And I don't need no dogtag, my name is on my back

Har ju inte varit International Women's Day på riktigt förrän man spelat den här ashögt och velat kliva på varenda man som någonsin wronged you i livet. God bless.
 
Hallå där! Tänkte säga glad Kvinnodag, men since den mer är här på grund av det faktum att det är 20-fucking-17 och kvinnor fortfarande inte ses som lika mycket värda i den här världen vi lever i, så antar jag att det inte riktigt funkar. Arg... kvinnodag? Maybe? Något mer rättvisande, oavsett.
 
Anyhow. Förutom att ha en ursäkt att ha på mig mitt venusteckenhalsband hela dagen har jag i övrigt haft en allmänt utmärkt Internationell Kvinnodag. Jobbade i Notting Hill Gate, där det var allmänt stendött hela dagen så jag satt mest och filosoferade och packade upp några enstaka leveranser. På lunchen kom Marion och hämtade upp mig och vi gick till Zizzi's och delade på en asgod pizza och pratade om senaste nytt en timme innan Marion fortsatte ut till High Street Kensington för att få manikyr och jag återvände till arbetet några timmar till. Caroline hade kommit in sent (efter att ha behövt åka in till IKEA och byta ut något akut vilket innebar att hon som ursäkt kom tillbaka med IKEA-chokladbollar och dammsugare!!!! SCORE), så jag fick sluta en hel timme tidigt, vilket verkligen inte var helt fel.
 
Strosade ner till Portobello, där jag mötte Nat utanför mitt vanliga jobb. Hon hade haft en upsetting dag i allmänhet och vi kom båda överens om att cocktails var den enda rimliga lösningen på problemet. Vi gick till min favvo-Notting Hillpub runt hörnet från mitt jobb och drack mojitos och åt kycklingvingar och fick för oss att gå och se Hidden Figures på bio, eftersom vi båda velat se den jättelänge. Bokade svinbiliga biljetter till visningen i Camden klockan nio (varje vardag kostar biobiljetter bara £6 aka typ 60:- och det är the actual best thing i världen), och tog därefter bussen hem till Camden och tog en öl på en pub och diskuterade en hel massa viktigheter och gamla skolminnen och allt möjligt mellan himmel och jord (pubar är seriöst bästa stället för bra konversationer ???? hur kan Sverige leva utan direkt tillgång till bra pubar att gå och diskutera hela sitt liv i ???), innan det var dags att gå och se filmen.
 
Long story short: SE HIDDEN FIGURES. Åh så bra den var. Har verkligen inte känt så mycket på grund av en film på så himla länge (blir knappt ens gråtmild när jag ser på film och i så fall bara när något supersorgligt händer men den här filmen fick mig att vilja börja lipa av glädje och stolthet och allt möjligt och jag bara ???? holy shit). Den var så himla bra och engagerande och fin och välgjord och var så bra på att spegla båda rasism och sexism på ett sätt som både kändes så galet främmande och alldeles för välbekant (alla huvudpersonerna var bättre än precis alla andra i sina respektive fält men ändå behövde de vara så överdrivet jävla mycket bättre än precis alla de mediokra vita männen runt dem och göra precis allting helt perfekt för att ens få vara i samma RUM alltså det är så man blir svimfärdig förfan). Gick ut från biosalongen alldeles gråtmild och kände mig så himla empowered och lycklig över hur jävla BÄST kvinnor är i allmänhet. Fyfan så bra vi är, fyfan så bra kvinnor varit innan oss och som de slagits för att vi ska kunna föra en lite lättare kamp nuförtiden. FUCK TJEJER ÄR SÅ BÄST JAG BLIR HELT ÖVERVÄLDIGAD.
 
Vi gick hem medan vi kontinuerligt rave:ade om hur asbra filmen var, och kom hem och såg på lite fler Sonic-Let's Plays tillsammans med Josh medan vi åt en massa godis Nats pappa skickat till henne. Gick och borstade tänderna, pratade om apelsiner i badkaret, delade godnattpussar och hade nästan lyckats gå och lägga oss när Nat stal my beloved räkkudde. Jag var redan halvt avklädd för att ta på mig pyjamasen men lyckades få tillbaka kudden, som jag lite absentmindedly tog på mig på huvudet. Både Nat och Josh dog av skratt more or less omedelbart. Nat sa att jag såg ut som "something out of Eurovision", vilket såklart omedelbart resulterade i att Josh gick in på sitt rum och återvände med sin mandolin. Så, ja. Om någon hade sett in genom nyckelhålet in i vår hall klockan ett på natten hade de basically sett mig, halvt avklädd, med en enorm räka virad runt huvudet, framförande en lätt studsande dans till en väldigt improviserad mandolin-melodi. Yeah.
Nat la ut hela upplevelsen på sin Instagram-story, för, well. The internet needs this.
 
Vi hittade därefter på min nya kampanjslogan till den politiska kampanjen jag ska inleda snart (jag sa att min mandolinmelodi var en traditionell melodi om female empowerment så Josh föreslog att min slogan skulle vara "Love Shrimp, Love Women", så yeah det kommer minsann åka upp på alla plakat i framtiden håll utkik i nästa val folks). Och efter den väldigt rimliga godnattrutinen gick vi till sist och la oss.
 
Har spenderat more or less hela dagen med en hel massa av de bästa tjejerna i mitt liv, såg en bra film om hur bra tjejer är, och känner rent allmänt att jag nog avverkat den här Kvinnodagen helt i dess anda, ändå. Girls run the world, indeed.
 
Imorrn börjar nästa äventyr, eftersom min bästa människa Malin äntligen kommer hit och hälsar på igen!!! Vi ska se All Time Low och SWMRS och äta god mat och prata ikapp en massa och bara ha SUCH A GOOD TIME AAAH. Har saknat min bästa människa så mycket. Har dock helt glömt bort att städa lägenheten på grund av tidigare nämnda cocktails-och-bio-kväll, så well. Får hoppas att Malin inte ångrar sitt semesterbeslut alltför mycket när hon får se all this trash. Eh.
Anyhow. Får se hur det blir med bloggandet de närmaste dagarna since jag och Malin förmodligen kommer vara preoccupied med en hel massa grejer en stor del av tiden, men jag får se om jag har tid att kika in någon gång, annars kommer jag åter på måndag igen!
Hörs då!!

And I don't need no dog tag, my name is on my back

Kan det ens vara Internationella Kvinnodagen på riktigt om man inte firat den med att lyssna på den här låten? Ytterst tveksamt. Bästa Halestorm. Bästa Lzzy. Bästa tjejer i allmänhet. Åh.
 
Finns ju inget annat sätt att fira Kvinnodagen på än att spela Halestorm så högt som det går, ändå. Hade på mig lämplig outfit för dagen i form av min fina julklapp från päronen:
God bless den tröjan alltså. Tänk att det fortfarande finns folk som inte hänger med på detta faktum. Tänk att det är år 2016 och vi fortfarande lever i en patriarkal skräpvärld där vi ens behöver en Internationell Kvinnodag. Jisses.
 
Anyway. Har spenderat denna halvregniga tisdag på jobbet - hade stängningsskiftet i Blenheim Crescent tillsammans med Felix, som jag inte jobbat med på evigheter, så det var najs att prata lite med honom igen. Diskuterade allt från favoritböcker och serier till att prokrastinera skapande. Lyssnade på Iron & Wine hela dagen (eftersom Felix tydligen också gillar honom ayy), drack te och hittade några förskrämda Jaffacakes i en påse som vi genast konsumerade. Felix slutade vid sexdraget, och jag var kvar i affären ännu en timme och läste i den illustrerade, helt sjukt vackra Harry Potter-boken vi har på jobbet och som jag får gå igenom världens maktkamp mot mig själv för att inte köpa varenda gång jag jobbar i den affären. Ska vara i Blenheim hela resten av veckan nu, så ska sikta på att läsa ut den under den veckan så att jag kan låta den vara sen, förhoppningsvis. Kanske. Förmodligen inte. Oh well.
 
Letade fina + billiga Camden-lägenheter till Juni och hittade nästan tjugo stycken (hittade en som bokstavligen var på min gata - man kunde bokstavligen se mitt hus från fönstret på kortet det var helt galet. Sadly var rummet pyttelitet och såg rätt shady ut så jag fick välja bort det). Att ge mig in i lägenhetsmarknaden igen gör mig verkligen tacksam över vilken löjlig jäkla bonnatur jag hade när jag fick tag i den här lägenheten (även fast jag hade massa trubbel med allt pappersarbete och var tvungen att vänta typ en och en halv månad innan jag fick flytta in). Betalar relativt låg hyra för ett relativt stort rum i en relativt fin lägenhet (säger "relativt" på grund av Londons rent generella tveksamma bostadsstandarder - en sketen etta i Sverige är som ett kungadöme i jämförelse med vad folk hyr för tusen pund i månaden i den här stan det är inte klokt alltså), tillsammans med rätt få människor (de flesta lägenheterna har typ 5 pers i dem eller nåt) på en väldigt lugn gata som ändå är hur central som helst. Vet inte vilken sorts högre makter som ordnade min nuvarande bostadssituation, men de är en true bro.
 
Stängde affären vid sju (var en kund kvar i affären tre minuter innan stängning och jag behövde bara gå till dörren och vända skylten till "closed" så gick han iväg ????? det hade ALDRIG hänt i någon av de andra affärerna - där får man typ kasta ut de sista människorna tio minuter efter stängning för att de vägrar fatta en hint jag älskar fan Blenheim). Tog bussen hem och läste i Sabriel och lyssnade på setlisten De Staat ska spela nästa vecka (ska se De Staat om nästan exakt en vecka i en pyttevenue och det finns inget slut på hur excited jag är alltså det här kommer definitivt bli bästa julklappen ever - om man bortser från den julen vi fick en hund, obviously). Är fortfarande lite smått upset att de inte ska spela All Is Dull eller Baby, men de ska spela Sweatshop och The Fantastic Journey of the Underground Man, så då klarar jag nog mig ändå. Såna jams ändå. Kommer dansa sönder. Är lite lagom taggad, kan man väl säga.
 
Kom hem till lägenheten och var mästerlig multitaskare och värmde pommes i ugnen medan jag duschade. Åt kvällsmat framför Youtube och spenderade sedan resten av kvällen med att skriva svarsbrev till Linnéa (skrev brev åt Vickan igår och Linnéa idag - har snart slut på frimärken och kan genuint inte minnas senaste gången jag hade det problemet ??? lite fint och old school ändå), och börja se om femte säsongen av Doctor Who eftersom jag under min och Joshs rewatch av slutet av säsong 9 insåg hur mycket jag saknar Eleven och Amy och hur mysig och fin säsong 5 var.
Säsong fem och Eleven var ju den första kontakten jag någonsin hade med Doctor Who (klockan fyra på morgonen hemma hos Malin på en madrass som jag delade med Linnéa och Gabriel som redan hade somnat alltså jag minns det så himla tydligt åh the good ol' days), och var själva anledningen till att jag blev såld på den serien, så har alltid en permanent liten svaghet i min själ för den. Hade glömt bort hur mycket jag älskar den säsongen. Såg om andra avsnittet, det med stjärnvalen, och HERREJISTANES det avsnittet alltså. Så fint och sorgligt och vackert och intelligent och åh. (Alltså Amy som säger "all that pain and misery and loneliness and it just made it kind" och tittar rakt på Eleven jag hade ärligt glömt hur mycket den scenen FÖRSTÖR MIG).
 
Tittade på Doctor Who alldeles för länge, gjorde ett försök att se det första avsnittet av den nya säsongen av Rupaul's Drag Race som äntligen återkommit from the void men det är alltid världens hassle att få tag på en stream om man inte befinner sig i USA, så jag tror jag återkommer till det om några dagar när det kommit upp lite bättre streams. VILL SE ALLA NYA QUEENS JU VAFAN HÄNGER JU INTE MED I SNACKET ALLS NU JU URHG.
 
Därefter har jag mest ätit kakor och lyssnat på Halestorm, och imorgon ska jag till Blenheim igen, den här gången för ett öppningsskift, och med tanke på att det är en timmes färdväg ut dit så antar jag att jag borde gå och sova nu så att jag orkar med ännu en okristligt tidig uppstigning. Så får det bli. Hörs imorrn!

Books of 2015: #7 "We Should All Be Feminists"

Titel: We Should All Be Feminists
Författare: Chimamanda Ngozi Adichie
Läst: 19 april 2015
Betyg: ★★★ (5/5)
 

Den här boken hittade jag en långsam dag i Camden, när jag ordnade med Black Interest-sektionen och upptäckte this little gem. Eftersom den var rättså tunn (eftersom den mer eller mindre är Chimamanda Ngozi Adichie's TED-tal nedskrivet), bestämde jag mig för att den skulle bli perfekt kompanjon att underhålla mig under dagen.
 
Jag hade mycket rätt. Eftersom det här är mer ett tal än en bok med plot och struktur och karaktärer, så är den lite annorlunda än de andra böckerna jag läste under året, men herrejissus så bra den var. Boken handlar helt enkelt om varför vi alla borde vara feminister - Chimamanda berättar vad termen innebär, slår hål på gamla myter och pekar ut hur ojämlikhet tyder sig i samhället, både på stora skalor som löneglapp och på de lite mindre som man kanske inte lägger märke till om man inte uppmärksammats på att de finns.
 
Även fast jag kallat mig för feminist i några år nu, så har jag inte läst så väldigt mycket feministiska böcker (mest för att jag varit rätt dålig på att läsa böcker i allmänhet), och den här boken kändes som ett väldigt bra ställe att starta. Självklart läste jag den inte från en helt neutral synvinkel (men när gör man verkligen det, egentligen) eftersom Chimamanda har samma ideologi som jag, men även när jag försökte läsa den utan det personliga engagemanget, så är det en väldigt bra bok. För någon som varit engagerad i feminism ett tag så är det inga stora nyheter som tas upp - snarare känns den här boken som något som borde läsas av den sortens människor som tror att feminism är att hata män och bränna bh:ar. För medan Chimamanda är passionerad och upprörd över hur världen ser ut (as we all are), så förklarar hon sina synvinklar och poänger väldigt omsorgsfullt och sympatiskt. Det känns inte alls som om vrålar i ens ansikte med en megafon och bara "VÄRLDEN ÄR FULL AV SEXISM OCH JÄVELSKAP HUR HAR DU MISSAT DET HÄR DIN JÄVLA IDIOT", utan snarare förklarar hon sina argument från båda synvinklar och förklarar varför feminism är vad det är. Ett väldigt bra citat som illustrerar detta är det här:
 
“Some people ask: “Why the word feminist? Why not just say you are a believer in human rights, or something like that?” Because that would be dishonest. Feminism is, of course, part of human rights in general—but to choose to use the vague expression human rights is to deny the specific and particular problem of gender. It would be a way of pretending that it was not women who have, for centuries, been excluded. It would be a way of denying that the problem of gender targets women.” 
 
Det är ett väldigt bra citat, för det är något jag stött på oräkneliga gånger när jag pratat feminism med folk som antingen inte riktigt förstår vad det är, eller är helt emot det. Har tappat räkningen på hur många gånger jag och min familj diskuterade detta innan jag lyckades get my point across ordentligt - att rörelser mot förtryck alltid döps efter den förtryckta gruppen, för att det är den gruppen som behöver ges en röst.
 
Det är en bra bok för folk helt oinvigda i feminismen, men det är också en bra bok för såna som mig, som är väldigt engagerad i feminismen men inte riktigt har verktygen för att argumentera ordentligt än. Detta är en Feminism 101, mer eller mindre. Den är enkel och opretentiös och rättså rolig emellanåt, och när jag läst ut den ville jag mest köpa hundra exemplar och dela ut dem till varenda människa som suckat "så du är en sån där feminist" varenda gång jag försökt påpeka att det hade varit trevligt om alla i världen haft samma rättigheter och förutsättningar i livet oavsett vilket kön de råkat bli tilldelade.
Den är väldigt, väldigt bra, och oavsett vad dina synpunkter om feminism är, så kan We Should All Be Feminists definitivt lägga fram en hel del bra punkter för att legitimera sin titel.
 
10/10 would recommend. Både boken och feminism i allmänhet, to be honest.