ändå.

 

Tisdag 15/5

Inte så mycket att rapportera från denna dagen. Jobbade, och åkte hem och städade huset since jag varit out and about och inte haft tid på min Heliga StädMåndag.

 

Onsdag 16/5

Hade inga planer för dagen, så naturally spenderade jag och Josh hela kvällen med att lyssna på vinyler och spela Sims och se på myrvideor. Quiet night in för det pensionärsparet (med nischintressen) vi somehow blivit.

 

Torsdag 17/5

I torsdags var det D&D-kväll som alltid, med undantaget att vi inte kunde spela den nuvarande kampanjen since en av de nya karaktärerna som ska tillkomma inte kunde vara med. Istället uppfann Josh en bootleg-D&D, där man lyckades eller misslyckades med saker beroende på om man vann mot honom i sten sax påse istället för att slå tärningar. 

Alla fick hitta på varsin ninjakaraktär med så ridiculous krafter vi ville, och så spelade vi vad som kan vara något av det mest bonkers jag någonsin deltagit i. Min karaktär kunde tillverka möbler från vad som helst (som hon bara utnyttjade genom att kasta vitrinskåp på sina fiender), Cal's karaktär var en dudebro som hette Dude Chest McBro (literally), Dans karaktär reste runt med sitt framtida jag hela tiden (som fått armar och ben och ett öga ersatt av krokar), och Ted kunde hotwire allting men kunde inte köra. 

Kan inte minnas senaste gången jag skrattat så jävla mycket. Alla skrekskrattade typ konstant i tre timmar i sträck medan ploten blev sjukare och sjukare. Några starka citat inkluderar "I AM HOTWIRING THE ELEVATOR", "'I get off the ship and jump into the ocean.' 'There's no water here, you're in the middle of Havana.'" "I turn the pirate captain into a complete set of garden furniture", samt det faktum att allt slutade med att vi åkte genom en portal i en vulkan till helvetet och slogs mot Karma itself, som vi besegrade när Teds ninja vann över Karma i en slantsinglingstävling och fick alla Karmas krafter. Yeah. Det var fantastiskt.

 

Fredag 18/5

Kommer inte ihåg så mycket av fredagen, vilket innebär att vi förmodligen spelade Sims tills mitt i natten och hittade på fler låtar relaterade till Luigi. Det är det enda vi gör nuförtiden, typ.

 

Lördag 19/5

Mamma kom hit! Vi spenderade kvällen med att dricka vin och mysa och se på andra säsongen av Dirk Gently. All was well.

 

Söndag 20/5

Jag, mamma och Josh åkte ut till Wellcome Collection i Euston som jag har tänkt gå till i evigheter och nu äntligen tog mig till. Vi såg på cool konst om medicin och genteknik och ljud, och spenderade säkert en timme med att gå igenom hela deras utställning om tänder. Så himla intressant alltså ÅH vill gå dit hela tiden nu.

 

Måndag 21/5

Jag och mamma var ordentliga turister for once och åkte ut till Tower of London för dagen (som återigen är ett ställe jag tänkt åka till i evigheter utan att faktiskt komma till skott). Var HUR intressant som helst. Vi gick en guidad tur led av världens mest stereotypiska tjuriga brittgubbe, vilket var allmänt glorious, och fick lära oss massor om gamla kungar och drottningar och brottslingar och alla hemska sätt de dött på. Satt i ett kapell at some point där cirka 2000 avrättade huvudlösa kroppar låg begravda under golvet. Trevligt.

 

Därefter shoppade vi en snabbis på Oxford Street (dvs Primark, mostly), och åt hamburgare medan vi pratade om livet i allmänhet. Var så himla fint med lite alone time tillsammans igen, efter att vi knappt pratat på säkert över en månad. Såg klart på Dirk Gently när vi kom hem, och sa hejdå innan vi gick och la oss since mamma skulle åka med ett astidigt flyg nästa morgon. Så fin helg. Älskar hur mycket allmän föräldratid jag fått den här månaden, alltså. Så bra för själen, detta.

 

Tisdag 22/5

I tisdags såg jag Amanda Palmer igen på vad som utan tvekan var det mest surrealistiska giget jag någonsin gått på. Venuen var pytteliten och inredd typ som ett piratskepp, och medan jag stod vid scenen innan showen började knackade någon mig på axeln, och när jag vände mig om stod Amanda i egen hög person där??? Hon bara "wanna come upstairs?" och jag följde med, såklart, utan att ha en aning om vadfan det var som pågick. 

Jag, i sällskap med en bunta andra utvalda, blev ledda till ett back room på övervåningen, där Amanda öppnade en garderob som stod där, och gick igenom den. Garderoben var, i shit you not, en hemlig dörr in till ett helt tygtäckt utrymme uppdelat i en massa små rum, fulla med coola viktorianska möbler och draperade i tunga tyger, med dörrar som alla var maskerade som bokhyllor eller skåp eller liknande. I alla de här rummen fanns bland annat några drag queens som sjöng dramatiska ballader spelade på dragspel och sjungna på ett hemligt språk, tarotkortläsare, en tjej som spelade folksånger om lesbiska häxor, och massa annat på samma tema. 

Var därinne i över en timme, och kunde inte at any point tro på att det verkligen var på riktigt. Amanda fortsatte kila in och ut ur rummen konstant like det inte var någon big deal??? Vad är mitt liv, honestly.

Amanda spelade ett vanligt (men fantastiskt, såklart) gig efter det, och jag ramlade hem igen framemot midnatt och berättade allt för Josh som inte trodde på något av det och mest trodde att jag hallucinerat alla mina favoritgrejer på samma ställe. Har svårt att tro på det själv, to be honest, så fair point. Men Amanda Palmer tog mig i handen och ledde in mig i en pillowfort Narnia fullt av påhittade språk och spöklika möbler. Lovar. 100%.

 

Onsdag 23/5

Igår var en dag jag väntat på aslönge. Har räknat ner dagarna i literally över ett och ett halvt år, sedan jag beställde biljetterna. Jag och Nat såg äntligen Hamilton!!!!!! Hade nästan börjat tro att dagen aldrig skulle komma, men så klev vi in på Victoria Palace Theatre och kunde knappt tro på det. 

Hade även glömt vilka jävla BOMB platser jag bokat? Vi kom in precis vid scenen och Nat började gå bakåt och jag bara "nej vänta det här är vår rad" och hon bara "wait really". Vi satt liksom på fjärde raden???? Kunde se varenda svettdroppe på skådespelarna, liksom. Typ bästa platserna i hela stället. Thanks, past me. 

Also var Hamilton SÅ. HIMLA. BRA. Koreografin var SJUK, alla var så jävla talangfulla, och by the end var det fan omöjligt att hålla sig från att storböla när de gjorde It's Quiet Uptown. Jävlar så välgjord hela den produktionen är, alltså. Inte ett ord eller danssteg är där i onödan. Genuint värt väntan, honestly. 10/10. 

Plus att jag och Nat därefter kunde åka hem och krascha i en stor goshög ovanpå Josh, just like the old days. Mycket bra, mycket bra.

 

Which brings us to today. Är påväg hem och ska spendera hela kvällen med D&D, och därefter har jag en hel bank holiday weekend typ helt utan planer????? Helt galet. God bless.