Nu har jag gjort en nyårskrönika två år i sträck - nu är det officiellt en tradition, så nu finns det inga fler ursäkter för att inte göra det. Plus att det är den främsta källan till minnen av hur åren som passerat varit och att ingenting får en att inse vikten och längden av ett helt år när man ser tillbaka på var man var för ett år sedan.
Vad jag försöker säga är att det här kommer hända och ingen kan stoppa mig. Så, ja.
 
LET'S GO.

 
MOA'S NYÅRSKRÖNIKA 2014
 
Båda gångerna jag gjort den här krönikan innan har jag börjat med att beklaga mig över hur svårt det är att sammanfatta ett helt år i ett enda litet blogginlägg. Det är visserligen sant, det var väldigt svårt, men att se tillbaka på de tre åren jag spenderat skrivandes på den här bloggen och tänka att jag en gång tyckte 2012 var svårt att sammanfatta får mig nästan att fnissa lite för mig själv. Det är ingenting i jämförelse med uppgiften att försöka sammanfatta 2014 till något förståeligt och sammanhängande.
 
I förra årets krönika citerade jag en tumblrpost som cirkulerade vid den tiden, som löd "2013 was my character development year which means 2014 is strictly action and story progression and i dont know about you but i’m excited". 
Direkt därefter hade jag skrivit något om hur jag var "redo för toppen av mitt livs dramaturgikurva".
Jag visste redan då att 2014 skulle bli ett år där saker ändrades, där saker hände. Det var oundvikligt - skolsystemet skulle spotta ut mig på andra sidan i och med studenten, och därefter var framtiden stor och skrämmande och full med möjligheter. Jag var väl medveten om att allt det här skulle hända, men ingenting skulle ändå kunnat förbereda mig på just hur mycket allt skulle ändras.
 
I december 2013 var jag fortfarande helt inställd på att vara en crazy cat lady here and forevermore. I januari följande år (alltså en enda månad senare) följde jag med Malin och hennes syster på en spontan fest (en fest som för övrigt var den första festen jag varit på sedan klassfesterna i ettan), och träffade Elias för första gången. Redan i januari började mitt liv alltså tumla runt till oigenkännelighet. Vad som följde var en vår och försommar helt olik någonting jag någonsin upplevt. Jag hade en pojkvän, festade bort hela helger, var knappt hemma, hängde med mina kompisar hela tiden och ramlade runt på Ronnebygatan fyra på morgonen  arm i arm med Malin och med hela hjärtat fyllt av solsken.
Mitt liv har aldrig varit så som det var under 2014 års första halva. Jag spenderade mycket av tiden undrandes om allting bara var en film, om min verklighet verkligen såg ut sådär. Om jag levde i vad jag tills dess mest skulle avfärdat som scener ur ungdomsfilmer som man suckar när man ser på men ändå önskar lite att man var en del av.
Från en av många sommarfester. Malin satt i mitt knä och jag bet i glowsticks och det här är fortfarande en av mina favoritkort någonsin.
 
Den euforiska uppladdningen till studenten tog alltså med sig en hel del bra saker - mitt explosionsartade sociala liv, till exempel, och det faktum att Klanen i ljuset av att vår tid som klasskompisar och med privilegiet att träffas varje dag snabbt rann ut, kom varandra ännu närmare och blev ännu mer tillgivna varandra än någonsin förr. Många aspekter av det här årets första sex månader gjorde det till en av de bästa perioderna i mitt liv, faktiskt. Ser tillbaka på det med värme långt in i skelettet.
 
Det var såklart inte bara bra - tvärtom var månaderna som ledde upp till studenten också fylld med massvis av ångest på grund av en massa olika faktorer (många av dem samma faktorer som också gjorde mig väldigt lycklig, vilket är konstigt). Skolan var den främsta källan. Slutbetygen skulle komma och jag var så skoltrött att jag bara ville gråta mest hela tiden och jag ville bara få skiten överstökad och slippa betygshets och sena pluggkvällar och uppsatsstress och gymnasiearbeten och betygssamtal och ångestångestångest hela tiden. Jag har satt skolan före mitt eget välmående sedan jag var sju år gammal. Ett av mina tidigaste minnen av skolan och skolarbete är hur jag tio år gammal satt i min bänk och grät varenda mattelektion. Till slut orkade jag inte göra det mer. När jag såg ljuset i tunneln föll jag bara ihop, mer eller mindre. Kravlade på knäna de sista metrarna. Det var fruktansvärt, att inte orka när det var så lite kvar, att inte orka när det jag presterade det sista året var de enda prestationerna som någonsin skulle räknas. Att fucka upp allting när jag klarat det med briljans upp tills dess.
 
Mina slutbetyg var okej. Inte jättebra. Jag försökte att inte titta i kuvertet så mycket när vi fick dem på studentdagen. Istället gladde jag mig över hur jag fick ett stipendium i en kategori min svenskalärare hittat på bara för att kunna ge det till mig och drack cider och dansade till Vengaboys.
Har knappt tänkt på betygen sen dess.
 
Efter juni började den andra halvan av året, som var ett helt annat äventyr i en helt annan skala. Jag spenderade hela sommaren med att jobba mer eller mindre hela tiden och mer och mer bortprioritera människor jag tyckte om för att istället jobba som en idiot. Hade siktet inställt på framtiden, på Den Stora Drömmen, den jag tänkt på och drömt om och haft som standardsvar på "och vad ska du göra efter studenten"-frågan i flera år. Var tvungen att tjäna så mycket pengar jag kunde för att kunna uppfylla Drömmen och flytta till världens bästa stad - London. Några konsekvenser som kom av Drömmen var slutet på mitt förhållande, och färre och färre sammankomster med Klanen, trots att vi alla fortfarande ville träffas. Men studenten hade våldsamt sparkat ut oss alla i vuxenvärlden och inte brytt sig om huruvida vi var redo eller inte, och alla jobbade eller reste och jag saknade mina älskade vänner såsåså mycket hela sommaren och såg framtiden och Drömmen torna upp sig som ett stort, skrämmande berg som kastade skuggor överallt.
 
Jag jobbade och slet och sommaren var varm och jag hatade solen men var rättså glad om än plågad av ångest vad jag minns, och skrev klart Secret Star Service och är fortfarande så stolt över den och fortfarande så kär i alla karaktärerna. Och så kom augusti, och jag satt i soffan och bokade en enkelbiljett till Heathrow medan mina föräldrar bokade tur och retur. Den tjugoåttonde september blev en neonskylt, en avtagsväg, ett kapitel så nytt och stort att det knappt var ett kapitel utan mer en helt ny bok. Jag jobbade med valet i september och träffade alla jag älskade så ofta jag kunde och skrev bisarra packningslistor på allt jag skulle ta med mig från mitt hem som helt plötsligt skulle sluta vara mitt hem. Tog ner mina planscher från väggarna, packade ner CD-skivor i lådor. Tog med mig fyra böcker, och lät resten stå i bokhyllan. Packade en enda resväska. Försökte få ner hela livet i den. Misslyckades. Kunde inte packa ner folk jag tyckte om.
 
(Från klassfesten efter mösspåtagningen. Mina finaste.)
 
Stod i mitt rum tidigt på morgonen den tjugoåttonde september, i ett rum som var tomt och en säng som var bäddad, och stängde dörren. Lämnade mitt rum, mitt hus, mitt land, mina vänner, min familj, allt jag kände till, allt jag älskade, all trygghet och kärlek jag hade. Landade i tomhet och äventyr och så mycket rädsla på ett hostel i Earl's Court med italienare som gav mig köttbullar och australiensare som bjöd mig på öl och fransyskor som gav mig kindpussar och amerikaner som gav mig Maltesers. Sov i en smal våningssäng i ett rum med sju främlingar i en källare i två månader. Fick jobb i en bokaffär. Byggde mig ett litet hem i den där våningssängen, tyckte om mitt jobb så mycket att det inte känns som arbete. Skrattade så jag grät. Grät så jag skrattade. Låg på golvet i ångest. Dansade. Drack sangria tre på morgonen. Kramades. Promenerade runt Londons gator och blev kär i alla jag träffade. Läste tjocka böcker på tunnelbanan. Gick på konserter och kunde åka hem och sova i min egen säng en halvtimme efter konsertens slut. Träffade Richard Ayoade. Gick på Welcome To Night Vale och träffade Cecil Baldwin.
 
Slet som ett djur mot engelsk byråkrati och min egen ångest och skaffade en lägenhet i Camden tillsammans med två vackra, fantastiska människor som bjöd in mig i sina liv och presenterade mig för sina vänner och delade med sig av livsråd till en vilsen liten tonåring utan en aning om vad vuxenvärlden handlar om egentligen. Satt på pubar och diskuterade grekiska gudar, gick på indiegig i källare, kramades massor, drack öl ur höga glas, satt på köksgolvet till midnatt och pratade om livet. Kramades lite mer.
(Från Abbey Tavern, Camdens finaste pub, från kvällen den 25 november när vi precis flyttat in och Nonta bjöd mig på öl och lånade ut sina vänner för första gången)
 

Därutöver har jag under året blivit övertygad feminist now and forevermore, listat ut vad jag vill göra med mitt liv (mitt drömliv är numera att bo i någon fin stad tillsammans med människor jag älskar, ha mitt eget bokförlag som bara publicerar coola böcker med bra representation, en egen publicerad bok, äga en röd Mini Cooper med schackrutigt tak, och ha en fransk bulldog. Då är min existens komplett), och börjat hitta min skrivarnisch och börjat tycka om mer och mer vad det är jag skapar. Har hittat mig själv i fler avseenden än ett, kan man väl säga.
 
Sedan jag lämnade allting där i slutet av september har allting blivit så dramatiskt annorlunda att det har varit svårt att inte bara göra hela nyårskrönikan om dessa senaste tre månaderna. Årets första halva, alla sena nätter och tequila och studentsånger och filmkvällar och fikor på Lennarth's, känns som om det hände för år sedan. Som om jag drömt dem, eller upplevde dem för åratal sen. Sedan oktober har jag blivit någon annan. Det har gått så himla fort och har känts stort och bisarrt och häftigt och underbart, och det är så konstigt hur även ens största dröm kan bli vardag efter ett tag. Hur mycket man egentligen kan bo in sig i något man längtat efter så länge man kan minnas. Hur mycket jag lärt mig om världen och om mig själv, så många fantastiska, intressanta, inspirerande, vackra människor jag träffat. Hur jag insett hur mycket jag fortfarande har som jag behöver jobba med, och hur mycket jag faktiskt älskar och respekterar mig själv. Man måste nog älska sig själv ganska mycket för att våga ge sig själv sin högsta dröm, tror jag. För att våga spendera så mycket tid i sitt eget sällskap som jag gjort de senaste månaderna. Jag har inte insett det förut. Det gör mig glad. Den ultimata revanschen på alla de som skavde bort min självkänsla för så länge sen. Den är äntligen tillbaka, starkare än någonsin. Precis som jag.
 
Spenderade första halvan av året att ofta känna det som om jag levde i en tonårsfilm. En sån där amerikansk med röda plastmuggar och nattklubbsbasgång och kärlekstrubbel. Den andra halvan av året känns också som en film, men som en helt annan sort. Stannar fortfarande upp med en varm boll i magen och kan inte tro på att mitt liv faktiskt är mitt liv, och känner det som om jag är en karaktär i en mysig liten indiefilm med bra soundtrack, pubhäng, vackra människor, konserter och stadsäventyr.
 
Och jag har nog alltid varit ett större fan av indiefilmer än tonårsfilmer, helt ärligt.
 
Allt är fortfarande stort och läskigt och ganska ensamt då och då, men jag skulle inte byta bort det för någonting annat. 2014 var året då allt ändrades. Då jag ändrades. Året jag kommer berätta om när jag sitter på ålderdomshemmet och återupplever the good ol' days.
2014, du har varit ett jävla äventyr till år, men jag är glad att du hände. Och precis som 2014 har jag ingen aning om vad 2015 kommer ha att erbjuda för mig, men oavsett vad det är, så ska det bli spännande att få reda på.
 
 
Bring it on, 2015. Jag väntar med spänning.
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress