Sjunde året nu gänget! Är verkligen helt sjukt hur jag har lagrat SJU hela år på det här stället? Tror att den här sammanfattningen varje år mer eller mindre är enda anledningen till varför jag fortfarande bloggar, to be honest. Finns ingen lika effek tiv metod att liksom SPARA en tidsperiod som det här.
 
ANYHOW.
 
Här är tidigare års krönikor, om det nu mot förmodan finns någon förutom jag med något sorts intresse i hur jag pratat om mig själv genom åren:
 
 

Vilket jävla år, va. Slutet av 2019 har tagit med sig en sorts tillbakablickande som andra år inte har haft på samma sätt, nu när det är slutet på årtiondet och allting. Jag har försökt tänka tillbaka på vem jag var för tio år sedan, och minns då alltid det faktum att det var först efter jag fyllde fjorton som i princip allting jag numera förknippar med min person dök upp. Att försöka tänka på det faktum att man knappt ens var en person för tio år sedan är en tanke som ju såklart driver en till vansinne på ungefär noll komma två sekunder, så jag har försökt undvika det. Det har varit tio sjuka år - som ju ens formativa år tenderar att vara - men den skalan är ju lite för stor (och majoriteten av det årtiondet som varit finns ju trots allt meticulously dokumenterat precis här vilket ju OCKSÅ är det fkin SJUKASTE någonsin herregud måste verkligen sluta tänka på det här nu). Så kanske ska skala ner det lite, och bara prata lite om 2019, vad det gjorde med mig och hur det kändes och allt det där som jag kommer vilja gå tillbaka och minnas när åren blandas ihop ju längre ifrån en de kommer.
 
Det är ju alltid svårt att försöka minnas ett helt år, och inte bara bedöma det efter hur livet ser ut och känns just nu, men när jag har gått igenom mina arkiv och mina bilder och läst vad jag bloggat och tänkt under året, så har det ändå framgått ett ganska centralt tema: 2019 var mycket jobb. Alla jag sagt det till har trott att jag menar att jag jobbat mycket (vilket visserligen också är sant, dock betydligt mindre än förra året vilket har varit en BLESSING), men det är inte det jag menar. Det har varit mycket jobb rent, jag vet inte, MENTALT, typ? Jag märkte känningar av det redan i slutet av förra året, men vad som jag då trodde bara var en liten svacka visade sig i verkligheten bara vara tippen på isberget och det här året har varit en bergochdalbana av känslostormar och osäkerhet och självhat på en nivå som ibland har varit nästan LÄSKIGT?
 
Har alltid haft ganska self depricating humor och kanske inte direkt tyckt att jag var jättebäst hela tiden eller så, men det här året har jag verkligen HATAT mig själv stundvis på ett sätt jag verkligen aldrig gjort förut? Verkligen bara känt att jag är oförtjänt av precis allt bra som någonsin hittat mig, att jag bara är ett enda misstag från att rasera precis allting i det här perfekta livet jag lurat i folk att involvera sig i (????? hur man nu ens gör det rent praktiskt men självhat är ju sällan logiskt, direkt). Har gråtit mer det här året än jag någonsin gjort, på ett sätt jag aldrig gjort. Så många gånger som jag väckt Josh mitt i natten för att jag inte kunde snyfta tillräckligt tyst, och varje gång han frågade vad som var fel hade jag liksom aldrig något svar? Bara som ett enda stort svart hål av DÅLIGHET. Det gick i vågor till och från hela året, och jag fick finna mig i att erkänna för mig själv hur dåligt jag mådde och att faktiskt försöka prata med folk om det. Försöka reda ut vad som fick mig att må dåligt, och lösa de orsakerna där jag kunde rent praktiskt. Och just det var himla mycket jobb, att bara sitta där med i ett stort svart moln och inte bara skygga undan utan verkligen dra isär det och KÄNNA EFTER vad roten var. Som att rensa världens värsta trädgårdsland helt fullt av ogräs, fast ALLT ogräs fick en att känna sig värdelös. SKOJ.
 
Jag vet fortfarande inte om jag är ute än. Jag tror jag nådde botten i oktober-november någon gång (när jag spenderade typ en hel vecka med tårar i ögonen HEEEEELA tiden det var verkligen helt orimligt?????), och sedan dess har det känts som om det långsamt tagit sig uppåt. Såhär i vad jag hoppas är efterhand tror jag det varit en kombination av en tidig 25-årskris, att mormor dog, ett hormonellt uppror från mina p-piller (som jag ska byta i det nya året när jag ätit upp de gamla), och ett år som bara rent allmänt känts som om det gått i 120 hela tiden och som jag aldrig riktigt hunnit med. Vi har haft en helt otrolig mängd folk sovande på vår soffa under året, ibland i riktigt långa perioder, och även fast det alltid varit folk vi gillat och det alltid varit supermysigt, så har jag liksom knappt kunnat stänga av en enda gång, liksom. Någon vecka efter vi kom hem från Shambala kom jag hem till en tom lägenhet efter jobbet, och insåg då att jag inte varit ensam i ett rum på åtminstone två månader i sträck. Det tär ju på vem som helst, speciellt en stackars liten introvert som jag ju när allt kommer omkring trots allt är.
 
I 2016 års krönika skrev jag om hur världen snabbt blivit mycket sämre, men att mitt liv varit raka motsatsen. Känns som om världen och dess långsamma sönderfallande också hunnit ikapp med mig ordentligt i år (speciellt med vår andra katastrofala val-cirkus). Svårt att rycka upp sig i sitt privatliv om världen runt en också är det mest deprimerande man någonsin upplevt, liksom. Jag har inte så mycket hopp om just den aspekten going forward. Är livrädd för vad 2020 kommer föra med sig, och alla åren därefter. Paniken är så stór att man nästan inte kan känna den längre, liksom, vilket ju inte hjälper situationen alls, men är sant ändå.
 
MEN! Not all doom and gloom dock!!! Det mest irriterande med att jag mått så dåligt i år är ju att mitt liv faktiskt varit så himla fint och mysigt och roligt nästan hela tiden, och jag suttit som ett åskmoln mitt i det. SÅ, istället för att deppa vidare, här är ett mindre bildspel på lite roliga saker jag gjorde i år!!!
 
I januari köpte vi ÄNTLIGEN en riktig soffa!!! Kan verkligen inte föreställa mig hur vi levde med en trasig futon som enda sittmöbel i FLERA ÅR. Soffan är verkligen min enda ally och stora kärlek på alla sätt och vis. Bilden är från dagen vi byggde ihop den, när vårt byggarteam firande a work well done med lite fancy prosecco. 10/10.
I februari åkte jag, pappa och Elin till Gran Canaria på kanske jordens mest välbehövliga, wholesome solsemester någonsin. Somnade tio varje kväll, tog en promenad så fort vi vaknade vid sju på morgonen, och spenderade tiden däremellan med att ligga vid poolen, dricka mängder av öl, bada saltpool och dåsa i solen så mycket vi kom åt. Jag läste även A Brief History of Time och råkade bli besatt av kvantfysik fast jag knappt förstår mig på vanlig fysik. Verkligen en sån dröm på alla sätt och vis.
Mats fyllde trettio i mars och var helt säker på att ingen skulle komma och fira, men istället kom hela Dalstons befolkning och vi dansade till riot grrl-hits i hans pyttelilla kök till sex på morgonen och det var en av de absolut bästa festerna jag någonsin varit på. Ville aldrig gå hem. Also kanske mitt bästa foto på hela året? Så gulligt???
I april kom mamma och hälsade på så att jag personligen kunde stå för hennes 50-årsfirande! Vi drack champagne och åt afternoon tea och gick på museum och hade det bara asmysigt rent i allmänhet.
Tog även med mamma till Suffolk där delar av min och Joshs familj till sist äntligen träffades. Vi gick på tudordag på det lokala slottet och gjorde tipsrundor och såg på fin arkitektur en hel dag innan vi åkte hem och Joshs familj berättade alla anekdoter om alla gånger de varit i orimliga bilolyckor tills vi alla grät av skratt. Fan skandal att min och Joshs familj aldrig någonsin träffas fast de hade kommit överrens så bra.
I maj var det bank holiday och jag och Josh tog en tretimmarspromenad i Epping Forest och blev salongsberusade på Prosecco och klättrade i träd och spanade på skogsdjur och pratade om livet. Minns fortfarande det här som en av årets bästa dagar. Skogen och my best boy är ju alltid en säker kombo, liksom.
Vi hade en väldigt questionable fest under våren där vi bland annat kept notes på alla citat som sades under kvällen (som detta över), glömde bort att fönster existerade, blev chockade när Paul bakade bröd åt oss, samt grät öppet åt en solnedgång. Det var, well, intense, kan man väl säga.
Under sommaren hade Joshs familj hyrt världens finaste lilla hus i en obskyr brittisk by för att fira nästan halva familjens jämna födelsedagar. Var helt obsessed med all den här murgrönan på fasaden.
Spenderade en helg med att ta promenader på stranden, spela brädspel, förlora stort i boule, gå på skattjakt, samt ta en rotur på den lokala sjön, vilket var helt oresonligt fotogeniskt.
Extremt wholesome!!!!
I år var min första midsommar jag inte spenderade i Sverige, vilket ju var en absolut skandal på alla sätt, så istället drog jag ihop en bunt kompisar och tvingade dem att komma och fira med mig i form av en picknick i Hampstead Heath, där det visade sig att min hemlängtan till sist fått mig att börja gilla sill!
Vi spelade kubb tills det blivit mörkt, och gick då upp på kullen i Hampstead Heath där man har utsikt över hela London, och tog in utsikten som somehow aldrig blir mindre vacker trots alla år. Ramlade hem alldeles för sent, och efterfestade till småtimmarna. Nästa år blir det midsommarbrakfest av rang, men en liten hemmagjord midsommar var himla fin, den med.
I juni åkte jag till USA för första gången! Verkligen det sjukaste som hände det här året? Trodde liksom aldrig att det faktiskt skulle bli något jag lyckades göra, och så helt plötsligt landade vi i New York och gick runt på gatorna och jag fick se allting jag velat se så himla himla länge? Sextonåriga Moa som skrev en bok om New York och vandrade på Google Earth-gator till sent på natten dog av lycka inombords konstant.
Var både chockad över hur mycket New York var EXAKT så som jag föreställt mig, och att jag somehow inte gillade det så mycket som jag trodde jag skulle? Var ju fortfarande en asnajs semester och vill fortfarande åka tillbaka någon gång, men något med den där självgoda vibben ställen utsöndrar överallt bara bothered mig på ett himla konstigt sätt? Oh well, kan ju nu i alla fall till sist lay to rest min gamla tonårsdröm om att vilja bo i New York någon gång, så det är ju alltid nåt!
Så jäkla pampigt alltså???? Den här stan är verkligen helt sjuk. Skulle behöva en vecka till för att hinna se allting ju.
Och så fick jag ju äntligen gå till mitt drömställe The Strand!!! Gud så mycket böcker min själ var så lycklig.
Efter New York var vi i Washington DC, som jag blev HEEEELT kär i helt oväntat? Så himla FIN och lugn och storslagen OCH museumen är gratis och allting? Verkligen 10/10.
Och pizzan var MINST lika god som New York-pizza! Also mamma var absolut bästa resesällskapet och det är ju fan ett helt oresonligt TREAT att vi fick hänga så himla mycket i över en vecka!!!
Och så fick jag se min äldsta barndomsvän fkin GIFTA SIG och fick hålla tillbaka tårar mest hela tiden för NÄRFAN KOM VI HIT ALLIHOP NÄR BLEV VI SÅHÄR VUXNA JAG FÅR PANIK.
Also Vickans nya amerikanska familj är världens gulligaste och vi hade intensiva dance battles i flera timmar så att vi var helt genomsvettiga mer eller mindre så fort musiken sattes igång. Gud, man älskar ju en riktigt RÖJIG släktfest ändå.
Tekniskt sett tror jag den här bilden är från förra året, men George fick den inte framkallad förrän i år och den är ju honestly för gullig för att inte skryta med. Harriet gick igenom George's framkallade korthög på en fest under hösten, kom till den här bilden och bara "so this is why people do love and stuff", och honestly kanske det finaste någon någonsin sagt om oss? Tror dock vi bara ser på varandra så för att vi pratar om våra favoritmyror, men oh well.
Såg en hel pub gråtsjunga Amanda Palmer-låtar för full hals när hon spelade ett impromptu gig i Camden under sommaren. Verkligen det finaste jag vet. Avslutade även året med att se henne gråtsjunga i en kyrka, så kan verkligen inte kräva mer på Amanda Palmer-fronten rent allmänt. Perfekt.
Jag och Emma firade våra födelsedagar tillsammans i juli, och hade picknick under ett träd i en park där alla spenderade eftermiddagen med att spela spel och klättra i träd och springa barfota i gräset. 2019's sommar rusade överlag förbi utan att jag riktigt kände att jag hann ta tillvara på den, men den här dagen kändes verkligen som en perfekt sommardag.
I juni flyttade Paul och Emma äntligen till gångavstånd från oss (årets bästa koncept!!!). En dag hade Emma en dålig dag, så vi gick till vårt lokala garden center och köpte en massa nya plant babies (som var döda inom några veckor pga heat wave men ändå).
Fixade äntligen till balkongen med balkongmöbler och fejkgräs och blomhylla och vår nya balkongmaskot The Occasional Captain. Så taggad på att få äta massamassa frukostar och dricka massa sena stora glas gin och tonic's där nästa sommar.
Spenderade några sena nätter hos Olga med bokaffärsgänget också, vilket alltid är en av mina bästa sätt att spendera en kväll på. Drack oändligt med vin och läste sagoböcker från sextonhundratalet, vilket coincidentally också är två av mina andra favoritaktiviteter.
Sista helgen i augusti (och sista helgen det var sommar innan det blev höst) åkte jag på mitt livs första riktiga festival. Drack öl till frukost, klädde ut mig i olika extravaganta kostymer, jagade onda ödlor, såg poesi, dansade till funk till långt in på natten och var verkligen så JÄVLA lycklig på ett sätt jag absolut inte hade väntat mig att jag skulle vara.
 
Hade ju verkligen försökt göra det här året till ett år då jag testade mig själv lite och gick lite utanför min comfort zone, men visade sig att Shambala bara var en comfort zone jag aldrig befunnit mig i innan? Var verkligen bara i ett sånt lyckorus hela helgen, som om jag var på en hemmafest med alla mina bästa kompisar som aldrig aldrig tog slut. Gud, längtar så mycket att få komma tillbaka nästa år.
Also badtunnebadet vi hade sista morgonen var verkligen en närmast religiös upplevelse??? Basic comforts blir helt sjuka när man är sovit på marken i några dagar, inser man ju.
Tänker att den här sista bilden summerar min exakta känsla ganska perfekt. Jag och Josh, båda i drag, asgarvandes i solnedgången. Nästan orimligt idylliskt, men DET VAR PRECIS SÅ.
Efter Shambala nådde både jag och Josh till slut vår absoluta sociala limit, och under hösten la vi i princip hela vårt sociala liv på is och började måla Warhammer-figurer och D&D-miljöer istället. Jag började renskriva D&D-anteckningar, och så spenderade vi en massa kvällar hemma med att sitta och pyssla och kolla på Netflix, vilket ju verkligen är det mysigaste jag vet och PRECIS det vi gör bäst rent allmänt.
I oktober hade vi klassisk Halloweenfest! Temat var Danse Macabre, så alla tolkade det hejvilt, vilket var fint.
Jag och Josh klädde ut oss till skurkarna från Les Miserables och dansade vals så ofta vi kom åt. Fortfarande så nöjd över hur this absolute ridiculousness kom ihop i slutändan.
Emma hade storytime för hela festen framemot småtimmarna, vilket också var cirka det gulligaste som någonsin hänt.
Gick på en hel massa gig överlag, och såg ARXX framför allt! Mats och jag har gjort det till en tradition så ofta vi kommer åt att jag kommer hem till honom med vin och pizza, och så går vi och ser ARXX efter vi ätit och blivit lite lagom salongs. Verkligen bästa vardagskvällsplanen.
I december åkte jag och Josh till Epping igen, och det var lika mysigt som förra gången! Borde verkligen ta mig till en redig skog lite oftare. Man blir ju svältfödd för mindre, alltså.
I december var det Rumpus, och vi alla hade följt temat GÅS.
Festade inte överdrivet mycket i år, men de fester jag gick på var verkligen skitbra allihop? Josh fick släpa hem mig härifrån vid sex på morgonen för att jag bara inte fick NOG.
Gullig gåsbild for good measure!
Och så avslutade vi året med Friend Christmas, där vi somehow lyckades laga en julmiddag i tre olika kök utan att döda varandra? Var verkligen bara skitmysigt OCH typ bästa måltiden jag någonsin ätit. Kanske vår stoltaste achievement någonsin????
 
Post-dinner cuddle puddle är det lag på häromkring, det är sen gammalt.
Och så fick jag avsluta det hela med att åka hem till Sverige över jul och äta alldeles för mycket tomtegröt, diskutera huruvida Robin Hood var mer anarkist eller kommunist, prata om livet och  döden till småtimmarna, ha Eddie Meduza-singalong och skrikskratta i timtal. Så himla himla fint.
 
Det har ju varit ett fint år, trots allt. Har nog aldrig haft ett liv jag känt mig såhär trygg och baslycklig i, trots mina allmänna hjärndemoner. Jag älskar ju det här livet, jag älskar mina människor och den här staden, och till nästa år hoppas jag att min hjärna kanske ska kunna komma ifatt den insikten, också.
Det här året har varit the ground work, och nu är jag redo för att få reap some rewards, faktiskt.
2020, bring your very best, tack!!!!!