Break my bones, I'll be reborn, I'll come back twice

Alltså HMLTD är nog fan inkapabla att släppa en enda låt som jag inte genast blir hundraprocentigt besatt av. Denna TUNE. Vill bara lyssna på det här för evigt. GUD.
 
HOWDY! Det har varit en lugn vecka den här gången, comparatively. Har fortfarande varit lite sådär konstigt deppig och allmänt on edge, men när jag slutade bara gå runt och ha ångest över det by my lonesome och istället faktiskt prata med folk om det så blev det mycket bättre. Låg i Joshs knä och bara kastade ur mig precis hela min konstiga fas jag är i och hur dålig och meningslös jag har känt mig och han bara strök mig över håret och protesterade mot hela konceptet och ju fler personer jag pratat om det här med desto fler säger att de känner exakt likadant för tillfället? Är väl en säsongsgrej den här gången också. Får det oavsett att kännas lite bättre, så det är ju alltid nåt. Är ju alltid lättare att ta itu med såna här saker när man listat ut varför man fått för sig dem till att börja med.
 
Anyhow. Veckan har, som sagt, varit ganska lowkey och trevlig. I tisdags var Ellie här och tvättade och vi såg på typ en hel säsong av Lovesick innan vi var tvungna att tvinga oss själva att sluta precis innan de sista två avsnitten (GUD den serien är så BRA jag kan inte få nog). I onsdags jobbade jag och Olga sent och förvandlade hela affären till ett magical festive dreamland, vilket var allmänt bäst. Att sätta upp juldekorationer är ju en av mina bästa grejer i livet, och att få göra det i en bokaffär gör ju hela konceptet SÅ mycket mer tilltalande på alla sätt. Delade på en flaska vin vi hittade i kylen och hängde upp enorma snöflingor överallt och spillde glitter över hela affären och det var bara en allmänt good time på alla sätt och vis.
 
Torsdag var D&D-dag, och i fredags hade jag och Josh övertalningskampanj för att få George att gå ut med sina kompisar, och spenderade därefter kvällen med att dricka vin och spela en tretimmarssession av Carcassonne (som George hatar vilket är varför vi måste passa på när han inte är hemma haha) och se på gamla dåliga avsnitt av Doctor Who (vi har börjat någon sorts rewatch men bara med de allra mest tacky avsnitten vilket ju är questionable men också helt och hållet typiskt oss på alla sätt och vis).
 
I lördags jobbade jag ett allmänt hektiskt jobbskift, och därefter åkte jag, Josh och George ut till där Ellie har sin båt för tillfället för att fira hennes födelsedag med en bunta folk. Ellie hade satt upp en lägereld och alla drack mulled cider och klappade hundar och det var hur mysigt som helst (förutom att Ellies båt-toa är trasig så att alla fick gå och kissa på ett fält bredvid vilket var A REAL HASSLE). Pratade med massa folk och hade en allmänt mysig kväll tills klockan var typ ett och vi var allmänt genomfrusna och bestämde oss för att dra oss hemåt. Drack en shot whiskey för att hålla värmen, och njöt av hur vår promenad till bussen fick våra fötter att vakna till liv igen efter att inte ha känt dem på flera timmar. Satt på bussen och blev alldeles exalterade över alla de bästa sätten vi skulle kunna värma upp oss på när vi kom hem, och när jag och Josh till sist kom hem till lägenheten vid två bäddade vi ner oss under två duntäcken alldeles ihoptrasslade och såg på ett gammalt Doctor Who-avsnitt och jag somnade stenhårt och brände vid kanelbullarna jag ställt in i ugnen. Sov med båda duntäckena hela natten och fick ändå inte tillbaka all kroppsvärme förrän morgonen efter. Så kallt, men så värt. Så himla mysigt. Var så länge sen mina kläder luktade rök som inte var från att ha stått i någons tobaksmoln på en balkong.
 
Söndagen var också, as always, allmänt ultimat. Jag och Josh vaknade vid typ tolv, och spenderade därefter ett flertal timmar med att gosa, fippla med en massa konstiga fotogenereringsappar (som essentially kombinerade olika sorters bilder och vi försökte komma så nära som möjligt till en häst i flera timmar utan att lyckas) och läsa varandras twitterfeeds innan det var långt in på eftermiddagen och vi till sist pallrade oss upp, lagade tostadas till frukost, och därefter spenderade essentially resten av dagen med att spela tv-spel, dricka vin och se på mer Doctor Who. Perfekt.
 
Och så idag har det varit måndag, som jag spenderat på klassiskt vis. Sov aslänge, gjorde yoga, åt lyxfrukost (aka två olika sorters belgiska våfflor och världens största mugg med te), städade huset och skrålade ABBA-låtar to my heart's content, och pratade om livet ocoh julklappsförslag med mamma i någon timme. Gud, älskar måndagar. Det är typ den enda dagen på hela veckan som får mig att känna mig i fas med mitt generella vuxenliv. Så skönt att bara ha en hel dag att bara ställa allt till rätta, liksom.
 
Har precis ätit kvällsmat (Josh gör alltid för stora portioner till mig som jag oftast inte orkar äta upp men ibland, som idag, lagar han något ASGOTT som jag inte kan låta bli och så äter jag upp allting och blir dömätt och får näradödenupplevelser så that's where we're at currently), och ska nu nog mest försöka redigera lite Secret Star Service medan Josh har band practice och därefter most likely se på lite mer Doctor Who. Nästa vecka verkar ganska lugn den med, faktiskt. Ska gå på queer standup med Mats på torsdag, klippa mig och spela D&D på fredag (inte samtidigt, dock), gå på bio med Paul och Emma och gänget på söndag, och däremellan har jag och Josh storslagna planer på hur vi ska göra lägenheten the absolute most festive place on the planet. Ska köpa gran och tacky julgranskulor och juldukar och hela köret. Så himla taggad. Festive is bestive, som vårt generella hushållsmotto är.

Take me down to the place in you, where you go with the lights out

 
Hej igen! Ännu en vecka är till ända (eller, well, har precis börjat, beroende på hur man ser det, antar jag), och jag har varit rätt busy och ganska ledsen till och från men ändå haft det rätt bra, strangely? Vet inte riktigt hur de faktorerna kan samexistera så väl som de gjort, men det har dem. All in all tror jag det nog mest är min traditionsenliga novemberdepp som kommit förbi återigen (kom bara undan från den förra året literally för att månaderna innan november hade varit så hundraprocentigt fruktansvärda att november var en lättnad i alla avseenden basically).
 
Har bara känt mig dålig och meningslös och tråkig och dum och som om jag inte bidrar någonting till någonting, och det faktum att jag varit så lycklig det här året gör de känslorna känns jättefrämmande och freakar ut mig en aning, även fast jag vet att det här pågår varenda november och det bara är en fas jag kommer över så småningom. Skillnaden mellan mitt vanliga humör och min novemberdepp har ju blivit ännu mer tvär det här året, basically, så det är väl mest det som har spelat in, tror jag (och det faktum att Ozzy's död verkligen har påverkat mig mycket mer än jag trodde det skulle göra). Oh well. Får väl bara rida ut den här stormen som vanligt och hoppas att man redar till sig så småningom.
 
Anyhow. Utöver att mitt generella humör har varit lite all over the place så har veckan varit full av bra grejer. I tisdags var det Lauras födelsedag, så jag spenderade hela kvällen på The Victoria ihop med alla mina bästa Dalstonfolk och drack öl, åt världens bästa cheesyfries, såg på indiegig och pratade en massa strunt. Varenda gång jag nämnde att jag nog borde dra mig hemåt köpte Mats ännu en tequilashot åt mig, och när jag till sist ramlade hem framemot ettsnåret snurrade hela sovrummet. Att vara bakfull på en onsdag borde ju verkligen vara olagligt, ärligt talat. Drack svartvinbärssaft under hela D&D-sessionen på onsdagskvällen och somnade i soffan mer eller mindre omedelbart efter alla gått hem. A mood.
 
Hade en blissful sovmorgon på torsdagen och stängde på jobbet, och åkte därefter direkt ut till Dalston igen, där jag, Mats och George såg Faux Real, som är mitt och Mats nya favoritband och cirka det bästa som finns i hela världen. Fransk sultry sjuttiotalsdisco med interpretive dance och flöjtsolon och vita cowboyjackor och historiens mest catchy låtar (jag och Mats hade bara sett dem en gång innan och kunde redan sjunga med i alldeles för många refränger). Var lite orolig att de inte skulle vara lika bra som första gången jag såg dem, men det var verkligen ingen fara. De var verkligen EXAKT så fantastiska som min hype hade kommit ihåg dem som. Efteråt tog vi med oss George tillbaka till The Victoria medan vi högljutt skrek refrängen till Faux Real's sista låt om och om igen och skrämde alla förbipasserande. Bless. Hade några fler öl på The Victoria, pratade med det vanliga gänget (det faktum att The Victoria är min local pub där jag känner alla stammisar och all personal fast puben ligger typ 45 minuter från mitt hus säger ju något om hur ofta jag är där), och ramlade återigen hem framemot ettsnåret. Har varit en väldigt sån vecka, basically.
 
Fredag var Cat Empire-dag, och jag mötte Josh, Meghan och Hannah på The Roundhouse efter jobbet (och efter att ha stått i historiens längsta kapprumskö i hundra år alltså ÅÅÅÅÅH hatar att gå på gig under vinterjacka-säsongen och vara tvungen att gå till kapprummet som nån sorts AMATÖR). Giget var lite mer rörigt än det förra vi var på (aka i april för två år sen, heh), men GUD vad Cat Empire är bra ändå. Har inte dansat så mycket på hur länge som helst. Tror de hade två lugna låtar i hela setet, och hela resten var non stop dansjams. Så himla bra. De spelade All Night Loud som en av sina sista låtar och Josh la armen om mig och jag mindes förra gången vi såg dem, typ åtta månader in i vår vänskap, och hur när raden he who shares his sweat with me will be my friend eternally, from this day to the ending of the world spelades hade Josh helt plötsligt vänt sig mot mig och gett mig världens kram och hur det tekniskt sett hade varit första gången jag accepterade att han såg mig som sin kompis och att vi var in it for the long run. Och så två år senare så tryckte jag hans hand och hand tryckte min tillbaka och allt kändes full circle och bara himla fint i allmänhet. Mmmm love me some nostalgic emotional bullshit, ju.
 
Anyhow. Efter ännu en evighetslång kapprumsväntan sa vi hejdå till Meghan och Hannah och promenerade hem till lägenheten, där vi tog några högst nödvändiga duschar (SÅ SVETTIGT var som om jag har varit på ett jäkla gympass ju), och kurade ihop oss på soffan under en filt med några dåliga Youtubevideos tills jag hade somnat till typ tre gånger om och vi called it a day.
 
Under fredagen hade vi insett att vår helg var, blissfully och helt otroligt nog, helt utan planer. Halvvägs genom mitt lördagsskift, medan jag funderade på vad vi skulle ägna kvällen åt, smsade Paul och undrade om vi ville komma hem till dem och spela boardgames och dricka vin, och GUD om det var exakt precis vad vi ville. Åkte hem till Paul, Cal och Emma (eller Palmas, som vi kallar dem kombinerat), och spenderade kvällen med alldeles för många flaskor vin och vad som kan vara historiens mest komplicerade spel.
 
Inte nog med att instruktionerna var helt omöjliga att förstå och inte ens förklarade allt - när vi väl hade listat ut hur det funkade visade det sig att spelet i sig inte funkade oavsett och var HELT omöjligt att vinna?? Vi spelade ett par rundor (efter att ha slitit vårt hår över instruktionerna i literally säkert tre-fyra timmar i sträck), och även fast vi förlorade så var det faktiskt ett rätt kul spel? Tror inte någon kommer uppbåda psykisk styrka nog att vilja spela det igen, dock, men ändå. Känns ändå som a good waste of an evening. Kom hem framemot tresnåret, efter att ha suttit uppe i flera timmar med Paul och gråtskrattat över alla konstiga saker vi ska köpa till varandra i julklapp från Amazon, och kollapsade allmänt ovaggade rätt i säng.
 
Söndagen var också allmänt ideal. Fan, vi är så himla bra på söndagar, ändå. Tog lång sovmorgon, och spenderade en lång stund med att bara gosa och sakta men säkert vakna till liv innan jag gick upp och handlade och gjorde french toast till frukost. Därefter åkte vi in till centrum och gick på The Wallace Collection, som basically är ett jättefancy hus 10 minuter från Oxford Street som någon rik gubbe fyllt med en massa konst och vapen och antika möbler och annat skoj. Var som en labyrint full med tunga gardiner och sammetstapeter och guldbeklädda stolar och galet intrikata små skulpturer och dekorerade vapen och en massa Rembrandt-tavlor, och det var hur intressant som helst. Har tänkt gå till Wallace Collection HUR länge som helst men aldrig kommit för att gå dit, så det var himla najs att kunna spendera några timmar med att peka ut alla dåligt målande hästar och hur perfekt en målning av jungfru Maria himlade med ögonen åt Jesus.
 
Efter vi kände oss klara med all konst och allmän lyx gick vi vidare till Lush och köpte vår nya årsförbrukning av duschtvål (aka ett kilo Snow Fairy- som bara kommer ut runt jul och luktar det ABSOLUT GODASTE i hela världen) och fick händerna insmörjda av en Lushmänniska innan vi gick vidare upp på Oxford Street och spenderade någon timme med att springa mellan H&M Home, TGR och Primark i jakt på, som Josh beskrev det, this year's Christmas Vibe. På TGR hittade vi en snögubbe bestående av tre discokulor ovanpå varandra, och bestämde att precis det var årets Christmas Vibe. Är så himla taggad på allt pyntande. Narnia Rave, är de generella ledorden. Kommer bli så himla bra och så HIMLA överväldigande tacky. Så taggad.
 
Åkte hem till Tufnell Park igen, och gick till vår actually local pub, som ligger precis runt hörnet och som vi varit inne i exakt en (1) gång, men som vi fortfarande är fast beslutna att göra till vårt fasta häng en vacker dag. Köpte varsin onödigt dyr pint IPA, och spelade Battleships i ett hörn av puben i någon timme tills ölen var slut och vi vunnit varsin runda och blivit hungriga. Gick hem, Josh lagade kvällsmat (jag sa att allt jag ville ha till kvällsmat var någon form av hysteriska mängder pasta och Josh bara "pasta bake maybe?" och jag blev allmänt överväldigad av hur mycket jag ville ha det och bara det för evigt amen). Såg på fler Youtubevideor, jag avverkade några fler avsnitt av Lovesick medan Josh tog sitt söndagsbad (alltså Lovesick kan vara det bästa jag sett det här året?? Det är SÅ roligt, och gör en SÅ emotionell och jag är redan SÅ investerad i precis alla karaktärer alltså det faktum att det bara finns tre säsonger gör mig djupt upprörd), och så gick vi eventually och la oss och pratade om konstiga saker i flera timmar och låg och fnissade i mörkret som ett par tolvåringar på pyjamasparty.
 
Sån perfekt söndag, återigen. Kände mig verkligen så utvilad och glad, och som om jag fått något gjort utan att behöva överanstränga mig. Var så himla längesen jag och Josh bara hade en dag för oss själva, och det var så himla mysigt. Älskar my soft lil' brit och att jag får spendera så mycket tid med att bara springa runt och prata strunt och hitta på hyss med honom hela dagarna. Så truly blessed alltså.
 
Och så idag har det varit måndag, och precis en sån måndag som jag lever för. Asade mig upp ur sängen framemot eftermiddagen, med sovränder över hela kroppen och håret på ända och typ tolv timmars sömn i bagaget. Tog en dusch, och skypade därefter med Elin i typ en och en halv timme för lite välbehövlig catchup vilket var himla mysigt, och har sen dess mest lyssnat på ABBA, städat huset och kört en massa maskiner tvätt. Perfekt hushållsmåndag, basically. Nu är huset rent, det finns mer pastabakerester från igår, och jag ska bara spendera resten av kvällen med att se på Lovesick och kanske spela Ultimate Carcassonne (aka med alla expansions som tar typ tre och en halv timme totalt) med Josh. Vi får se.
 
Och nästa vecka har jag typ inga planer heller? Ska spela D&D på torsdag, kanske försöka se om jag kan hänga med Mats någon gång i veckan, och så fira Ellie på lördag. Ah. Måste väl kanske börja köpa julklappar också, antar jag, men oh well. Det är ett senare problem, surely.

You're in trouble when you're fighting my fight

De Staat har släppt ännu en låt från sitt upcoming album och alltså??? Det här albumet kommer bli the absolute wildest ride och det faktum att jag inte kommer kunna se dem live när de kommer till London blir bara ett större och större problem ju mer av det här jag lyssnar på tbh.
 
HOWDY HOWDY. Jag återkommer från en hör och häpna ganska lugn vecka. Våra planer för året börjar så sakta börja lugna ner sig en aning, och jag har bara försökt njuta så mycket som möjligt av det i allmänhet. Man vet ju aldrig hur länge friden varar, av erfarenhet. Anyhow. Sedan vi hördes sist har jag därför mest jobbat, hängt i soffan om kvällarna där jag och Josh försökt catcha upp på alla Youtubevideor vi inte hunnit se när vi knappt varit på samma ställe mer än några timmar åt gången, fått lite redigerat på Secret Star Service (det är väldigt slow work och att göra det samtidigt som alla andra gör Nanowrimo och minnas tiden då jag skrev färdigt en hel bok på en månad är ju en aning deppigt men OH WELL).
 
I onsdags spelade vi D&D och hade en av de bästa sessionerna jag spelat, tror jag. Är förvånad varje gång av hur sjukt engagerad man blir i det där spelet, även fast allt är påhittat och man inte ens kan se någonting framför sig utan bara föreställa sig det. Vårt uppdrag var basically att rädda en stad som var helt uppbyggd av kugghjul från en ond demon som hade förtrollat befolkningen att slänga sig ner i maskineriet för att ta sönder det. Det kändes som en allmänt övermäktig uppgift hela tiden, men det var ett sånt där tillfälle där det visade sig att vi var exakt ett enda steg före the bad guys HELA TIDEN.
 
I slutet, när vi hade dödat skurken och brutit förtrollningen, berättade Josh att staden skulle gått sönder när 100 personer ramlat i maskineriet, och vi hade brutit förtrollningen när 97 personer hade trillat i. Liksom???? Var såna marginaler hela vägen igenom och vi alla bara var på the absolut edge of our seats hela tiden och det var SÅ KUL. Hade inte spelat D&D på vår nuvarande kampanj på flera veckor och insåg inte ens hur mycket jag hade saknat det förrän vi spelade igen. Ah D&D-kvällar är fan en av mina bästa grejer i livet ändå.
 
Hade en night in i fredags där jag och Josh mest låg i en hög och åt glass och drack likör någon glömt här på Halloween och såg på Doctor Who tills tre på morgonen och bara levde det bästa livet i allmänhet.
 
Och så i lördags, precis innan jag skulle stänga på jobbet, så ringde mamma. Det är en sån där grej man lär sig rätt snabbt när man bor utomlands - ringer någon hemifrån betyder det att någon har dött.
Det var Ozzy. Min katt, även fast vi fick honom när jag redan bodde utomlands och jag egentligen spenderat tid med honom kanske tio-femton gånger totalt eller nåt, så har jag inte haft ett husdjur jag haft ett sånt band med sen vår katt Gosan dog typ 2009. Han var superkelen på ett sätt bara jag - svältfödd på kattgos alltid - orkade med, skrek hela tiden som om han var i svår smärta men var egentligen bara gnällig, och var tjock och konstig och så himla GO på alla sätt och vis. Sån personlighet, liksom, och gud jag älskar den där katten så överväldigande mycket.
 
Och i lördags bröt han bäckenet och inget kunde göras och han jamade inte ens längre för att det var så illa. Kan inte riktigt ta in det, eftersom jag inte är hemma och har kunnat se det, men det faktum att jag inte kunde vara där och klappa honom och krama honom och gosa in näsan i hans päls en sista gång är så hjärtekrossande att jag knappt vet vad jag ska göra med den här sorgen. Vi har ju förlorat djur förut, men Ozzy var ändå speciell, och jag tror att jag lyfte upp honom i famnen och pussade honom på huvudet och begravde ansiktet i hans päls innan jag åkte tillbaka till London i oktober, men jag är inte säker. Jag hoppas att jag gjorde det. Det faktum att det var sista gången är bara så hemskt. Att jag inte visste, även fast såklart ingen vet såna saker.
 
Fina, fina Ozzy. Det kommer vara så himla tomt att komma hem i jul, och jag önskar verkligen att jag hade fått höra det där skriket igen. Min älskade lilla son. Usch.
 
Grät i personalrummet, gick ut och stängde på jobbet, kom hem och annonserade ut ett my son is dead och stod i Joshs famn en lång stund tills allt kändes lite bättre. Ellie var hemma hos oss tillsammans med sin pojkvän, och eftersom han tydligen jobbar med board games (perfekt jobb för att imponera på oss med sitt nya haff, för övrigt), så spelade vi ett nytt spel han precis hade lanserat vilket mest gick ut på att man skulle rita en bild och så skulle nästa person skriva vad de trodde man hade ritat, och så skulle nästa person rita vad personen innan hade beskrivit. Som viskningsleken fast med teckningar, basically.
 
Var asroligt, så vi var alla ganska sugna på att köpa det själva in the end. Spelade Jackbox-spel och drack öl och efter Ellie och hennes pojkvän hade åkt hem och Geroge gått och lagt sig satt jag och Josh i en ihoptrasslad hög på golvet och spelade tv-spel en lång stund innan vi såg klart på vårt senaste K-popdramaserie, som to be specific faktiskt är en mockumentary och därutöver något av det roligaste jag någonsin sett (den heter Future Strategy Office och till och med jag som vet typ 0 om kpop kände igen några av banden vilket var en rätt imponerande cast ändå), tills vi sett klart på hela säsongen och called it a night - mest för att jag redan sovit på soffan i flera timmar at that point, haha.
 
På söndagen tog vi rejäl sovmorgon. Planen var först att vi skulle gå till en charity shop och spana efter en ny soffa, men så berättade Josh att han hade bjudit över Paul och Emma för att spela brädspel och äta Sunday roast, och honestly det bytet gör jag ju gärna vilken dag som helst. Vi mötte Paul och Emma i Camden, handlade en massa gott till roasten, och gick hem och spelade en runda Mysterium (som basically går ut på att man måste lösa ett mord med hjälp av den mördades ande som skickar ledtrådar genom drömmar till en och det är SÅ KUL) medan Paul och Josh hjälptes åt att laga maten, och basically spenderade vi hela söndagen med att spela brädspel, se det nya avsnittet av Doctor Who och get comfortably wine drunk. Precis som söndagar ska spenderas, basically. Gud vad jag älskar hur stor del av mitt sociala liv som går ut på att folk kommer över och spelar spel och myser en hel dag. Älskar't.
 
Anyhow. Idag har det varit måndag, och jag har varit ovanligt mycket ute och flängt. Mötte Francesca i Stratford vid elvasnåret, och vi spenderade några timmar med att gå runt i Westfield och spana i affärer (jag köpte nytt bubbelbad som luktar ASGOTT samt en jättestor skjorta med ormskinnsmönster som ser ridiculous ut och som jag redan älskar med hela min själ), och åt asgod nudelwok som vi avslutade med glass med bubbelgumssmak (10/10, för övrigt), innan Francesca skulle till jobbet och jag skulle iväg och ge blod, och vi skiljdes åt vid Oxford Circus med en stor kram.
 
Har inte sett henne med någon reda på hur länge som helst (hon kom visserligen på Halloweenfesten men jag tror hennes ankomst är exakt det sista jag minns - var tvungen att dubbelkolla med henne om jag faktiskt hade sagt hejdå till henne innan hon lämnade festen eftersom jag inte mindes och hade dåligt samvete ifall jag hade varit jätteoartig heh), så det var hur najs som helst med lite ensamtid. Saknar mitt gamla girlgang så himlans nu när knappt någon av dem är kvar i London längre, så det var fint att få tillbaka en av pusselbitarna för en eftermiddag, i alla fall.
 
Gick och gav blod, och åkte därefter hem och fick huset städat (som varit en aning av ett bombnedslag hela helgen eftersom allt vi gjort är att sprida ölburkar och tallrikar mer och mer över hela huset allteftersom vi haft fler och fler gäster över), och nu har Josh lagom kommit hem och lagat kvällsmat (och kan stöka ner köket igen, mostly). Får se om jag ska skypa något med pappa ikväll, annars tror jag nog mest det blir mer trashig tv och allmänt soffamys, vilket jag är i högsta grad okej med.
 
Har lite fler planer den här veckan än förra, i alla fall. Imorrn är det Laura's födelsedag så jag och Mats ska ta tillfället i akt med lite pubhäng innan firandet startar, på onsdag är det D&D, på torsdag ska jag och Mats förhoppningsvis se det magiska franska discobandet vi upptäckte av en händelse härommånaden, och på fredag ska jag och Josh äntligen se The Cat Empire live igen. Har inte sett dem sen Josh drog med mig för att värva mig till sin musiksmak typ våren 2016 (vilket för övrigt också var typ en av de första sakerna vi någonsin gjorde tillsammans utanför lägenheten så ändå Stort Relations-Landmark ändå), och det är fortfarande en av de bästa gigen jag någonsin varit på, så jag är hype as hell i allmänhet.