You're in trouble when you're fighting my fight

De Staat har släppt ännu en låt från sitt upcoming album och alltså??? Det här albumet kommer bli the absolute wildest ride och det faktum att jag inte kommer kunna se dem live när de kommer till London blir bara ett större och större problem ju mer av det här jag lyssnar på tbh.
 
HOWDY HOWDY. Jag återkommer från en hör och häpna ganska lugn vecka. Våra planer för året börjar så sakta börja lugna ner sig en aning, och jag har bara försökt njuta så mycket som möjligt av det i allmänhet. Man vet ju aldrig hur länge friden varar, av erfarenhet. Anyhow. Sedan vi hördes sist har jag därför mest jobbat, hängt i soffan om kvällarna där jag och Josh försökt catcha upp på alla Youtubevideor vi inte hunnit se när vi knappt varit på samma ställe mer än några timmar åt gången, fått lite redigerat på Secret Star Service (det är väldigt slow work och att göra det samtidigt som alla andra gör Nanowrimo och minnas tiden då jag skrev färdigt en hel bok på en månad är ju en aning deppigt men OH WELL).
 
I onsdags spelade vi D&D och hade en av de bästa sessionerna jag spelat, tror jag. Är förvånad varje gång av hur sjukt engagerad man blir i det där spelet, även fast allt är påhittat och man inte ens kan se någonting framför sig utan bara föreställa sig det. Vårt uppdrag var basically att rädda en stad som var helt uppbyggd av kugghjul från en ond demon som hade förtrollat befolkningen att slänga sig ner i maskineriet för att ta sönder det. Det kändes som en allmänt övermäktig uppgift hela tiden, men det var ett sånt där tillfälle där det visade sig att vi var exakt ett enda steg före the bad guys HELA TIDEN.
 
I slutet, när vi hade dödat skurken och brutit förtrollningen, berättade Josh att staden skulle gått sönder när 100 personer ramlat i maskineriet, och vi hade brutit förtrollningen när 97 personer hade trillat i. Liksom???? Var såna marginaler hela vägen igenom och vi alla bara var på the absolut edge of our seats hela tiden och det var SÅ KUL. Hade inte spelat D&D på vår nuvarande kampanj på flera veckor och insåg inte ens hur mycket jag hade saknat det förrän vi spelade igen. Ah D&D-kvällar är fan en av mina bästa grejer i livet ändå.
 
Hade en night in i fredags där jag och Josh mest låg i en hög och åt glass och drack likör någon glömt här på Halloween och såg på Doctor Who tills tre på morgonen och bara levde det bästa livet i allmänhet.
 
Och så i lördags, precis innan jag skulle stänga på jobbet, så ringde mamma. Det är en sån där grej man lär sig rätt snabbt när man bor utomlands - ringer någon hemifrån betyder det att någon har dött.
Det var Ozzy. Min katt, även fast vi fick honom när jag redan bodde utomlands och jag egentligen spenderat tid med honom kanske tio-femton gånger totalt eller nåt, så har jag inte haft ett husdjur jag haft ett sånt band med sen vår katt Gosan dog typ 2009. Han var superkelen på ett sätt bara jag - svältfödd på kattgos alltid - orkade med, skrek hela tiden som om han var i svår smärta men var egentligen bara gnällig, och var tjock och konstig och så himla GO på alla sätt och vis. Sån personlighet, liksom, och gud jag älskar den där katten så överväldigande mycket.
 
Och i lördags bröt han bäckenet och inget kunde göras och han jamade inte ens längre för att det var så illa. Kan inte riktigt ta in det, eftersom jag inte är hemma och har kunnat se det, men det faktum att jag inte kunde vara där och klappa honom och krama honom och gosa in näsan i hans päls en sista gång är så hjärtekrossande att jag knappt vet vad jag ska göra med den här sorgen. Vi har ju förlorat djur förut, men Ozzy var ändå speciell, och jag tror att jag lyfte upp honom i famnen och pussade honom på huvudet och begravde ansiktet i hans päls innan jag åkte tillbaka till London i oktober, men jag är inte säker. Jag hoppas att jag gjorde det. Det faktum att det var sista gången är bara så hemskt. Att jag inte visste, även fast såklart ingen vet såna saker.
 
Fina, fina Ozzy. Det kommer vara så himla tomt att komma hem i jul, och jag önskar verkligen att jag hade fått höra det där skriket igen. Min älskade lilla son. Usch.
 
Grät i personalrummet, gick ut och stängde på jobbet, kom hem och annonserade ut ett my son is dead och stod i Joshs famn en lång stund tills allt kändes lite bättre. Ellie var hemma hos oss tillsammans med sin pojkvän, och eftersom han tydligen jobbar med board games (perfekt jobb för att imponera på oss med sitt nya haff, för övrigt), så spelade vi ett nytt spel han precis hade lanserat vilket mest gick ut på att man skulle rita en bild och så skulle nästa person skriva vad de trodde man hade ritat, och så skulle nästa person rita vad personen innan hade beskrivit. Som viskningsleken fast med teckningar, basically.
 
Var asroligt, så vi var alla ganska sugna på att köpa det själva in the end. Spelade Jackbox-spel och drack öl och efter Ellie och hennes pojkvän hade åkt hem och Geroge gått och lagt sig satt jag och Josh i en ihoptrasslad hög på golvet och spelade tv-spel en lång stund innan vi såg klart på vårt senaste K-popdramaserie, som to be specific faktiskt är en mockumentary och därutöver något av det roligaste jag någonsin sett (den heter Future Strategy Office och till och med jag som vet typ 0 om kpop kände igen några av banden vilket var en rätt imponerande cast ändå), tills vi sett klart på hela säsongen och called it a night - mest för att jag redan sovit på soffan i flera timmar at that point, haha.
 
På söndagen tog vi rejäl sovmorgon. Planen var först att vi skulle gå till en charity shop och spana efter en ny soffa, men så berättade Josh att han hade bjudit över Paul och Emma för att spela brädspel och äta Sunday roast, och honestly det bytet gör jag ju gärna vilken dag som helst. Vi mötte Paul och Emma i Camden, handlade en massa gott till roasten, och gick hem och spelade en runda Mysterium (som basically går ut på att man måste lösa ett mord med hjälp av den mördades ande som skickar ledtrådar genom drömmar till en och det är SÅ KUL) medan Paul och Josh hjälptes åt att laga maten, och basically spenderade vi hela söndagen med att spela brädspel, se det nya avsnittet av Doctor Who och get comfortably wine drunk. Precis som söndagar ska spenderas, basically. Gud vad jag älskar hur stor del av mitt sociala liv som går ut på att folk kommer över och spelar spel och myser en hel dag. Älskar't.
 
Anyhow. Idag har det varit måndag, och jag har varit ovanligt mycket ute och flängt. Mötte Francesca i Stratford vid elvasnåret, och vi spenderade några timmar med att gå runt i Westfield och spana i affärer (jag köpte nytt bubbelbad som luktar ASGOTT samt en jättestor skjorta med ormskinnsmönster som ser ridiculous ut och som jag redan älskar med hela min själ), och åt asgod nudelwok som vi avslutade med glass med bubbelgumssmak (10/10, för övrigt), innan Francesca skulle till jobbet och jag skulle iväg och ge blod, och vi skiljdes åt vid Oxford Circus med en stor kram.
 
Har inte sett henne med någon reda på hur länge som helst (hon kom visserligen på Halloweenfesten men jag tror hennes ankomst är exakt det sista jag minns - var tvungen att dubbelkolla med henne om jag faktiskt hade sagt hejdå till henne innan hon lämnade festen eftersom jag inte mindes och hade dåligt samvete ifall jag hade varit jätteoartig heh), så det var hur najs som helst med lite ensamtid. Saknar mitt gamla girlgang så himlans nu när knappt någon av dem är kvar i London längre, så det var fint att få tillbaka en av pusselbitarna för en eftermiddag, i alla fall.
 
Gick och gav blod, och åkte därefter hem och fick huset städat (som varit en aning av ett bombnedslag hela helgen eftersom allt vi gjort är att sprida ölburkar och tallrikar mer och mer över hela huset allteftersom vi haft fler och fler gäster över), och nu har Josh lagom kommit hem och lagat kvällsmat (och kan stöka ner köket igen, mostly). Får se om jag ska skypa något med pappa ikväll, annars tror jag nog mest det blir mer trashig tv och allmänt soffamys, vilket jag är i högsta grad okej med.
 
Har lite fler planer den här veckan än förra, i alla fall. Imorrn är det Laura's födelsedag så jag och Mats ska ta tillfället i akt med lite pubhäng innan firandet startar, på onsdag är det D&D, på torsdag ska jag och Mats förhoppningsvis se det magiska franska discobandet vi upptäckte av en händelse härommånaden, och på fredag ska jag och Josh äntligen se The Cat Empire live igen. Har inte sett dem sen Josh drog med mig för att värva mig till sin musiksmak typ våren 2016 (vilket för övrigt också var typ en av de första sakerna vi någonsin gjorde tillsammans utanför lägenheten så ändå Stort Relations-Landmark ändå), och det är fortfarande en av de bästa gigen jag någonsin varit på, så jag är hype as hell i allmänhet.

And the nights they last forever, and days are always making you blue

Det här har fan varit det enda jag har lyssnat på hela jäkla Halloween. Gud vad jag inte insåg hur mycket jag har saknat Gerard Ways fuzzy mysrock förrän han återvände alltså. Such a TUNE.
 
Hej igen! JAAA, jag vet att det har gått två veckor. Det har varit lite hetsigt på sistone (shocking, I know), men som det ser ut så var den här helgen pretty much våra sista planer fram till jul, typ! Helt fantastiskt. Har liksom? Inga planer till helgen? Alls? Helt sjukt. Vad ska man ens ta sig TILL med all tid nu.
 
Anyhow. Sen vi hördes sist har jag mest hängt med Juni, som ju kom hit över Halloween like the true goth friend she is. Det var verkligen en av de bästa veckorna på hela året tror jag. Vet ju alltid att jag saknar henne, men när man träffas så sällan som vi gör blir det ju mest ett avlägset koncept, så varenda gång vi får lite quality time så blir jag helt överväldigad av hur mycket bättre precis allting blir. Hennes första kväll i London åkte vi till Scala och såg Joshs band spela, vilket var surrealistiskt och allmänt fantastiskt.
 
Det var en battle of the bands och alla andra band vi såg var precis den sortens kvalité man hade väntat sig av ett sånt event, och så kom Joshs band ut och var ett 11 piece discoband med matchande guldglittriga kostymer och fkin BONGOTRUMMOR och tre sångerskor och det var HELT SJUKT och hur bra som helst??? Säger inte ens det för att jag är partisk? Det var verkligen bara som ett riktigt gig med ett riktigt band? (At some point lutade George sig över mot mig och nickade mot Josh som spelade piano som om livet hängde på det och bara "look at him go!" och jag bara "I know!! I love him so much!!!" och varje gång Josh tittade över mot oss skrek vi och klappade i händerna så högt vi kunde och det var cirka the purest thing in the world). Jag, Juni och George promenerade hem medan de sista banden spelade (innan prisutdelningen där Joshs band, as was only right, vann), och pratade om livet en lång stund innan vi pallrade oss i säng.
 
Resten av veckan hade ungefär samma vibb. Vi har myst hemma i lägenheten, druckit te på mitt jobb efter stängning, gått på små äventyr round town, haft ett flertal boardgame nights med alla våra bästa boardgamekompisar, och hängt med alla Junis Londonkompisar (honestly tror hon har fler kompisar i den här stan än jag har och jag har varit här i fyra fkin år).
På lördagen gick vi till The Dome (som är en venue som ligger literally fem minuters gångväg från min lägenhet och är därmed där alla band borde ha gig alltid), och såg The Dresden Dolls' warmup gig där. Visste ju att de var en av mina favoritband, men efter att ha sett dem två gånger nu så tror jag fan att de är världens bästa band alla kategorier, rent objektivt. Fan det absolut mest punk jag har bevittnat i mitt liv. Liksom. Såg världens bästa band fem minuter från mitt hus med min bästa vän, som också var den som sålde in mig på det bandet to start with? Hur mycket bättre blir det ens?
Efter Dresden Dolls skulle vi ut på gothklubb tillsammans med några av Junis kompisar, och jag ångrade att jag gjort mig av med alla mina gothkläder från 2011, men var ändå rätt nöjd över att få en anledning att bust out min sammetsklänning och lite dramatisk svart ögonskugga igen.
Jag och Juni diskuterade det faktum att det var kallt och hur vi skulle klara oss ända till klubben utan att frysa ihjäl och jag bara "så vad ska du ha på dig?" och Juni bara ".........fishnets and underwear" och honestly. What an icon.
Eftersom Josh var i Suffolk hela helgen sov Juni inne hos mig, och efter vår långa natt på klubben (som vi hade avslutat tidigt så att vi kunde åka hem och dricka te och se på Kejsarens Nya Stil för att Juni är bäst och vi har exakt samma ambitioner i livet) bestämde vi oss för att vi ville ha afternoon tea till frukost på söndagen. Spenderade säkert en timme med att googla varianter av "best cheap afternoon tea london", innan vi hittade vad jag nog tror fan kan vara precis det. Var ett litet krypin gömt längst in i en vintageaffär i Stables Market i Camden, där man fick afternoon tea för två för bara £18 och HUR mycket mat som helst??? Satt där bland all mysig mood lighting och missmatchade möbler och vintagekläder och bara FROSSADE och gud så gott det var. Ska fan hitta vilken ursäkt som helst att gå tillbaka dit snart. Så himla bra.
 
På Halloween i onsdags mötte vi Mats, Laura och Em på en pub i Limehouse, catchade upp på Mats vecka i New York (och jag lyckades eventuellt övertala honom att följa med mig dit igen nästa år woooo) och drack whiskey och cola innan vi följdes åt till Troxy och såg The Dresden Dolls igen. Sånt himla privilegium att få se dem två gånger, alltså. Kunde inte riktigt ens ta in hur bra de var första gången för att jag inte kunde tro på att de faktiskt var där, men andra gången (speciellt eftersom jag och Juni hade seated tickets) kunde man verkligen se hur bra de är på alla sätt. Som sagt. Världens bästa band.
 
Juni skulle ta flyget hem vid sex nästa morgon, så när vi kom hem igen vid midnatt kramade jag och Josh henne så länge vi bara fick lov (vilket snabbt utvecklades till en tävling om vem som kunde krama henne bäst eftersom LOVE IS ALWAYS A COMPETITION), och nästa morgon när jag vaknade till ett hus utan Juni kändes allt lite extra tomt. Fan vad jag hoppas att vår utpressning funkar och att hon flyttar hit snart.
 
Anyhow. På torsdagkvällen städade jag huset en snabbis och jag, Josh och George fortsatte vår (väldigt långsamma) rewatch av säsong 5 av Doctor Who (i vårt fortsatta försök att sälja in George på konceptet), och på fredagen träffade jag Markus Zusak, aka min absoluta favoritförfattare i hela världen.
 
Läste hans bok I Am The Messenger när jag var typ 15 och den förändrade typ hela mitt liv. Läste helt andra böcker och skrev helt annorlunda efter jag hittade honom, och är bara allmänt emotionellt fäst vid allt han har gjort på ett sätt jag knappt är med någon annan författare, så när det annonserades ut att han skulle ha ett event på Waterstones i Piccadilly var jag ju absolut tvungen att gå. Och GUD så bra det var? Så himla glad att jag gick dit, för Markus Zusak är fan den charmigaste mysigaste snällaste människan någonsin? Hans Q&A var hur rolig som helst och han hade så många bra saker att säga om författarskap och att skriva och hur han tänker om saker och ting, och vid signeringen efteråt (som jag visserligen fick köa till i typ två timmar men y'know what IT WAS WORTH IT) tog han sig verkligen tid med varenda en och tog bilder och frågade alla saker och var bara??? En absolute babe???
 
Jag lyckades svamla ur mig att hans böcker förändrade hur jag interagerar med litteratur och min syn på böcker i allmänhet och att I Am The Messenger var den enda boken jag ansåg viktig nog att ta med när jag flyttade till London, och han bara frågade mer saker om mig och vad jag jobbade med och ritade små bilder i böckerna vid sin signatur och när han var klar sa han hejdå med ett "lovely to meet you!" och fick det att verka som att han verkligen menade det, despite det faktum att han redan signerat i typ två timmar at that point? Om det är en talang jag har i livet så tror jag nog det är att veta precis vilka av mina förebilder jag borde träffa i verkligheten. Har typ alltid en feeling om vilka av dem som skulle vara trevliga IRL, och det är typ alltid rätt?
Liksom??? Look at this??? I love this man???
 
Kom hem vid tiosnåret till en spontan spelkväll (det är fan the main hangout activity vi gör nu för tiden och let me tell you inget gör mig så glad som det). Ted och Dan var här och vi spelade Jackbox och var jättedåliga på konstauktioner och designade fantastiska tröjor ända tills Dan och Ted stack hemåt, George gick och la sig och jag och Josh - against our better judgement - stannade uppe till typ 2 på morgonen och färgade Joshs hår svart och klädde på Book och Dice sina Halloweenkostymer (det faktum att jag några dagar tidigare hade sprungit i secondhandaffärer med Juni och smsade Josh bilder på gulliga Halloweenkostymer till barn hade kunnat vara ett bedårande koncept om det inte varit för att vi inte har några barn och kostymerna var till våra två child mannequins som vi har en alldeles för parental relation till).
 
På lördagen var det äntligen dags för vår long planned Halloweenfest. Jag hade gått allmänt bananas hela veckan innan och köpt orimliga mängder random Halloweenprydnader och min vikt i fejkspindelväv, och när jag kom hem från jobbet hade Josh förvandlat lägenheten till the ultimate goth paradise. Hade svarta dukar på bordet, vårt human sized skelett, hjorthorn (som Josh köpt på internet av okänd anledning för länge sen), samt rosor med några av blommorna avklippta, precis som i The Addams Family-serien (since vi, såklart, hade Addams Family tema eftersom vi blivit allmänt besatt av 60-talsserien på sistone och har velat leva Gomez och Mortitias liv sedan dess typ). Sprang runt och virade in cirka allting i spindelväv, satte en Addams-skylt på dörren, Josh gjorde en spooky spellista som vi sedan spelade över mutade avsnitt av tv-serien på TV, och lagom tills de första gästerna dök upp hade både vi och lägenheten svidat om till maximal dramatisk goth-look.
Att köpa en bukett röda rosor var nog fan ändå en av de bästa besluten dekorationsmässigt? Det adderar bara such a level of DRAMA. Älskar't.
Also featured - den absolut sorgsnaste pumpan known to man som jag och Josh spontankarvade innan gästerna dök upp.
Book hade fått låna en av mina svarta peruker och var så himla spooky i en blodig cheerleaderoutfit.
Dice - som alltid står på vakt på ett supero-spooky sätt utanför sovrummen, fick en grim reaper-outfit för, well, han var ju verkligen inte läskig nog innan som det var.
Halloween-girlanger är tydligen en grej nu för övrigt? Märkligt koncept, men köpte det såklart ändå.
Jag hade köpt en specifik Morticia-klänning och en ny svart peruk och kände rent allmänt att jag borde få vara Morticia Addams varenda dag. 'Tis my new calling. Also typ ingen kände igen mig, vilket ju definitivt added a level.
 Redan innan vi blev tillsammans hade jag och Josh bestämt oss för att vara Mortitia och Gomez till Halloween eftersom de är de enda life goals som betyder något. Spenderade hela natten med att gå dramatiskt hand i hand precis som Morticia och Gomez gör, och är rätt säker på att vi dansade vals till Thriller eller något likvärdigt at some point.  Som sagt, måste hitta någon anledning så att vi kan vara The Addams' alltid nu. Goth power couple är ju allt jag någonsin velat vara ju.
 
Festen var hur som helst ännu en av årets highlights. Finns ju inget jag älskar mer än att fylla hela mitt hus med favoritpersoner och sen bara lyssna på musik och dansa och prata strunt en hel natt - och den här gången var det allt det PLUS the added bonus att jag tvingat alla att vara goths för en kväll. Perfekt ju. 

Var bara en sån kväll där jag flöt runt mellan olika grupper och alla hade någon mysig konversation eller något konstigt projekt eller dansade eller kastade sig i varandras armar på det där absolut most pure tillgivna sättet som bara väldigt alkoholpåverkade människor har. Josh smög upp till mig at some point och mumlade ett "you're so pretty" med smått dimmiga ögon och jag lämnade fler röda läppstiftsmärken alll over his adorable goth face och så valsade vi iväg så gott vi kunde med tanke på hur vingligt allt var (fkin säger ju att vi borde vara Mortitia och Gomez alltid - hela Halloween har varit som alla hjärtans dag och wholesome goth är ju en sån perfekt match för oss rent allmänt). 

Har en aning patchy minnen av de senare timmarna (heh), men tydligen slutade jag inte dansa på hela kvällen, och stod på balkongen och såg solen stiga framemot morgonkvisten innan vi till sist ramlade i säng allihop (almost literally - hade bara tre sängplatser men kunde ändå house åtta personer vilket jag kände var rätt imponerane ändå). Bara en så wholesome mysig kväll i allmänhet. Måste verkligen försöka dra ihop såna här saker oftare. Inget slår ju ett bra houseparty, i slutändan.
 
Söndagen var precis en sån söndag man kan vänta sig efter en sån lördag, basically. Vi släpade oss upp vid ett-tvåsnåret någon gång, låg i en hög i George's säng ett tag, jag gick genom huset för att leta upp vart jag lämnat min telefon och tackade mig själv för att jag somehow tagit av mig allt smink innan jag gick och la mig (trots att jag hade absolut 0 minne av det men antar att my drunk self always looks out for me regardless), och så spenderade vi ett bra tag i en hög i soffan och åt frukost och såg på långa filmanalyser och klaga på hur dåliga de allihop var. Framemot kvällen dök D&D-gänget upp, och vi spenderade några timmar med att spela vår Halloween-oneshot (som var hur kul som helst och inevitably slutade med att vi alla blev dödade av ett enormt tentakelmonster men oh well). Dan och Ted stannade en stund extra och såg på fler dåliga filmanalyser innan de också gav upp för dagen och drog sig hemåt. George gick och la sig, och jag och Josh gosade ihop oss i soffhörnet under vårt tjockaste duntäcke och åt glass och såg på det nya avsnittet av Doctor Who och levde vårt bästa liv i allmänhet.
 
Har aldrig varit så tacksam för en ledig måndag som igår, alltså. Josh gick inte till jobbet förrän typ 11, och jag var fortfarande halvt medvetslös när han sa hejdå. Provade till och med att stiga upp en gång framemot tolv, ångrade mig, och gick och la mig igen. Var verkligen hur trött som helst (fan vad gammal man blivit på sistone, alltså), så tog min tid på mig att vakna ordentligt innan jag pallrade mig upp, åt storfrukost, och därefter spenderade resten av dagen med att storstäda huset (var inte jättestökigt, faktiskt, men mesta tiden gick åt till att få ner all godforsaken spindelväv). 

 Var lagom klar tills George kom hem, och spenderade därefter resten av kvällen med att se på fyrverkerier, skypa med mamma och se ikapp på en massa youtubevideor med Josh som vi halkat efter med när vi varit busy typ hela året. Viktiga grejer att vara i fas med, ju. Känner mig lite mer redo att ta itu med dagen nu, med måndagens vila i bagaget. 
 
Vet inte ens mina planer för den här veckan, to be honest? Vi har typ ingenting bokat tills vi ska till Suffolk veckan innan jul, och jag ska bara njuta maximalt av det faktumet tror jag. Kanske ska dra till Lush efter jobbet och köpa lite treats, och försöka komma ifatt med skrivandet lite i allmänhet. Och äntligen få in lite riktig kvalitétstid med Josh och Mats och kanske till och med kunna göra upp spontana helgsplaner och allt möjligt. God bless. Can't wait.



Let's inherit the earth, 'cause no one else is taking it

 
We're back folks! Ett par himla busy veckor ligger framför mig, men veckan som varit har faktiskt varit relativt lugn. Ett smakprov på vad life will be like när allt lugnar ner sig där någon gång i framtiden (sent i november, kanske, som tidigast, but still). 
 
Jobbade över i tisdags och gjorde lite mer embossing med vår fancy embossing-maskin, vilket har blivit en aktivitet jag gillar mer och mer. Ah sätt mig framför någon menial repetitive task med lite bra musik i bakgrunden så kan jag ju leva lycklig för alltid, typ.
 
I onsdags spelade vi D&D, där vi slogs mot ett monster i en steampunkstad och Fred (vars karaktär dog för några månader sen och som varit för upptagen för att kunna introducera en ny) dök upp som en överraskning mitt i. Ingen förutom Josh hade en aning om att han skulle dyka upp, och alla bara skrek rakt ut och applåderade och det var så himla fint alltihop. Han och Josh hade tänkt ut världens masterplan och det var fan oroande hur perfekt Joshs pokerface var hela kvällen innan och planterade en massa false leads hela tiden. Var en himla bra session i alla fall, även fast vi, återigen, är några minuter från en säker död hela tiden.
 
I torsdags åkte jag direkt till Dalston efter jobbet och fick äntligen spendera lite quality time med Mats igen. Vi insåg att det måste varit typ en månad sen vi sågs senast, vilket ju är allmänt oacceptabelt när en gång i veckan ofta känns för sällan. Vi möttes på vårt konstanta stammisställe, pratade med barfolket, drack en massa öl, delade på världens godaste cheesy fries, spenderade orimligt lång tid med att hitta på homoerotiska alternativa titlar till Moby Dick (vi gick igenom så många extravaganta koncept tills Mats gav mig en lång blick och bara "....Moa. Moby DICK." och vi bara dog över hur vi kunnat missa det uppenbara så länge).
 
Framemot kvällen gick vi inom scenen som finns längst bak i puben, och råkade där se vad som kan vara årets bästa gig. Det var en duo där båda såg ut som Mick Jagger fast om han hade haft på sig en vit cowboyjacka och spelat fransk disko. En av dem spelade tvärflöjt, och jag och Mats bara tittade på varandra helt mållösa över vad vi bevittnade. Dansade franskt disco och Mats - ever the emotional - fällde en tår bara över hur lycklig han var och jag var fan beredd att göra detsamma. Efter jag kom hem smsade jag honom att jag undrat varför mitt liv känts konstigt och lite ur balans på sistone men nu vet jag att det var för att jag inte träffat honom på länge. Gud vad man är lyckligt lottad att få ha såna favoritpersoner i sitt liv, ändå.
 
Fredag-lördag passerade därefter snabbt och i någon sorts blur. Jag och Olga gick på ett event om Marchesa Casati på en kyrkogård i Earl's Court halva kvällen där de hade teater och sång i en byggnad på den helt mörka kyrkogården och vi fick varm ginpunch och gick och såg på Marchesa Casatis grav och det var typ mitt bästa fredagsnöje någonsin (varför är jag inte på spooky events på kyrkogårdar alltid det är ju här jag hör hemma).
 
Kom hem, tog ett bad, och så dök Nat och Jago upp och så satt vi uppe och drack Bailey's och de och Josh och George pratade om allt de ska göra på Glastonbury i sommar (och jag fick världens FOMO som alltid även fast jag VET att jag ska till USA istället och att det kommer kännas som en fair trade looking back men ÄNDÅ alla mina kompisar på samma ställe som kommer ha SKITKUL och så är jag inte där aaaaaaa min värsta mardröm ju). På lördagen jobbade jag hela dagen, kom hem och förfestade, gick ut och dansade hela natten till en massa gamla funk-och discohits samt ett gospelband på typ samma tema (de promotade hela tiden att vi alla hade syndat och måste börja lyda gospelet av Sexy Jesus och alla hade paljettbeströdda rockar som var tear-aways till cheerleaderuniformer med kors på och det var bara allmänt helt fantastiskt). Ramlade hem framemot tresnåret, jag och Josh spenderade någon timme essentially sovande i en hög i soffan med varsin pizzaslice i handen (som de absoluta Party People vi är), och övergav därefter efterfesten för att krascha i säng.
 
Söndagen var klassisk hangoversöndag. Tog oss inte ur sängen förrän vid ett, Josh lagade frukost, och så spenderade vi resten av dagen med att spela massvis med omgångar av Magic the Gathering (jag hade vad som kan vara historiens mest kraftfulla armé och lyckades somehow ändå dö typ halvvägs igenom alltså herrejösses) innan vi kompenserade för det faktum att vi inte lämnat huset på hela dagen med att ta med George till Spaceship Park (som egentligen inte heter Spaceship Park, obviously, men som jag och Josh har kallat den i flera år ända sen vi gick dit första gången och hade en lång diskussion om hur klocktornet i mitten av parken ser exakt ut som en rymdraket i en uppskjutningsbas).
 
Svängde inom vår lokala pub (som ligger runt hörnet från lägenheten och som jag och Josh literally aldrig varit inne på trots att vi säger att vi borde gå dit VARENDA gång vi passerar), och spenderade någon timme med att dricka extravagant öl (jag tog en med ros-och granatäppelsmak vilket var..... en UPPLEVELSE, kan man väl säga) och prata om alla böcker vi var obsessed med när vi var barn (alltså under hela min uppväxt var jag absolut hundraprocentigt BESATT av Artemis Fowl-serien och jag träffade ALDRIG någon annan som gillade dem förrän jag flyttade till London och nu kan jag referera till den hela tiden och lever mitt drömliv alltid. Dessutom har Josh alla sina Artemis Fowl-böcker här hemma och jag har mina kvar hemma i Sverige så gissa vem som slåss mot en stark önskan att läsa om precis hela serien omedelbart nu).
 
Gick hem efter det, spelade en till runda Magic (jag vann för typ första gången i världshistorien wooo), åt kvällsmat och efter George gått och lagt sig (eftersom han är en riktig person med vettig dygnsrytm like some sort of MADMAN) såg jag och Josh det nya avsnittet av Doctor Who (GUD det är så bra jag älskar att vara såhär excited över Doctor Who igen aaaaaaaa), innan vi pallrade oss i säng också (och spenderade alldeles för lång tid därefter med att imitera en Dalek i rollen som projektledare för ett byggprojekt och skratta så vi dog för well det krävs ju inte mycket för att underhålla oss, direkt).
 
Anyhow. Idag har det, som bekant, varit måndag, och jag har offrat min Heliga Dag Of Rest för att jobba lite övertid på jobbet så att Olga kunde ta lite välförtjänt semester. Skar i hjärtat att inte få vara hemma och vila och städa och äta onödigt mycket onyttigt till frukost, men men. Tjänster och gentjänster och så vidare (plus att after all är ju Olga mer min kompis än hon är min chef så i slutändan vill man ju mest att hon ska få lite fritid och må bra och allt sånt och det kan man ju byta ut en ledig dag mot any day känner jag).
 
Var ett ganska lugnt skift all in all oavsett, och lite övertidsmonedas är ju alltid trevligt att ha nu när man paniksparar som jag gör (eller, well, kanske inte PANIKSPARAR så mycket som att jag måste vara beredd att köpa himla dyra flygbiljetter typ vilken dag som helst nu vilket är slightly stressful). Jobbade med Josephine - som är nyanställd och hur mysig som helst och en allmän gudagåva mest för att hon gjort oss väldigt mycket mindre underbemannade generellt - och pratade mest om hur vi båda glömmer bort våra modersmål hela tiden, sprang lite små ärenden här och där och städade undan i affären (eftersom Olga kommer tillbaka på onsdag efter att jag har haft hand om affären i typ en vecka så är det lite sådär "dagen innan ens föräldrar kommer hem från semestern"-vibbar och jag städar och putsar på typ allt möjligt så det ska vara fint när hon kommer tillbaka.
 
Kom hem till lägenheten vid åtta efter att jag stängt och läst lite mer i Bridge of Clay på tunnelbanan (var rädd att jag inte skulle gilla Markus Zusak's nya bok eftersom han är min absoluta favorit men jag inte läst något av honom sen jag var typ 15 men GUD det är verkligen exakt som att återse en barndomsvän och inse att man älskar dem lika mycket som innan trots alla år. Som att komma HEM. Jag har velat gråta typ fem gånger redan och jag är typ bara 100 sidor in. Gud ingen kommer åt mig som Markus Zusak alltså jösses så bra han är).
 
Kom hem, jag och George började kolla på en ny serie som heter Maniac (alltså George's närvaro har finally gjort att jag kan börja se alla serier folk har sagt åt mig att kolla på och det är en gudagåva), Josh dök upp och lagade en massa sötpotatis till middag innan han sprang iväg för att öva, och nu sitter jag här med en hel ledig kväll. Tror jag ska gå och läsa lite mer i Bridge of Clay. Finns inget bättre än att bara SJUNKA NER i en sån bok, så man får ta alla chanser man får, ju.
 
Så, ja. Veckan har inte så mycket planer än, men kommer nog ändå vara ganska späckad, för imorgon KOMMER JUNI TILL LONDON!!!!!!!!!!!!!!! ÄNTLIGEN!!!!!!!!!!!!! Så många av mina favoritmänniskor kommer vara i samma stad och vi har gjort upp en bucketlist på allt vi ska hinna med och vi ska se The Dresden Dolls TVÅ gånger och äta massa god mat och lyssna på massa dålig musik och se på massa dåliga youtubevideor och jag kan äntiligen få presentera henne för alla mina kompisar efter att ha bara hypat upp henne i evigheter och ÅH är så himla excited. Ska därutöver även se Josh spela ett gig på Scala i King's Cross (aka en actual riktig gig venue med typ 1000 personers kapacitet), och förmodligen revel i det faktum att jag därmed technically är tillsammans med en brittisk musiker i London och därmed lever precis alla 14 år gamla Moas största livsdrömmar. Rätt trevligt ändå ju.
 
Anyhow. Ska läsa bok och panikstäda lägenheten nu!! På återseende!