Books of 2015 #15: "The Salmon of Doubt"

The Salmon of Doubt
Titel: The Salmon of Doubt
Författare: Douglas Adams
Läst: 30 juni - 6 juli 2015
Betyg: ★★★ (3/5)

Jag älskar Douglas Adams. Hemma i Sverige sitter min kompletta samling av Liftarens Guide Till Galaxen-böcker stolt på min hylla, och han är genuint en av de bästa författarna jag vet. Eller, var, antar jag. Han har ju varit död ett ganska bra tag nu, sadly. Den här boken publicerades efter hans död, och är en samling med uppsatser, tal, noveller, tankar och andra saker hans familj hittade i hans arbetsrum och på hans dator efter hans död. Och nu, till allas vår glädje, har de satt ihop alla de här småbitarna till en bok - The Salmon of Doubt.
 
Eftersom den här boken inte är en sammanhängande berättelse är det ganska svårt att betygsätta den rättvist. Det finns allt möjligt häri - en rätt lång utläggning Douglas Adams skrev om sin livslånga kärlek till The Beatles (han skrev om hur mycket han ångrade att han aldrig såg dem live trots att de var aktiva under hans livstid och det var highly relatable material för mig som gick igenom 2013 som ett fan av My Chemical Romance - och jajaja de är inte jämförbara blablabla men principen kvarstår så shhhh), en uppsats om när han besteg ett berg klädd som en ko (eller var det en kamel kanske ?? minns fan inte), och en massa annat. Mycket av det är bra, en del är mindre bra (det finns en eeeeeevighetslång uppsats om hållbar energi eller något åt det hållet och jag gav upp efter typ tre sidor det var helt omöjligt), så det är lite svårt att sätta ett betyg på det som helhet.
I slutet av boken finns dock de första tio kapitlen av boken han skrev på när han dog - den tredje boken i serien om privatdetektiven Dirk Gently. Har inte läst någon annan bok om Dirk Gently innan, men nu vill jag verkligen det. De kapitlen är utan tvekan den bästa biten i hela boken, och det faktum att den bara tar slut precis när allt börjar sätta igång och man vet att man aldrig kommer få veta slutet eftersom Douglas Adams är frickin' DÖD är så himla frustrerande att det inte finns.
 
Så, ja, det är svårt att betygsätta den här boken rättvist när den blandar så många olika saker, men på det stora hela var den bra. Inte supermegafantastisk, men väldigt underhållande likväl. Det är inte hans bästa verk - förståeligt nog eftersom det bara är bitar av opublicerade grejer hittade på hans dator. Den är ingen The Restaurant at the End of the Universe, men nog är det Douglas Adams alltid, och när det handlar om talang på den skalan går det ju alltid hem i slutändan ändå.

We were held to the light but we never went blind

[Bild: Regent's Canal, London]
Okej men Dead Sara är ju alldeles för jävla bra ändå. Kan Halestorm ta med sig dem ut på turné typ.... igår eller?
 
Och återigen har kvällen räddat resten av dagen. På det stora hela har idag varit rätt seg. Det regnade större delen av dagen och jobbet var rättså lugnt. Jag hjälpte kunder och reducerade böcker och restockade och lite sådär. Skrev på 13 på kvällen och började läsa Fangirl av Rainbow Rowell (som jag med mening varit väldigt misstänksam till väldigt länge eftersom hela konceptet kändes hypercringe, men har kommit en liten bit på den nu och den är hittills faktiskt ganska mysig ??? den är bra skriven och karaktärerna är najs och den är genuint rolig och har liksom en bra vibb genom sig somehow ??? i did not see that coming wow). Lagom tills jag skulle ta in borden på kvällen började det hällregna, så när jag väl var klar var jag more or less dränkt och hade återigen blivit påmind om att mina skor har hål rakt igenom sig och släpper in precis allt vatten de kommer i kontakt med (mÅSTE investera i ett par nya det här är fan ohållbart). Gick till bussen efter jag stängt, och stod och väntade i typ 20 minuter innan det stod att nästa buss inte skulle komma förrän om en halvtimme, så jag upplevde en allmän fuck this - känsla och tog tunnelbanan hem igen (visade sig att jag bara hade 70p kvar på mitt Oyster så det var egentligen lika bra att bussen inte kom för då hade jag inte kunnat ta mig till jobbet imorrn men ändå), och kände mig lite allmänt kall och blöt och miserabel.
 
Öppnade lägenhetsdörren till att Josh hade bakat brownies och tittade på Love Actually. Hela lägenheten luktade asgott och All I Want For Christmas Is You spelades genom hela huset och hela resten av dagens irritationsmoment trillade bort medan jag, Josh och Michael hade en lång konversation om en cinematorisk analys av Love Actually (mitt enda argument var pretty much "ja jag vet att den är sappy romcom 101 men den är gullig och ger mig julfeeling så shut up"). Jag kikade in på filmen lite emellanåt medan jag lagade mat, och åt medan den där "god only knows what I'd be without you"-låten (God Only Knows av Beach Boys tydligen i just googled it) spelades som den gör i slutet. Josh spelade den på ukulele när filmen var slut vilket ju inte gjorde någonting alls bättre för EMOTIONELLA LÅTAR PÅ UKULELE BLIR GENAST 5000% MER EMOTIONELLA PLEASE STOP. Satt och blev superemotionell och jättejulig samtidigt, vilket var en lite småunderlig känsla men även den känslan Love Actually alltid ger mig, så fair enough I suppose. Ska klä granen på min lediga onsdag hade jag tänkt, och verkligen bli julig på riktigt.
 
Därefter gav Josh mig valet att antingen se på det nya avsnittet av Doctor Who eller se på Community, vilket ju var ett omöjligt val för oss båda och det slutade med att vi gjorde båda, som alltid.
Doctor Who har varit lite ojämn i kvalité den här säsongen, och med två avsnitt kvar och Doktorns kompanjon precis död (oops spoilers Clara dog förra veckan) så var det här verkligen vad som skulle avgöra om den generella kvalitén på säsongen varit bra eller skräp.
 
Ingen av oss var redo för det där jävla avsnittet alltså. HOLY SHIT. Under de sista fem minuterna satt både jag och Josh hopkurade som bollar och bara mumlade "oh my god. Oh my god. OH MY GOD." om och om igen helt chockade, och ingen av oss kunde ge ifrån oss några ljud alls på en lång stund när avsnittet var slut. Vi bara liksom tittade på varandra och sen på tv:n och sen tillbaka och bara ??????? 
DET VAR SÅ BRA. DET VAR SÅ JÄVLA BRA JAG TROR MIN HJÄRNA EXPLODERADE.
Det var typ femton olika plottwists som alla blew your mind och Doktorn var den enda karaktären i hela avsnittet men det var SÅ INTENSE och jag har inte ens ord för att beskriva vad jag precis upplevde. MAN FICK VETA VAD SOM VAR I HANS CONFESSION DIAL (aka basically hans testamente) OCH FKFUCUIN GALLIFREY OCH JAG BARA !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Alltså resten av säsongen hade kunnat vara 100% trash och det jävla avsnittet hade ändå vägt upp för det. Jag menar det fanns ju plotholes och allt sånt men det är ju typ Doctor Who's specialitet så whatever men!!!! SÅ BRA. SÅ BRA. HOLY SHIT. Är så excited för säsongsfinalen nästa vecka nu alltså. EVERYTHING HAPPENS SO MUCH.
 
Anyhow. Därefter såg vi ett par avsnitt av Community som var briljant och asroligt som vanligt (säsong 3 är så jävla flawless och säsong 4 är tydligen asdålig och vi är snart klara med säsong 3 och jag bara :// i never wanna leave this), och så var det dags för oss båda att gå och lägga oss. Och that was it, more or less. Har inte gjort mycket mer än att borsta tänderna, smörja tatueringen (fick äntligen ta av plastfolien idag I Am Free) och läsa bloggar, typ. Känns fint så. Imorrn är mitt sista skift i Islington innan jag börjar min vecka i Camden och kanske kan få komma hem innan tio på kvällen lite oftare. I'm excited. Anyway. Nu ska jag skriva bokrecensioner, lyssna på Green Day och sova. Hörs!

So call somebody, baby, I'll be useless in the morning

[Bild: Abney Park Cemetery, London]
 
Hej där! Inte mycket nytt att rapportera from camp idag, direkt. Blir lätt så när man bara har stängningsskift in i oändligheten - det blir inte så väldigt mycket tid över för att, y'know, ha ett liv och sådär. Oh well. Ska vara i Camden större delen av nästa vecka med lite större chans att kanske få några öppningsskift, så jag får väl leva på det I suppose.
 
Var i vilket fall som helst i Islington idag igen, och hade en rätt bra dag på det stora hela. Jobbade med Tomasz och Fernando, som jag inte träffat på ett tag nu eftersom vi båda hoppar runt mellan affärer rätt mycket, så det var fint att få se honom igen. Fernando är najs. Han hade med sig en bärbar högtalare eftersom han var trött på det faktum att Islington alltid har samma skiva på repeat i månader i sträck (alltså det är inte ens en överdrift hur de som jobbar där varenda dag inte blivit helt galna begriper jag inte - lyssnade på samma smooth jazz-skiva i typ tre veckor i sträck där en gång och höll på att förlora förståndet), så vi kunde för en gångs skull spela vad vi ville i affären, which was nice. Fernando jobbade 10-19, så jag hade dessutom sällskap större delen av kvällen också - vilket gjorde väldigt mycket för att kvällen skulle gå fortare eftersom jag annars är själv från typ fem till halv nio och i 99 fall av 100 har ganska astråkigt i en tom affär, så det var trevligt med lite sällskap for once. Vi pratade om rasism och invandring och universitet och varför generellt bara män får skägg (vi hade en lång diskussion om våra hypoteser gällande detta tills jag blev för frustrerad och googlade på det. Tydligen är det av samma anledning som hanlejon har stora manar - för att typ "bli mer attraktiv" bc mer testosteron och så där         THE MORE U KNOW), och så gick Fernando hem vid sjudraget och jag spenderade någon halvtimme med att skriva lite mer på 13 (skriver fortfarande på samma scen som igår bara för att den är SÅ HIMLA ROLIG ATT SKRIVA drar ut på den så himla mycket bara för att jag inte vill släppa den hehe) innan det var dags att plocka in borden och stänga (den här gången utan plötsligt överraskningshällregn, vilket ju var en lättnad).
 
Eftersom det fortfarande är helg går bussen hem fortfarande inte med någon reda (ALLA JOBBAR INTE MÅNDAG TILL FREDAG HUR MÅNGA GÅNGER SKA JAG BEHÖVA SÄGA DET HÄR), så tog jag tunnelbanan hem istället och vandrade genom ett lördagskvälls-Camden (aka min favoritgrej här i världen - det är då all the freaks come out och hela stället bara lever upp och blir så som Camden faktiskt är, och inte så som det bara verkar på dagarna när det är turister överallt. Älskar det så mycket), och tittade lite avundsjukt på de små klungorna med folk som hängde utanför pubarna och sippade på pints (alltså kan mina kompisar sluta jobba så himla mycket så jag kan få ta en riktig puböl någonstans I MISS IT OK) innan jag fortsatte hem till lägenheten.
 
Josh är ute och ränner någonstans ikväll, vilket faktiskt var ganska bra för min generella produktivitet eftersom han annars mest leder ner mig i fördärvet. Lagade mat (aka värmde pommes i ugnen heh) och smörjde tatueringen och fick äntligen ÄNTLIGEN rummet städat (det var SÅ SKITIGT mattan blev liksom en helt ny nyans av beige efter jag dammsugit i have been living in filth urgh) och såg till sist ikapp på alla mina väntande Youtubevideor (vilket inte direkt borde räknas som produktivitet antar jag men jag kände mig accomplished ändå så I'll take it).
Sedan dess har jag till sist sett på det senaste avsnittet av Live at the Apollo som actual love of my life Noel Fielding ledde (de flesta skämten var samma han hade på sitt gig men de var ändå så himla roliga att återuppleva alltså jag älskar den mannen så mycket), och fastnade sedan i gamla repriser av Russell Howards Good News (sidenote: Russell Howard bor tydligen i Camden ??? kan aldrig undvika den galna pensionären som skriker om biblar utanför banken hela tiden men Russell Howard springer jag fan ALDRIG på. Vafaaan). Och där har jag stannat, more or less. Borde väl egentligen sova nu, men playade precis senaste avsnittet och älskar Russell Howard, så vi vet ju alla hur detta kommer sluta. Whoops.