Så, 2021. När 2020 tog slut trodde jag nog någonstans att det värsta var bakom oss (in hindsight vet jag verkligen inte varför jag trodde det, men hoppet dör sist, antar jag). Att det kanske inte skulle bli jättemycket bättre, men i alla fall inte VÄRRE. 

 

OH BOY. Nästan alla jag känner har haft ett av de värsta åren i sina liv i år, vilket jag antar är the perk med att leva genom en global omvälvande upplevelse - alla har ganska lika vibbar, överlag. Synd bara att den gemensamma vibben mest varit depression och ångest, men men. Man kan inte få allt. 

 

Vi firade in 2021 stående i ett literal kallt gathörn jämte Camden Road medan fyrverkerierna regnade över oss, och det kändes som ett perfekt sätt att fira ut 2020 på. Visade sig i efterhand att det också var ett bra sätt att fira in 2021 på. Som att 2021 var efterdyningarna av förra årets jordbävning.

 

Tog mig igenom 2020 för att allt var konstigt och nytt och det fortfarande var roligt att göra Zoom-quiz varje vecka, men i 2021, när landet så sakteligen öppnade upp sig igen, så var det som att försöka återuppbygga något jag inte ens var speciellt intresserad av längre. Försökte hitta ett nytt jobb mer eller mindre majoriteten av året, med väldigt liten framgång (en framgång, visserligen, vilket jag antar är allt som krävs in the end när det kommer till såna här saker), och varje dag jag behövde vara på jobbet i bokaffären - som växlade mellan att vara så tråkigt att jag ville tyna bort till att vara så orimligt stressigt att jag grät varje natt - kändes som en genuin kamp. Var verkligen en sorg att ett jobb som genuint hade varit min favoritplats på jorden i flera år blev en plats jag fick ångest av att bara vara i. Har nog inte gråtit så mycket i hela mitt liv som jag gjorde under 2021, mitt i natten eller mitt på dan i ren hopplöshet att mitt liv inte gick att fixa och att det bara skulle vara såhär för alltid nu. Att behöva skriva jobbapplikationer när man är så deprimerad att man inte ens vill se på TV är verkligen inte nåt jag kommer rekommendera till vänner och familj såhär i efterhand.

 

Samtidigt gick mina kompisar igenom alltifrån djup sorg till depression och hemska jobb, och vi försökte alla vara där för vem det nu var som mådde sämst just den veckan, men det fanns verkligen inte mycket att ta av vid det laget. Utöver det hade lockdownen lättat, och vi försökte alla träffa så många människor vi hann med innan pesten tog dem ifrån oss igen. Socialt utmattad och deprimerad var mina två främsta states i år, tror jag. En långsam släpning genom vardagen, punkterat av sammanbrott när det kändes som om tiden aldrig gick och inget någonsin ändrades till det bättre.

 

Men så i september, så var det som att allting literally blev bättre över en natt (i alla fall för mig). Jag bokade en flygbiljett till Sverige, och tre dagar innan jag skulle åka fick jag ett samtal att jag hade fått ett nytt jobb. Ett riktigt jobb, inom gångavstånd från mitt hus, på ett kontor, där jag både skulle få en riktig lön och lediga helger. Efter jag fått det samtalet var första gången på hela året jag grät av lycka (och sedan dess har jag gråtit, typ, två gånger i allmänhet vilket med tanke på resten av året är stora framsteg vill jag lova).

 

Jag åkte till Sverige och lämnade bokaffären och never looked back (min gamla chef har försökt smsa mig och the joy jag får ut av att läsa smsen och sen aldrig svara är SÅ STOR LET ME TELL YOU). Och även fast det inte varit helt och hållet guld och gröna skogar sen dess, så känns det verkligen som om jag kommit tillbaka till mig själv. Jag träffade Mats för några månader sen för första gången på länge, och han sa att han inte hade insett hur frånvarande och tom jag hade varit under resten av året förrän jag kom tillbaka från Sverige och hade levt upp igen. Kändes verkligen som ett tomrum hade fyllts igen, eller som om jag var en bil vars oljelampa hade lyst i flera månader och nu äntligen blivit servicead ordentligt.

 

Min ångest är fortfarande ganska dålig - det är väl ett sånt problem som kommer och går rent i allmänhet since det är ett hjärnproblem, men ändå. Gjorde en massa bra framsteg under 2020, men känns som om jag föll tillbaka i dåliga tankemönster det här året (har till exempel typ inte tänkt på mitt generella utseende speciellt mycket alls sen jag var, typ, 20, och det här året har jag för första gången varit orolig för att jag ser tjock ut???? verkligen helt oacceptabelt det här måste jag fan ta itu med asap vafan). Blir mycket lättare frustrerad och får panik/blir sketarg numera, så det får ju bli något att jobba på tills nästa år. Tror inte jag har landat helt efter mitt superstressiga år, så kanske inte är så konstigt att jag inte har blivit helt stabil än. Får kanske ha lite tålamod.

 

Har i alla fall läst jättejättemånga böcker i år (eventuellt min proudest achievement), hittat tillbaka till att casually hänga med kompisar på puben eller hemma i soffan efter ett överlag stressigt socialt år, och har överlag varit så tacksam för fallnätet jag haft runt mig. Speciellt Josh har verkligen gjort ett hästjobb i år, hållit mig när jag har gråtit och fixat saker när jag blivit för frustrerad för att kunna tänka och gett mig ungefär en miljard olika pep talks varenda dag (han är nästan läskigt bra på dem nu).

 

Nuförtiden märker han oftast innan jag gör det om jag är på dåligt humör. Han är fan värd sin vikt i guld, han. My best boy. Vi har kommit varandra ännu närmare i år, och det känns verkligen som om vi är inne i någon sorts sen smekmånadsfas. Disgusting, frankly. Vill aldrig att den ska ta slut, och det är nästan läskigt att tänka på hur bra vi har det och hur älskad jag känner mig hela tiden. Försöker komma ihåg att uppskatta det så mycket som möjligt, speciellt eftersom jag aldrig trodde att det här var någonting jag skulle kunna få, och för att det rent logiskt inte kommer vara helt totalt perfekt för evigt, oavsett.

 

Har mycket att vara tacksam över i år, men mest är jag tacksam över att jag tog mig igenom det. Att jag faktiskt tog tag i mitt livs problem och lyckades ta mig ur dem, göra de där stora läskiga förändringarna som jag alltid hade vetat skulle komma någon dag, men som jag aldrig riktigt hade vågat tänka på. Att jag har vågat vara sårbar och visat mig från precis alla mina värsta sidor, och kunnat vara trygg i att det också måste få vara så ibland. Tror det har varit en av årets stora lärdomar - att jag inte är sämre som människa för att jag inte alltid är så himla rolig att umgås med, och att folk runt mig inte har något emot att plocka upp spillrorna när det behövs. Så, ja, 2021 har väl inte varit något superår direkt, men precis som efter 2020 så känns det som om jag kommit ur det här året lite bättre än jag kom in i det. Något, lite bättre överlag. Och det är väl allt man kan kräva när allt kommer omkring, egentligen.

 

Tills nästa år vill jag ha ett bra år, dock. Third time's the charm, antar jag?

Kom igen, 2022. Give me a break. För helvete.

 

Gott nytt!!