Rain in the clouds above, some moments last forever but some flare out with love

 
Jag är hemma igen! Ligger i mitt vanliga sänghörn i ljuset av mina fairylights och lyssnar på halvledsam indie och har ungefär en miljard känslor som slåss om uppmärksamhet inombords. Det har varit en lång, lång, krabbig dag, dethära, men åh som jag saknat det här gudsförgätna jävla landet och den här stan och alla dess människor som jag fått äran att tycka om. Oavsett om de inte vill ha några invandrare här längre, oavsett om det kommer bli dyrare och svårare för mig att vara här. Jag älskar det så mycket ändå. Storbritannien är min ultimata problematic fave, alltså.
 
Anyway. Mer om det senare. En recap av dagen hade kanske varit i sin ordning, nu när jag återigen är separerad från den här bloggens största publik. Vaknade vid nio-tio snåret någon gång, låg kvar och revelled i hur det var min sista morgon i min säng (och min madrass som är så mycket mjukare än den jag har i London </3), och steg sedan upp och gjorde mig i ordning och packade det sista innan vi hoppade i bilen och körde ner mot Malmö och Emporia, där vi skulle göra ett mindre pitstopp innan flygplatsen. Jag körde hela vägen ner till Malmö och blev helt slut i huvudet since jag inte är van vid att köra så långa sträckor, men det gick more or less smärtfritt att ta oss dit (förutom när GPS:en krabbade ihop i en rondell och vi fick åka typ två hela varv för att reda ut situationen).
 
Gick direkt till Jensens Bofhus för att äta middag eftersom vi alla var helt utsvultna. Vi lyxade till det med oxfilé och pommes och bearnaise (since jag ska återvända till att leva på billigast möjligast kyckling och pasta från och med nu så ville passa på att njuta av det ljuva livet en sista gång). Var hur gott som helst och vi åt halvt ihjäl oss innan vi gav oss ut och spenderade sista timmen innan vi behövde ge oss av med att strosa lite i affärer. Elin hittade en ascool bomberjacka med knalloranget foder (blev genuint lite avundsjuk även fast jag aldrig skulle ge upp skinnjackelivet), mamma och pappa köpte tonvis med t-shirts och jag spontaninvesterade i någon konstig sorts kimonoaktig hålstickad kofta med fransar och stora fladdriga ärmar. Osäker på vad som tog åt mig, men håller ju på att ändra min stil lite i allmänhet och lite halvkonstiga nyckelplagg är vad jag är all about för tillfället för att sparka upp mig själv ur min comfort zone, så det kan nog bli bra tror jag. Ska prova den tillsammans med lite outfits imorrn och se hur den faktiskt ser ut. Har ju faktiskt velat ha ett plagg med stora fladdriga ärmar rätt länge, så ja. Blir nog bra.
 
När vi gått runt en stund blev det dags att dra sig mot Kastrup, och vi hoppade in i bilen igen och körde ner till Danmark (Kastrup är fan som ett andra hem vid det här laget ingen människa borde vara såhär välbekant med en flygplats alltså). Checkade in mitt bagage och kramade familjen hejdå innan säkerhetskontrollen (att säga hejdå skapar fortfarande en tom liten plats någonstans i bröstkorgen men det är såna evigheter mot hysterigråten efter jag sa hejdå till dem första gången och det går verkligen så mycket lättare nu - speciellt eftersom det är mindre än 50 dagar tills vi ses igen). Gick igenom säkerhetskontrollen utan större problem (förutom att jag, naiv som man är, trodde att det var en bra idé att börja prata svenska med säkerhetskontrollanten som ju då genast började svara på danska och jag bara stod där som ett levande frågetecken alltså NÄR ska jag lära mig att bara prata engelska med danskar det är ju hopplöst detta). Och det var väl där nånstans det började krabba.
 
Det tog EVIGHETER för gaten att komma upp på tavlan - mitt flyg skullle gå vid 18.35, och när klockan var sex hade vi inte ens fått en gate än. Jag som den anxious bundle of nerves jag är blev ju lite lagom panikslagen och verkligen satt och råstirrade på den där stackars tavlan och vågade inte släppa den med blicken, samtidigt som jag frenetiskt försökte utveckla nån sorts worst case scenario-handlingsplan (utan att komma på något vettigt). I slutändan visade det sig att mitt flyg var en timme sent (vilket ju var lite lagom frustrerande när jag befann mig i den där asjobbiga emotionella limbon precis efter att ha sagt hejdå till några favoritmänniskor och inte än hunnit komma hem och återförenats med de andra favoritmänniskorna utan mest sitter där emellan och är full av saknad efter en hel massa folk och bara vill komma iväg så snabbt som möjligt).
 
Bytte sittplats efter en stund (eftersom jag spenderat den första timmen sittande på golvet eftersom jag ju trodde gaten skulle bli utannonserad när som helst............) och satt och lyssnade på musik och läste igenom gamla smskonversationer för att hålla mig underhållen (och för att wifi:et inte funkade och jag var allmänt rastlös), och lite innan sju fick vi till sist en godforsaken gate (den dök upp på skärmen och jag var tvungen att se på den flera gånger för att jag inte trodde på att det till sist dykt upp en gate alltså wow). Gick igenom en sista passkontroll (det var bara flyg till Storbritannien som gick igenom den kontrollen och de hade helt spärrat av kontrollerna som var för EU-medborgare och jag fick obehagsrysningar och Brexit blev genast så sjukt obehagligt verkligt) och satt och skrev lite på min pizza party-novell innan vi, efter vad som kändes som cirka femton evigheter, till sist fick stiga på planet.
 
Jag halvsov hela flygresan men kunde aldrig riktigt slappna av för att jag blivit på sånt allmänt grinigt humör efter allt flygtrubbel (och jag hade dessutom satt mig vid en nödutgång så man kunde inte ha handbagaget vid fötterna så jag kunde inte läsa en bok eller nånting på hela resan vilket ju inte förbättrade mitt humör alls). Satt bara och ville mest att vi skulle komma fram, samtidigt som jag var allmänt ångestfylld för att komma tillbaka. Har på känn att jag är precis i början av en rätt jobbig sensommar fylld av bara massa allmän trubbel - kompisar som blir hemlösa, kompisar som lämnar London, Brexit och alla sjuka mängder xenofobi och rasism som bara blivit värre och allt därutöver - och ville liksom inte behöva komma hem och sätta fart och kasta mig in i alla de där problemen som jag visste skulle komma och behöva lösas.
 
Kom i alla fall fram till Heathrow till sist, och fick min väska supersnabbt (den var typ bland de första fem ut på bandet äntligen någon sorts tur i hela den här upplevelsen) och hoppade på tunnelbanan hem till Camden. Klev ut rätt i stereotypiskt brittiskt sommarväder - femton grader och duggregn. Släpade med mig min supertunga resväska hemåt och kände mig mest genomsvettig och utmattad och bara allmänt färdig med hela dagen i allmänhet. Bara tanken på att äntligen få komma hem tog mig ända hem, och alltså lättnaden när jag kunde sätta nyckeln i låset och kliva över lägenhetströskeln var ju något enorm.
 
Josh dök upp och hälsade mig välkommen hem med ett "jag trodde inte du skulle komma tillbaka" (since hela landet uppenbarligen inte vill ha mig där längre), och jag bara "well jag övervägde saken", och så gick jag och dumpade min väska inne på mitt rum, hämtade lite av allt godis jag tagit med mig hemifrån och slog mig ner på min vanliga plats på hans soffa. (Update: han var ett fan av Ahlgren's bilar - eller the nice tiny cars, som vi kallar dem nu, och såg mest djupt förorättad ut när jag övertalade honom att prova en Lakrisal (vad är det med utlänningars hat för lakrits egentligen ???? ingen vet). Spenderade resten av kvällen inne hos honom, och kastades direkt tillbaka in i vår bisarra verklighet och avverkade massvis av konstiga klipp på dåligt animerade Disney-filmer, remixar av theme tunen till Ghostbusters, en Let's Play om en fabrik full av likdelar, ett klipp på Jennifer Aniston och Matthew Perry som hade gjort en educational sitcom om Windows 95 på nittiotalet (?????), en raplåt om Harry Potter, och så vidare. (Jag satt med huvudet i händerna och bara "JAG HAR LEVT ETT NORMALT LIV I TRE VECKOR NU THIS IS TOO MUCH").
 
När vi hade sett ikapp lite av senaste nytt på Youtubes mörka sida hade det hunnit bli sent, och jag retade Josh för att jag är ledig imorrn och inte han (enda perken med att aldrig ha några lediga helger tbh), och han gav mig en piggybackride genom lägenheten och dumpade mig i min säng (som han tydligen hade sovit i medan jag var borta men han hade åtminstone inte hällt nån olivolja i den som han också hade utlovat så man får väl vara glad för det lilla), innan vi borstade tänderna och jag inspekterade hur väl han tagit hand om blommorna (alla köksblommorna var vid liv och han hade till och med lyckats återuppleva en av blommorna jag trodde hoppet var ute för så det var ju något av en plot twist) (han hade dock glömt att jag hade blommor på mitt rum också så de var väldigt illa däran kan man väl säga), och han uppdaterade mig om vilka äventyr jag missat medan jag var borta (han hade rensat vasken och nästan råkat gasa ihjäl hela huset, bland annat, så ja. Är ju ett under att huset stod kvar när jag kom tillbaka, alltså). Fick en hel massa godnattkramar, och så sa vi godnatt och gick och la oss (och fortsatte konversationen och låg och smsade pistol-emojis fram och tillbaka  en stund till fastän vi var typ femton meter ifrån varandra alltså wow).
 
Har saknat den där jävla tönten en hel del, alltså. Är nästan irriterande hur jag kunde vara så maximalt tjurig och ångestladdad och hur allt bara gick ur mig så fort jag fick komma hem och krama honom igen. Var ju en ultimat påminnelse om att London i slutändan inte är min favoritgrej med London, utan alla människor som råkar finnas här. Har så många fina människor i så många länder. Det är ju verkligen helt sjukt hur lyckligt lottad en enda människa kan få vara.
 
Så, ja. Jag återvänder till en sämre version av London på ett rent politiskt plan, men mina människor är här fortfarande och är fortfarande lika kapabla att göra mig glad när inget annat funkar, och det är i slutändan allt som spelar någon roll. Det var en lång, krabbig dag, men jag går och lägger mig glad. Känns som att det counts for something, i alla fall.
 
Imorrn ska jag i alla fall vara ledig, verkar det som (min chef har inte smsat mig än i alla fall så det är fritt fram för tillfället), och jag ska nog spendera mesta dagen med att packa upp resväskan och komma i ordning i allmänhet. Kanske gå in till stan och köpa nya frimärken och ett par Docs. Kanske börja se andra säsongen av Jane The Virgin. Kanske handla lite mat och göra månadens utgifter. Kanske bara sova tills fyra på eftermiddagen utan någon som kommer och väcker en. Får se vad det blir. 
 
Hörs imorrn!

Don't waste your time on me, you're already the voice inside my head

Fick upp den här på shuffle natten innan jag ska åka hem till London igen. Vet inte om den gör mig emotionell för att jag kommer sakna Sverige eller för hur mycket jag har saknat London. Har mest bara en hel massa emotions över alltihopa. Send help.
 
Min sista hela dag i Sverige är över för den här gången. Det är med blandade känslor, som alltid, men idag har varit en väldigt bra sista dag, oavsett. Somnade framför Live At The Apollo framemot tvåsnåret igår, och tog sovmorgon till elvadraget innan jag steg upp och tog en dusch, bytte om, åt frukost (i form av frallor, chokladbollar och cola aka hela kostcirkeln) och tog ner tvätten jag tvättade igår, och hoppade sedan i bilen och körde in till stan. Mötte upp Malin och lilla Isabel vid Fisken och gick bort till Tre G för att fika (det smått surrealistiska i att vi inte kunde sitta på vårt stammisställe Lennarth's för att Malin inte kunde ta sig upp för alla trapporna med barnvagnen liksom............... vi satt där flera gånger i veckan hela gymnasiet och gnällde över läxor och nu har vi barnvagnar liksom HURFAN GICK DETTA TILL).
 
På Tre G hittade vi av en händelse Ann-Sofie, Olivia och Olivias kompis Linnea, som satt och fikade där också, så vi spenderade mesta tiden där med att äta najs bakelser, prata om Jane The Virgin och diskutera senaste nytt i allmänhet. Blev kvar där i en hel massa timmar och bara hängde i allmänhet, vilket var väldigt mysigt, innan klockan började närma sig sex och jag hängde med Malin och Ann-Sofie bort till Malins hus där de skulle försöka tjata med sig Sebastian ut och äta middag. Jag skulle ju iväg och möta upp nästa fikapartner, så jag och Malin skiljdes åt med en bamsekram vid hennes port och sa att vi ju skulle ses snart igen, och så sa vi hejdå och jag gick iväg tillbaka mot Fisken. Är fortfarande jobbigt att säga hejdå, men det blir verkligen lättare och lättare för varje gång - speciellt i år när jag vet att jag kommer komma hem typ varannan månad typ hela resten av året. 

Satt vid fisken och skrev lite på The fantastic story of the downstairs pizza party (aka första novellen i mitt lilla novellprojekt som är efterträdande projekt nu när 13 är klar och som redan spårat ut och slutat vara en kort novell för länge sen), och efter några minuter dök Vickan upp och vi kramades och revelled lite i hur surrealistiskt det kändes att träffas i verkligheten (vi ses ju inte supermegaofta med tanke på hela "bo i två olika världsdelar"-grejen). Vi gick till Espressohouse och diskuterade vår relation till kaffe (vi båda hatar det om det inte är blandat med hundra smaker och massa grädde basically), och beställde varsin morotsmuffins som Vickan sa var A+ (vilket var väldigt sant det var GUDOMLIGT). Slog oss ner i varsin fåtölj i ett hörn och började prata om vad som hänt sedan sist, och även fast vi hållt oss någolunda uppdaterade med vårt brevväxlande så fanns det ändå MASSVIS att diskutera.
 
Vi pratade Vickans resa till Costa Rica som hon precis kom hem från, hur svårt det är att försöka hantera svenska språket efter att ha bara pratat engelska hur länge som helst (hon blev också obekväm av att höra så mycket svenska runt sig när hon var här hemma igen alltså ÄNTLIGEN NÅGON SOM FÖRSTÅR MY STRUGGLES), hur vi båda blivit lika grossly in love på en handvändning och hur arga vi båda blir av världspolitik, och allt däremellan och lite till. Fick aldrig slut på grejer att prata om, och det är så himla fascinerande hur vi, trots att vi träffas max en gång i halvåret och spenderar hela våra liv i helt olika världsdelar och kulturer, fortfarande förstår varandra så himla väl och somehow lyckas befinna oss i så lika stadier av våra liv hela tiden. Hon är min äldsta bästa vän, och det finns verkligen more or less ingenting som kan rucka på den titeln, varken tid eller avstånd eller någonting alls. Så himla himla fint, och jag är så himla tacksam att det är den sortens relation jag lyckats ha med henne genom alla år. Hon är ju så himla bra. Åh.
 
Vid halv niosnåret var Vickan tvungen att dra sig hemåt eftersom hon skulle upp tidigt och jobba imorrn, och vi sa hejdå vid bilarna (hon skjutsade ner mig till där min bil var parkerad alltså what a blessing) och kramades och påmindes om att det för en gångs skull inte var så himla länge tills vi ses igen (since hon ska bo hos mig i London ett par dagar i början av augusti innan hon flyger hem till Texas igen), och så körde vi på varsitt håll hem igen. Jag hade singalongs till somriga låtar i solnedgången och det var bara en sån himla fin liten stund. Perfekt sätt att ta farväl av lilla Karlskrona innan jag drar hem till The Big Smoke igen.
 
Kom hem och gjorde en ansats att börja packa men blev distraherad av mamma som precis kommit hem från att ha cyklat med Elin på hennes ridtur, och hade pratstund i soffan och drack öl och åt gamla ostbågar som blivit över från alla kalas istället. Mycket roligare. Kom mig inte för att ta mig upp och packa förrän typ vid midnatt, men bättre sent än aldrig, antar jag. Lyssnade ikapp på typ ett och ett halvt avsnitt av Alice Isn't Dead (ligger fortfarande typ tre avsnitt efter men shhhh), och blev more or less färdig med packningen på bara någon timme. Känns som en given garanti att jag ska ha glömt nåt, men oh well. Checkade av allting på packningslistan i alla fall, så det viktigaste verkar vara med, i alla fall. När jag var färdigpackad provvägde jag (var bara tre kilo tyngre än när jag kom hit vilket med tanke på hur mycket grejer jag ska släpa med mig tillbaka är rätt imponerande faktiskt), och därefter bäddade jag ner mig i sängen, bokade biljetter till Yellowcard's avskedsturné (de ska lägga ner efter den här turnén och jag har somehow lyckats missa att se dem live varenda gång de har varit i närheten av mig fast de tonsatte en majoritet av mina tonår, så nu till slut tog jag vara på min sista chans att se dem i alla fall wohooo kommer bli 1000% superemotionellt most likely).

Och that's it, more or less. Det var hela min nästan tre veckor långa vistelse hemma i Svealand. Har beskrivit min vistelse här som en resa till någon sorts mindfulnessresort (och inte bara för att mamma mediterar stup i kvarten). Har klappat massvis av katter, sovit länge, ätit massvis av god mat, kramat massvis av folk som får mig att må bra, galopperat på grusvägar i kvällsljus, strosat längsmed ett lugnt Östersjön i solnedgången, suttit under träd och skrivit, fått smutsiga fötter av att konstant ha sprungit barfota, och så vidare. Har varit en så himla harmonisk och wholesome upplevelse, hela grejen, och var precis vad jag behövde efter att ha blivit sådär uppslukad i Londonhetsen så som man så lätt blir. Finns få problem som inte en gosig kattpäls och att springa barfota i högt gräs inte kan göra lite lättare, ju.
Har dock Londonabstinens också - här är så lugnt att jag nästan går i taket ibland. Saknar folkmassorna och pulsen och mitt lilla Londoncrew och min skitiga lilla lägenhet i skitiga lilla Camden och allting. Ska bli fint att återvända, också. Efter allt som hänt därborta på sistone kommer det bli svårare och jobbigare, såklart, men det är ju, trots allt, där jag hör hemma. Längtar hem till London. Kommer längta hem till Karlskrona också, om en dag eller så. Men så är väl livet när det är såhär man valt att leva det, antar jag.
 
Tack för en fin juni, Sverige. Det ska bli fint att komma hem.

This world's an ugly place, but you're so beautiful to me

 
Hej igen! Ber om ursäkt för min brief frånvaro, men återigen är det ju mest min familj som spenderar någon avsevärd tid på den här stackars bloggen och de var ju med mig hela tiden, så ja. Ingen större loss, tror jag nog. Anyway. Under min frånvaro har jag och familjen varit på äventyr i Göteborg och en av mina allmänna favoritställen i världen, aka Liseberg. Brukade åka dit minst en gång om året från jag var typ tre tills samma år jag flyttade till London, men har inte varit där sen dess så har haft världens abstinens. Vaknade astidigt på söndagsmorgonen och hoppade i bilen och började köra upp till Göteborg. Jag satt i baksätet och försökte lyssna ikapp på Alice Isn't Dead men var för trött och sov igenom typ två hela avsnitt innan jag gav upp och sov till musik istället. Kom fram till Liseberg lite efter de hade öppnat, och jag, Elin, pappa och Adde gick och började åka direkt. Kickstartade dagen med att åka Kanonen eftersom vi ändå hade tidigt expresspass till det, och HERREGUD hade ju genuint glömt hur roligt det är att åka bergochdalbana. Skrattade rakt ut varenda gång vi åkte någonting hela dagen bara för att jag hade så genuint askul. Kände mig som om jag var typ åtta år igen. Sån himla pure sorts glädje. Åh.
 
Vid ettsnåret nån gång kom Suss, Anders, Hampus, Emil och Elias till Liseberg efter de hade varit och åkt gocart, så efter det åkte vi tillsammans med dem, vilket var hur najs som helst. Jag i synnerhet har ju inte direkt fått så mycket quality time med mina kära kusiner på ett bra tag, så att få spendera en hel dag tillsammans och bara ränna runt på en av mina favoritställen och ha askul var ju allmänt bäst. Vi åkte alla våra favoritkaruseller om och om igen (Helix var bäst alltså kunde genuint inte få nog), satt och blev genomdränkta på Flumeride och Kållerado (och jag skrattade så jag grät alltså ÅH) och gjorde fula miner åt varandra i Spinrock och tävlade om vem som kunde snurra mest i Virvelvinden. Åt mjukglass och spelade upp alla mina överblivna svenska mynt på chokladhjul (och vann inget, unsurprisingly), och åt middag på järnvägsrestaurangen som vi alltid gör och avslutade dagen med en tur på Lisebergsbanan i solnedgången.
Elin, jag, Hampus och Emil knölade ner oss i en vagn i Virvelvinden och det var en allmänt good time.
Sån himla bra dag i allmänhet. Kan knappt ens minnas senaste gången jag var så totalt genomlycklig i hela kroppen. Ville liksom bara skratta rakt ut hela tiden för att jag bara var så sprängfylld med glädje och tillgivenhet över alla som fanns runt omkring mig och hur magiska omgivningarna varit. Känns alltid som att återvända till någon slags magisk bubbla varje gång jag kommer till Liseberg, som att tiden stått stilla därinne och jag fortfarande är elva och springer runt tillsammans med Vickan utan ett problem i världen. Kan liksom glömma allt som pågår utanför i verkligheten och bara springa runt och bli hög på sockervadd och bli snurrig av negativa g-krafter like there's no tomorrow. Gör mig glad att det fortfarande finns platser i världen som kan få mig att känna så. Hoppas det aldrig ändrar sig.
Liksom ??? Liseberg är en genuin magisk plats det är sant trust me I'm a scientist
Gick hem någon halvtimme innan stängning, sa hejdå till alla och gick och hängde på hotellrummet ett tag och åt chips och slöglodde på TV innan vi gick och la oss. Sov lite allmänt si och så eftersom 1. det var cirka två miljoner grader varmt i vårt rum, och 2. extrasängen jag sov i knakade ASMYCKET så jag fick ligga blickstilla hela natten för att inte väcka hela Göteborg typ, så yeah. Var lite lagom trött när vi vaknade, återigen rätt tidigt på morgonen, och gjorde oss i ordning, åt najs hotellfrukost (det är ju livet ändå vill ha hotellfrukost varje morgon kan någon ordna detta), sa hejdå till Adde som skulle åka med Hampus hem, och körde sedan inom Ullared eftersom vi behövde lite smågrejer (men mest för att vi bara ville dit i allmänhet).
Blev ändå en rätt resonabel runda - jag hittade lite små bra att ha-saker (köpte ett riktigt decilitermått till sist eftersom det av någon outgrundlig anledning inte är en grej som existerar i Storbritannien och det faktum att det var det inköpet jag blev mest exalterad över gjorde mig lite matt över min egen vuxenhet) som en ordentlig visp (eftersom ballongvispen jag har hemma i lägenheten visserligen är fin men rätt värdelös), någon vårdande olja för håret (since mitt är sönderblekt och nära döden och behöver lite allmän omtanke) och en massa svenskt godis som jag kan ta med mig tillbaka till London.
 
Kände oss rätt färdiga rätt snabbt eftersom vi hade cirka 0 energi efter massvis av långa dagar, och åkte hem framemot eftermiddagen. Sov hela vägen hem igen, och spenderade kvällen med att äta pizza tillsammans med mormor eftersom det var tio år sedan morfar dog idag. Pratade lite om honom och vad jag och Elin mindes av honom och så (since vi ju var rätt små när han dog), vilket var lite fint. Tänker alltid att det skulle vara den optimala situationen efter man har dött. Folk minns en och pratar om en men sörjer en inte på sånt där jobbigt evigt film-klyschigt sätt. Bara minns en med tillgivenhet, liksom. Önskar att han fortfarande var här, dock. Minns honom inte så mycket i detalj, och det är så konstigt att tänka på hur den enda versionen av mig han någonsin visste om var mitt elvaåriga jag, som är ungefär så långt ifrån den jag eventually blev man kan komma. Har ju så mycket jag ville ha hunnit visa honom, på något sätt.
 
Så, ja. Vi pratade lite om morfar en stund innan mormor åkte hem, och jag smsade med Josh om klyschiga 90-talsband och det faktum att 1. alla blommorna fortfarande lever hemma (enligt honom i alla fall, får väl se hur sant det är när jag kommer hem), och 2. att han höll på att storstäda lägenheten så den kommer vara alldeles nystädad lagom tills jag kommer hem (inte för att han städar bara för att jag skulle komma hem utan mer för att vår agentur ska inspektera lägenheten imorrn men whatever works ju). Ultimat situation att komma hem till, ju. (Eller, well, ultimat om inte hela landet precis kraschat sig självt, men y'know).
 
Därefter fick jag en sista ridtur på Lallie i skogen medan mamma och Elin gjorde sitt bästa för att släpa med sig en supertjurig Tiffany på rundan (hon stannade typ en miljard gånger och var världens mest stereotypiska tjuriga shettis men hon kom runt hela rundan till sist i alla fall så 1-0 till oss). Jag hade dock en allmänt good time och Lallie var på bra humör och vi galopperade en lång bit i skogen (galopp på skogsväg i solnedgången går ju knappt att slå överhuvudtaget ju) och det var en asbra sista runda innan jag återvänder till 0 skog och 0 djur igen. Efter jag ryktat av Lallie tog jag mig in, drack lite vatten och hängde tvätten (since jag passade på att tvätta kläderna jag använt så jag slipper göra det första dagen hemma igen), och har sedan dess mest slappat i soffan och gjort upp planerna för min sista hela dag i Sverige.
Kommer bestå till största delen av fika, vilket ju passar mig allmänt utmärkt. Ska träffa Malin och Linnéa vid två och säga our last goodbyes, och vid sex ska jag möta upp ingen mindre än Vickan och catch up en aning eftersom vi missade att kunna fira midsommar ihop. Med tanke på att ingen av oss varken bor i Sverige eller ens i samma världsdel längre så är det rätt imponerande att vi lyckats ordna att mötas upp i vår hemstad samtidigt, haha. Ska bli väldigt najs att bara spendera en hel dag med en massa favoriter och massa fika innan jag återvänder till mitt kära London.
Hörs imorrn!!!