You're in trouble when you're fighting my fight

De Staat har släppt ännu en låt från sitt upcoming album och alltså??? Det här albumet kommer bli the absolute wildest ride och det faktum att jag inte kommer kunna se dem live när de kommer till London blir bara ett större och större problem ju mer av det här jag lyssnar på tbh.
 
HOWDY HOWDY. Jag återkommer från en hör och häpna ganska lugn vecka. Våra planer för året börjar så sakta börja lugna ner sig en aning, och jag har bara försökt njuta så mycket som möjligt av det i allmänhet. Man vet ju aldrig hur länge friden varar, av erfarenhet. Anyhow. Sedan vi hördes sist har jag därför mest jobbat, hängt i soffan om kvällarna där jag och Josh försökt catcha upp på alla Youtubevideor vi inte hunnit se när vi knappt varit på samma ställe mer än några timmar åt gången, fått lite redigerat på Secret Star Service (det är väldigt slow work och att göra det samtidigt som alla andra gör Nanowrimo och minnas tiden då jag skrev färdigt en hel bok på en månad är ju en aning deppigt men OH WELL).
 
I onsdags spelade vi D&D och hade en av de bästa sessionerna jag spelat, tror jag. Är förvånad varje gång av hur sjukt engagerad man blir i det där spelet, även fast allt är påhittat och man inte ens kan se någonting framför sig utan bara föreställa sig det. Vårt uppdrag var basically att rädda en stad som var helt uppbyggd av kugghjul från en ond demon som hade förtrollat befolkningen att slänga sig ner i maskineriet för att ta sönder det. Det kändes som en allmänt övermäktig uppgift hela tiden, men det var ett sånt där tillfälle där det visade sig att vi var exakt ett enda steg före the bad guys HELA TIDEN.
 
I slutet, när vi hade dödat skurken och brutit förtrollningen, berättade Josh att staden skulle gått sönder när 100 personer ramlat i maskineriet, och vi hade brutit förtrollningen när 97 personer hade trillat i. Liksom???? Var såna marginaler hela vägen igenom och vi alla bara var på the absolut edge of our seats hela tiden och det var SÅ KUL. Hade inte spelat D&D på vår nuvarande kampanj på flera veckor och insåg inte ens hur mycket jag hade saknat det förrän vi spelade igen. Ah D&D-kvällar är fan en av mina bästa grejer i livet ändå.
 
Hade en night in i fredags där jag och Josh mest låg i en hög och åt glass och drack likör någon glömt här på Halloween och såg på Doctor Who tills tre på morgonen och bara levde det bästa livet i allmänhet.
 
Och så i lördags, precis innan jag skulle stänga på jobbet, så ringde mamma. Det är en sån där grej man lär sig rätt snabbt när man bor utomlands - ringer någon hemifrån betyder det att någon har dött.
Det var Ozzy. Min katt, även fast vi fick honom när jag redan bodde utomlands och jag egentligen spenderat tid med honom kanske tio-femton gånger totalt eller nåt, så har jag inte haft ett husdjur jag haft ett sånt band med sen vår katt Gosan dog typ 2009. Han var superkelen på ett sätt bara jag - svältfödd på kattgos alltid - orkade med, skrek hela tiden som om han var i svår smärta men var egentligen bara gnällig, och var tjock och konstig och så himla GO på alla sätt och vis. Sån personlighet, liksom, och gud jag älskar den där katten så överväldigande mycket.
 
Och i lördags bröt han bäckenet och inget kunde göras och han jamade inte ens längre för att det var så illa. Kan inte riktigt ta in det, eftersom jag inte är hemma och har kunnat se det, men det faktum att jag inte kunde vara där och klappa honom och krama honom och gosa in näsan i hans päls en sista gång är så hjärtekrossande att jag knappt vet vad jag ska göra med den här sorgen. Vi har ju förlorat djur förut, men Ozzy var ändå speciell, och jag tror att jag lyfte upp honom i famnen och pussade honom på huvudet och begravde ansiktet i hans päls innan jag åkte tillbaka till London i oktober, men jag är inte säker. Jag hoppas att jag gjorde det. Det faktum att det var sista gången är bara så hemskt. Att jag inte visste, även fast såklart ingen vet såna saker.
 
Fina, fina Ozzy. Det kommer vara så himla tomt att komma hem i jul, och jag önskar verkligen att jag hade fått höra det där skriket igen. Min älskade lilla son. Usch.
 
Grät i personalrummet, gick ut och stängde på jobbet, kom hem och annonserade ut ett my son is dead och stod i Joshs famn en lång stund tills allt kändes lite bättre. Ellie var hemma hos oss tillsammans med sin pojkvän, och eftersom han tydligen jobbar med board games (perfekt jobb för att imponera på oss med sitt nya haff, för övrigt), så spelade vi ett nytt spel han precis hade lanserat vilket mest gick ut på att man skulle rita en bild och så skulle nästa person skriva vad de trodde man hade ritat, och så skulle nästa person rita vad personen innan hade beskrivit. Som viskningsleken fast med teckningar, basically.
 
Var asroligt, så vi var alla ganska sugna på att köpa det själva in the end. Spelade Jackbox-spel och drack öl och efter Ellie och hennes pojkvän hade åkt hem och Geroge gått och lagt sig satt jag och Josh i en ihoptrasslad hög på golvet och spelade tv-spel en lång stund innan vi såg klart på vårt senaste K-popdramaserie, som to be specific faktiskt är en mockumentary och därutöver något av det roligaste jag någonsin sett (den heter Future Strategy Office och till och med jag som vet typ 0 om kpop kände igen några av banden vilket var en rätt imponerande cast ändå), tills vi sett klart på hela säsongen och called it a night - mest för att jag redan sovit på soffan i flera timmar at that point, haha.
 
På söndagen tog vi rejäl sovmorgon. Planen var först att vi skulle gå till en charity shop och spana efter en ny soffa, men så berättade Josh att han hade bjudit över Paul och Emma för att spela brädspel och äta Sunday roast, och honestly det bytet gör jag ju gärna vilken dag som helst. Vi mötte Paul och Emma i Camden, handlade en massa gott till roasten, och gick hem och spelade en runda Mysterium (som basically går ut på att man måste lösa ett mord med hjälp av den mördades ande som skickar ledtrådar genom drömmar till en och det är SÅ KUL) medan Paul och Josh hjälptes åt att laga maten, och basically spenderade vi hela söndagen med att spela brädspel, se det nya avsnittet av Doctor Who och get comfortably wine drunk. Precis som söndagar ska spenderas, basically. Gud vad jag älskar hur stor del av mitt sociala liv som går ut på att folk kommer över och spelar spel och myser en hel dag. Älskar't.
 
Anyhow. Idag har det varit måndag, och jag har varit ovanligt mycket ute och flängt. Mötte Francesca i Stratford vid elvasnåret, och vi spenderade några timmar med att gå runt i Westfield och spana i affärer (jag köpte nytt bubbelbad som luktar ASGOTT samt en jättestor skjorta med ormskinnsmönster som ser ridiculous ut och som jag redan älskar med hela min själ), och åt asgod nudelwok som vi avslutade med glass med bubbelgumssmak (10/10, för övrigt), innan Francesca skulle till jobbet och jag skulle iväg och ge blod, och vi skiljdes åt vid Oxford Circus med en stor kram.
 
Har inte sett henne med någon reda på hur länge som helst (hon kom visserligen på Halloweenfesten men jag tror hennes ankomst är exakt det sista jag minns - var tvungen att dubbelkolla med henne om jag faktiskt hade sagt hejdå till henne innan hon lämnade festen eftersom jag inte mindes och hade dåligt samvete ifall jag hade varit jätteoartig heh), så det var hur najs som helst med lite ensamtid. Saknar mitt gamla girlgang så himlans nu när knappt någon av dem är kvar i London längre, så det var fint att få tillbaka en av pusselbitarna för en eftermiddag, i alla fall.
 
Gick och gav blod, och åkte därefter hem och fick huset städat (som varit en aning av ett bombnedslag hela helgen eftersom allt vi gjort är att sprida ölburkar och tallrikar mer och mer över hela huset allteftersom vi haft fler och fler gäster över), och nu har Josh lagom kommit hem och lagat kvällsmat (och kan stöka ner köket igen, mostly). Får se om jag ska skypa något med pappa ikväll, annars tror jag nog mest det blir mer trashig tv och allmänt soffamys, vilket jag är i högsta grad okej med.
 
Har lite fler planer den här veckan än förra, i alla fall. Imorrn är det Laura's födelsedag så jag och Mats ska ta tillfället i akt med lite pubhäng innan firandet startar, på onsdag är det D&D, på torsdag ska jag och Mats förhoppningsvis se det magiska franska discobandet vi upptäckte av en händelse härommånaden, och på fredag ska jag och Josh äntligen se The Cat Empire live igen. Har inte sett dem sen Josh drog med mig för att värva mig till sin musiksmak typ våren 2016 (vilket för övrigt också var typ en av de första sakerna vi någonsin gjorde tillsammans utanför lägenheten så ändå Stort Relations-Landmark ändå), och det är fortfarande en av de bästa gigen jag någonsin varit på, så jag är hype as hell i allmänhet.

The one who insists he was first in the line is the last to remember her name

Är typ bara några månader kvar tills jag ska se Dresden Dolls live nu???? På ACTUAL Halloween???? Helt galet???? Lever mitt ultimata goth dream life?????
 
HOWDY FOLKS! Har varit en späckad vecka återigen. Har träffat nästan alla mina favoriter i landet, OCH sett två av mina absoluta favoritband. Bästa sortens produktivitet, ju.
 
Anyhow. I tisdags var det dags för favoritband nummer 1, aka SWMRS. Känns som om det var evigheter sen jag såg dem senast - eller gick och såg ett favoritband live i allmänhet nu när det inte varit gigsäsong sen typ maj - och somehow hade jag börjat inbilla mig att jag höll på att växa ifrån konceptet och inte var lika into it som jag brukade. Turns out att jag bara inte hade sett ett favoritband på länge, basically. Eller kanske bara SWMRS specifikt. Holy SHIT de är fan alltid den bästa liveupplevelsen jag någonsin haft. Kan inte ens beskriva stämningen i publiken på ett rättvist sätt? Det är liksom klassiskt punkigt rowdy med en massa moshpits och crowdsurfs överallt konstant, men jag kände mig literally så trygg och säker hela tiden??? Det låter som en klyscha men det var verkligen som att alla i hela lokalen var en bunta kompisar som kommit dit tillsammans för att ha kul men också se efter varandra? Sångaren i SWMRS pratade om feminism och vikten av att se efter andra mellan låtarna, och det var bara som att jag var på en fest med en massa kompisar där alla låtarna var precis allas favoritlåt. Hoppade och skreksjöng så högt mina stämband kunde precis hela kvällen. Fick liksom inte NOG. Åh vilken perfekt re-introduction till giglivet, alltså. Vill se dem igen nu nu nu.
 
I onsdags var Josh iväg, så jag spenderade kvällen efter jobbet med att städa undan i lägenheten en aning (since jag inte hade tid att göra det på måndagen så hela mitt LIVSSCHEMA var helt FEL och allt var HEMSKT), och redigera lite mer på Secret Star Service. Har verkligen älskat att återvända till den berättelsen och skrivandet i allmänhet, men herrejissus jag hade verkligen glömt bort det konstanta tvivlet som kommer med att försöka göra något kreativt. Varannan session går jag mellan DET HÄR ÄR DEN BÄSTA BOKEN NÅGONSIN och DET HÄR ÄR DET VÄRSTA SOM NÅGONSIN SKAPATS OCH DET BORDE BRÄNNAS och herrejösses det är a bit much. Var lite bättre när jag skrev utkastet since allt jag inte gillade då kunde jag bara avfärda som att jag skulle "fixa det sen", men nu är det redigeringen så det är NU jag ska fixa allting??? Så många plotholes och så mycket detaljer jag borde ändra och aaaaaaaah varför skrev jag hela den här boken utan att ha en aning om vad som eventually skulle hända i den varför GÖR jag alltid såhär mot mig själv.
 
Anyhow. I torsdags spelade vi D&D och lyckades somehow inte bli dödade omedelbart som vi hade väntat oss (vilket på sistone alltid är en stor vinst alltså vi har typ HELA maffian efter oss nu och JÖSSES we've been doing so badly), vilket ju var himla trevligt. 
 
I fredags var det äntligen dags för veckans main event: KRÄFTSKIVA! Finns ju tillräckligt med svenskar i London för att man ska kunna anordna såna här saker, så precis som förra året släpade jag och Nat med oss några av våra bästa o-svenskar och introducerade dem till the glory of our culture. Tog med oss Josh, Jago, George och Nat's franska kompis Yasmine, och ÅH vilken kväll det var. Kräftskiva är fan alltid en av årets höjdpunkter ändå. Fick äkta potatismos och köttbullar och lingonsylt till förrätt (som smakade SVENSKT och RÄTT och jag blev nästan tårögd har inte ätit redigt potatismos på jag vet inte hur länge), och åt därefter ett berg av kräftor medan vi drack mer och mer vin och jag och Nat blev mer och mer aggressiva i vår singalong till alla svenska hits de spelade över högtalarsystemet (alltså honestly de fick fan med ALLA jams??? Fångad Av En Stormvind och Hooked on a Feeling och Oooa Hela Natten och typ alla Gyllene Tider-låtar alltså jag LEVDE).
Är för övrigt alltid något vackert i att se en utlänning se en bunt svenskar skriksjunga Helan Går och se hur de bara INSER något fundamentalt om hela Sverige som nation. 
Det legendariska Agar Grove Crew BACK TOGETHER AGAIN. Mina FAVORITER JU.
 
Framemot midnatt någon gång hade alla druckit för mycket snaps och de hade börjat spela ABBA och folk dansade på borden och vi vinglade så småningom hemåt (efter att ha dansat till och sjungit med i alla ABBA-låtar obvs man kan ju inte lämna en fest när de fortfarande spelar ABBA liksom), och kom hem och lämnade våra gin & tonics odruckna för alla simply var FÖR long gone.
 
Vaknade på lördagen med en sån där baksmälla som gör en askonstigt SVAG och darrig, ramlade in på jobbet med en Pepsi i ena handen och en banan i den andra, och försökte catcha upp med Lucy men kunde inte riktigt samla hjärnkapacitet nog att ha en konversation. Ingen rast ingen ro, dock, för efter jobbet åkte jag direkt till Dalston och mötte Mats och Ruben på The Victoria för att se mina älsklingar The Spook School headlina ett gig där. Åt cheesy fries och drack öl en stund innan det började, och hade därefter en väldigt wholesome night med världens bästa indiepop. Ah älskar The Spook School så himla mycket ju. Det är något med deras musik som får det att kännas som om de har skrivit musiken speciellt för mig??? Den sortens musik som, om den varit en person, skulle suttit uppe med en klockan fyra på morgonen och lyssnat på en prata om alla sina livsproblem och gett en kramar och lovat att allt kommer bli bra. ÄLSKAR DEM. Lyssna på The Spook School för guds skull.
 
Kom hem vid midnatt efter Nat och Jago redan gått och lagt sig och Josh var ute och rände på någon klubb i Brixton och jag var alldeles för trött för att ens överväga att joina dem, så jag läste lite i Sandman och kraschade sedan i säng, helt färdig på typ alla plan.
 
Söndagen spenderade vi på bästa sätt - Nat och Jago väckte mig och Josh på morgonen med födelsedagscupcakes och försenade födelsedagspresenter till oss båda (jag fick egna exemplar av läppstiftet jag alltid stal från Nat när vi bodde ihop och Josh fick två superfancy whiskeyglas som vi definitivt kommer ta sönder cirka omedelbart), och därefter gjorde vi oss i ordning och stack iväg till ett café på Tufnell Park Road för lite good ol' fashioned Sunday brunch tillsammans med Nat's syster som precis också flyttat till London.
 
Åt Eggs Benedict med rökt lax och en vaniljmilkshake och levde mitt absolut bästa liv medan vi pratade om lite allt möjligt i några timmar tills Nat och Jago behövde börja köra hemåt mot Manchester igen och vi sa hejdå till hela gänget och fortsatte hem, där jag och Josh drack fruktvatten på balkongen (vi köpte en fancy glasflaska på IKEA när vi var där senast och har börjat ställa in den i kylen med vatten och frukt i och det får oss att känna oss så ORIMLIGT vuxna) medan jag målade naglarna och Josh hade en dramatic reading från den surrealistisk erotikboken om en helikopter och en miljardärdinosaurie som jag köpte åt honom i födelsedagspresent.
 
Framemot eftermiddagen dök Paul upp och vi åt massvis av chips och spelade brädspel (Paul tog med sig ett av sina spel som heter Galaxy Trucker och essentially går ut på att man bygger varsitt rymdskepp och därefter måste överleva i rymden och det var SÅ KUL och jag byggde SÅ MÅNGA dåliga rymdskepp). När Paul gått hemåt framemot kvällen fortsatte jag och Josh på brädspelsspåret och spelade en tre timmar lång Carcassonne-session och drack rödvin (vi var jättejämna typ hela spelet och sen fick Josh fkin HUNDRASEXTIO poäng precis innan slutet det var fan skandalöst), och tog paus för att äta sötpotatis med mozzarella till kvällsmat och se på lite Youtube innan vi pallrade oss i säng.
Fan vad vi är bra på söndagar, ändå.
 
Idag har det ju varit måndag, och jag har varit ledig som vanligt. Steg upp tidigt för att hinna till postkontoret och hämta min födelsedagspresent från mamma (postkontoret har öppet mellan halv åtta på morgonen och HALV ETT PÅ EFTERMIDDAGEN alltså??????? FEM FKIN TIMMAR????? VARFÖR????????).  Fick mig därmed en mysig liten promenad till och från Archway, så det var ju alltid trevligt. Kom hem, och jobbade lite med att organisera PR för vårt jobbevent med Lily Allen vi ska ha i slutet av månaden (det faktum att vi ska ha ett event med en Actual Famous Person har fortfarande inte sjunkit in tbh herregud), och åt därefter frukost, gjorde lite yoga och städade huset. Så skönt att få lite ordning häromkring igen, i allmänhet, speciellt eftersom jag inte kunde städa ordentligt förra veckan.
 
Vet inte riktigt vad jag ska spendera resten av dagen med, men förmodligen ska jag försöka redigera lite mer bok, och kanske äta lite choklad tills Josh kommer hem och kan laga kvällsmat. Känns som en lagom nivå.
Nästa vecka verkar mest innehålla roleplaying games för min del - ska spela Blades in the Dark både på onsdag och torsdag (Paul erbjöd mig att gästa Blades-spelet han är spelledare för since hela spelet äger rum i samma stad och jag är SÅ taggad), och därefter blir det D&D på lördag och så ska vi träffa Joshs syster och hennes man på söndag och äta middag och UMGÅS i allmänhet (och äntligen visa dem vår lägenhet since de inte har sett den än). Känns som en rätt wholesome plan i allmänhet, tbh. Ju fler dagar i veckan jag kan spendera med att låtsas vara en cool gotisk spökviskande bankrånare ju bättre, liksom.
 
Anyhow. Återvänder med en full rapport nästa måndag på all these riveting things! Hype!

I wanna show you my hidden tattoo that nobody ever gets to see but you

Alltså Halestorms nya singel är ALLT jag bryr mig om i hela universum för tillfället????? I have never felt more blessed and less straight honestly.
 
HOWDY FOLKS. Har inte ens varit så länge sen sist??? Helt otroligt. Don't get used to it.
Anyhow. Har fortsatt varit en väldigt wholesome tillställning sedan förra inlägget. Känns orimligt att ha en såhär hög baselevel av lycka och förr eller senare kommer ju något såklart komma och bryta det, men känner väl mest att man får hålla sig fast vid det medan det är här. Om jag nu måste bli miserabel igen någon gång i framtiden så skulle jag ju bli asirriterad på att minnas hur jag inte lät mig själv njuta fullständigt när allt faktiskt var så löjligt tillrättalagt och fint.
 
Anyhow. I torsdags hade vi Carcassonnekväll här hemma tillsammans med Cal, Emma och Paul. Vi kunde inte spela klart hela spelet (för att vi har literally 13 expansionpaket nu och det tar typ mer än 3 timmar varje gång nu hehehe), men det var tillräckligt för att jag och Josh skulle ha hamnat i femton olika komplicerade landskonflikter samt att de andra skulle ha tid att lära sig reglerna tills nästa gång så att vi kan get straight into it. Mmmmm älskar Carcassonne.
 
Fredag var en rätt lugn och fin dag - jobbade med Sophie på dagen, och spenderade kvällen med att spela Humans Fall Flat med Josh eftersom vi inte gjort det på länge och tror att vi börjar närma oss slutet (efter att bara ha spelat i typ två fkin år eller nåt). Jag hade hunnit glömma bort precis alla kontroller och var lika dålig på logiska pussel som vanligt (vilket är vad typ hela spelet går ut på), så kvällen bestod mest av att vi arbetade oss igenom mer och mer vin och Josh slet sitt hår över hur jag ramlade av banan hela tiden och inte förstod något av vad som hände, medan jag skrattade så jag grät mest hela tiden. Ramlade i säng framemot tre på morgonen någon gång, efter att till sist ha gett upp om att klara oss igenom nivåns sista steg.
 
Lördagen spenderade jag på ett stängningsskift på jobbet - Fernando slutade på jobbet rätt nyligen för att flytta hem till Spanien och en del av hans skift har inte blivit täckta än, så det var bara jag och Sophie och en oupphörlig hord av turister hela dagen. Var helt och hållet slutkörd när jag till sist pallrade mig hem och låg blickstilla på soffan i säkert en timme innan jag ens kunde forma ordentliga tankar igen, varpå jag more or less direkt fräschade till mig och åkte ut till Bermondsey för Emmas födelsedagsfest. Var en hel bunta folk där, både som jag redan kände och som jag aldrig träffat förut, och alla var precis lika mysiga. Pratade typ halva kvällen med en tjej som jobbade i publishing om hur folk alltid ser ner på kvinnocentrerade böcker, spionerade på grannar från Cal, Paul och Emmas excellenta people-watching-balkong, skrev en massa surrealistiska dagboksinlägg på Emmas skrivmaskin (vill ha en skrivmaskin SÅ MYCKET nu???? vet inte vad jag ens skulle ha den till men oh my god jag vill ha en omedelbart), och ramlade sedan hemåt framemot fyra på morgonen. Efter en sån lördag har jag knappt ens dåligt samvete över hur länge vi tog sovmorgon på söndagen, faktiskt. Låg och gosade till långt in på eftermiddagen innan vi bestämde att vi var tvungna att göra åtminstone något med dagen, och därmed gick direkt till vår bästa plan när vi vill göra något utan att faktiskt behöva planera något speciellt, och köpte med oss lite proviant och gick till Hampstead Heath för en brunchpicknick. I ett lusthus mitt i parken upptäckte vi att ett liveband spelade jazzcovers, så vi, som de äkta söndagsproffs vi börjar bli, spenderade därmed några timmar liggande i en hög i gräset i solen, dricka cider, äta frukt och lyssna på mysjazz. Fan vad vi har knäckt koden till livet i allmänhet, alltså.
 
Vid fem lämnade vi parken, sa hejdå vid tunnelbanan, och så åkte jag in till Shepherd's Bush för att träffa Francesca och se Mamma Mia 2. Vi drack bubbelte och catchade upp om allt som hänt (jag bara "yeah allt har varit rätt lugnt tbh du har inte missat något" och Francesca bara "här är alla 40000 livsomvälvande grejer jag har gått igenom lately" så YEAH), och såg därefter den ultimata feelgoodupplevelsen som är Mamma Mia. Den nya filmen var en total röra från en storytelling-perspektiv (typ hälften av allt som hände hade ingen betydelse för storyn och massa karaktärer hade inget syfte och det var bara A Series Of Unconnected Events), men ÅH den gjorde mig ju precis lika romcomigt cheesily glad som jag önskade. (Also Cher's cover av Fernando var HELT OTROLIG???? Kan inte Cher släppa ett ABBA-coveralbum typ OMEDELBUMS????). Sa hejdå till Francesca och fortsatte hemåt där jag och Josh kollade på vår nya bästa youtubekanal med ryska lifehacks innan vi gick och la oss.
 
Idag har, as per usual, varit min lediga måndag, och jag har varit i full gång hela dagen, pretty much. Steg upp typ så fort Josh gett sig iväg till jobbet vid elvasnåret och åt en otroligt mättande och allmänt lyxig frukost (belgiska våfflor och maple syrup och äggröra MMMMMMMM GOD BLESS SÅ GOTT), skypade med Elin en stund om senaste nytt (är alltid så mysigt att få catcha upp lite med henne jag måste verkligen bli bättre på att komma ihåg att skypa folk), och åkte sedan in till Soho för att ge blod. Blodcentralen var superbusy, så jag var där i typ två timmar totalt (vilket är typ dubbelt så länge som det brukar ta), men de har kakor och saft överallt så jag led inte något särskilt. Efter att ha tappats på lite blod och känt mig duktig och bidragande till samhället åkte jag hem igen och städade lägenheten och lyssnade på hela ABBA's The Visitors-album (som är SUCH A WILD RIDE för övrigt alltså herrejösses de borde varna för all the emotions it's gonna put you through). Blev precis färdig, och nu ska jag nog ta och spendera resten av kvällen tillsammans med Josh och kanske se om vi kan bli klara med sista nivån av Humans Fall Flat någon gång. Tills han kommer hem tror jag dock att jag ska fortsätta med redigerandet av Secret Star Service. YEAH YOU HEARD RIGHT. Har ingen inspiration till att skriva nytt men saknar ändå att skriva, och tänkte att till sist ge Secret Star Service den totalrenovering den förtjänar kunde vara den perfeka ursäkten att få skriva utan att behöva hitta på nytt. Plus att jag saknat karaktärerna SÅ MYCKET??? Älskar att vara tillbaka tbh. Håll tummarna att jag lyckas actually göra klart det, bara. Heh.