He flung an anchor through my ship and sank it, I never knew that I could drown so well

Alltså Welcome To Night Vale's vädersegment är en sån gåva till mitt musikbibliotek. Den här låten var vädret i ett av de senaste avsnitten, och jag har varit allmänt besatt ever since. En sån tune.
 
Hej igen! Sedan vi hördes senast har det mest varit fler framsteg och mer försiktiga hoppfulla känslor rent allmänt. Allt känns väldigt ömtåligt, och jag vågar knappt tänka för mycket på det som om det riskerar att gå snett mer om jag ger det för mycket tankekraft. Vi hade visningar för den tredje personen häromdagen, och hittade en brittisk tjej som heter Rebecca, som var hur social och snäll och cool som helst (hade en lång rant till Josh om hur bra hon var så nu kallar han henne för min fru hela tiden och planerar fler och fler detaljer om vårt liv som gifta varje gång jag nämner henne för han är the worst). Skickade in hennes detaljer till agencyn, så allt som återstår nu är att få alla nya tenants att gå igenom referencingen, och så kan vi äntligen ÄNTLIGEN lämna det här bakom oss. Det är lite pappersarbete som saknas (agenturen vill ha proof of address från de svenska tjejerna men liksom ???? de har aldrig bott i landet innan ??? hur ska det ens funka ????), så det är fortfarande några orosmoln kvar på himlen, men kanske kanske kan vi lösa dem. Om vi snubblar på mållinjen att this point vet jag fan inte vad jag tar mig till, ärligt talat.
 
I övrigt var jag och Josh på möte med landlorden häromdagen - vi gick förbi vår blivande lägenhet på vägen till agenturens kontor och pekade excitedly upp mot vår balkong och skuttade runt längsmed gatan av bara tanken. Vägen mellan lägenheten och Tufnell Parks tunnelbanestation involverar en nedförsbacke som ger en utsikt över en lång rad viktorianska hus och en stor skogsklädd backe i fjärran och det var så fint att jag nästan blev tårögd, och bara slog till Josh på armen med ett "LOOK!!! IT'S NATURE. NATURE'S RIGHT THERE". Man är ju himla svältfödd på träd och grönska rent allmänt efter tre år i centrala Camden, kan man väl säga.
 
Mötet med landlorden gick också bra - alla verkar bry sig så genuint mycket om hela det lägenhetskomplexet och alla är personligt involverade i det och det finns en frickin GRANNFÖRENING och allting ??? Alla verkar så himla snälla och bra och vettiga och ÅH. Vi fick till och med instruktioner om hur vi ska ta hand om köksbänken since den är i vaxat trä. Liksom. Vi ska bo på ett ställe som är fint nog att vi behöver TA HAND om grejerna i den???? Helt unheard of. Som ett riktigt hus för riktiga vuxna människor, ju. Är så himla pumped. Har redan planerat att gå in i fullskaligt husfru-mode så fort vi flyttar in. Ska fan börja baka och torka bänkytor och återvinna och vädra saker på balkongen och moppa och aaaaaah. Så himla redo. (Tänker fortfarande inte börja laga mat dock - det får Josh fan fortsätta med).
 
Har spelat min Sverigespellista på repeat i flera dagar (som nästan uteslutande innehåller ABBA, let's be real), som oftast bara går varm om jag är jätteglad eller jätteledsen. Har halvdansat längsmed gatorna till Waterloo utan stopp. Försöker njuta av den här lättnaden så länge den kan tänkas vara. Allt kan fortfarande fall through, och om det gör det nu kommer det vara det absolut värsta som hänt, så medan saker fortfarande verkar som om de kommer lösa sig så får man väl ta vara på den känslan.
 
I övrigt har jag inte gjort så himla mycket. Har jobbat och fått en massa bra kvalitétstid med Josh, mest. Eftersom vi haft så himla många möten tillsammans om morgnarna har han kommit hem i vettig tid i flera dagar i sträck och lagat kvällsmat till oss och vi har bara haft det allmänt najs. Skypade Nat igår och fick höra om hennes första veckor på uni, spelade ett asdåligt Jane Austen-spel (som man var tvungen att ladda ner genom Dropbox och som var helt trasigt men we had fun anyway), såg en helt hysterisk anime (se Neo Yokio på Netflix den är en GÅVA).

Igår var det dessutom mitt treårsjublieum som boende i London. Tre hela år sen jag åkte från Köpenhamns flygplats med en enkelbiljett och inte hade en aning om vart jag skulle ta vägen eller om det ens skulle funka. Känns som om det var så himla länge sen - skulle knappt känna igen den Moa som landade på Heathrow där 2014. Har växt så himla mycket på så himla många sätt, och jag hade aldrig någonsin kunnat föreställa mig att mitt liv tre år senare skulle se ut så här. Inte minst för att jag 2014 trodde att jag åkte till London för bara ett gap year innan jag skulle flytta hem och gå på universitetet. Och nu har det gått tre år, och jag vill aldrig någonsin gå på universitet, och aldrig flytta hem, om jag får välja. Nästan alla mina favoritmänniskor finns i London nu, och det är inte ens för att mina svenska favoriter försvunnit, utan för att så mycket mer av mitt liv finns i London nu. Nästan alla mina bästa vänner, den lilla familjen som jag och Josh började bygga runt oss i den här lägenheten för två år sen, mitt jobb som jag älskar så oförskämt mycket, alla bakgator och pubar och hemliga små ställen som jag kan mycket bättre än jag någonsin visste vart någonting fanns i Karlskrona.
Home sweet home, osv.
 
London är en sån jävla upplevelse att bygga sitt liv i. Den här stan har uppfostrat mig på stättet att det var här jag blev vuxen (folk frågar ibland hur dyrt det är att handla mat i Sverige jämfört med London och jag svarar alltid att jag inte vet eftersom jag aldrig storhandlade till mig själv förrän jag flyttade hit - det här är det enda landet jag levt i som en vuxen, skattbetalande, storhandlande person). Det är skitigt och dyrt och hårt och kallt om man hamnar på fel sida av stan, och ändå är det så vackert och konstigt och ett sånt äventyr att jag ofta känner mig som om jag lever i en film. När jag flyttade hit trodde jag alltid att den känslan skulle gå över, den där känslan av att allt var en filmning av en indiefilm jag snubblat in på av misstag, och visst, den dyker inte upp lika ofta som precis i början, men den finns definitivt fortfarande kvar. Att se Piccadilly Circus' ljus lysa upp nattbussens inre när man sitter där tre på morgonen efter för många öl är fortfarande så surrealistiskt och så magiskt. Folk åker hit som en once-in-a-lifetime-grej, och jag får vara här varenda dag. Älskar det så mycket. Är så glad att jag vågade.
 
Så, ja. Det är allt som pågått på sistone. Nu är det helg och därmed en kort paus från agentur-krabb och stress, innan nästa vecka där saker och ting förmodligen kommer avgöras (vilket också är varför helgen probably inte kommer vara avslappnande alls oavsett). Ska inte göra mycket mer med helgen än att jobba, hänga på puben med Mats och tjabba med Josh rent allmänt, probably.
 
(Josh har de senaste dagarna för övrigt rapporterat in vad jag pratat om i sömnen varje morgon när vi vaknar - ett återkommande tema har varit ah, so THAT'S how they do it. Idag la jag även till ett ah, so THAT'S how they do it. I shall give you a blooming flower. Yeah. Vemfan vet vad det var om).
 
Anyhow. Nu ska jag ta och äta kakor och se om jag kan få något skrivet innan Josh kommer hem. Kanske till och med slår till och läser en bok. Får se hur wild and crazy det blir, den här kvällen.

Is it enough to have some love, small enough to fit inside the cracks

 
Hej igen! Det är fortfarande inte säkert om den här känslan kommer vara, men det har varit en bra dag. Vill gärna tänka att idag är första tecknet på att saker och ting kommer ordna sig, på att det där ljuset i tunneln är påväg närmare. Vem vet, men jag tänker hoppas, i alla fall.
 
Spenderade gårdagskvällen hemma hos Mats och drack whiskey & coke och åt pizza och såg på Review och diskuterade livsbekymmer rent i allmänhet, och på tunnelbanan hem, när min själ precis lugnat ner sig, fick jag ett sms från den brittiska tjejen att hon fått ett billigare erbjudande om ett billigare rum, och att vi, återigen, stod utan en tredje person att flytta in. Kom hem som en boll av ångest, och Josh räckte mig resten av sin vinflaska som jag svepte direkt ur flaskan innan han försökte försäkra mig om att det skulle bli okej, allting, innan vi gick och la oss (han säger alltid det men han är en av få personer jag tror på när han säger det - mest för att han är en av de mest tursamma personerna jag vet och saker alltid verkar lösa sig för honom, vilket, i det här fallet, i utsträckning även innebär att den turen involverar mig). Så, ja. Inte jättebra slut på en i annat rätt bra dag, men oh well. Onwards.
 
Jag och Josh inledde ju som tidigare nämnt dagen med en lägenhetsvisning. Imorse vid halvtio promenerade vi från lägenheten upp till Tufnell Park för visningen av vad som snabbt blivit vår personliga favoritlägenhet - den här säsongen är allmänt dålig att flytta på i den här stan och det finns inte ett så jättestort urval, men det här stället lyckades ändå checka i alla boxarna vi var ute efter, även de mer långsökta och såna vi gett upp på och till och med kvalitéer vi inte ens tänkt på eftersom det kändes för orimligt.
 
Lägenheten ligger typ 40 minuter från Camden i världens mysigaste lilla lummiga område på en liten pittoresk gata som har en lekpark på bakgården (gissa vem som direkt fick en vy av att get back into mitt-i-natten-gungning som förr i tiden), och är verkligen helt perfekt.
 
Den är jättestor, är nyrenoverad (ser ut som en jäkla IKEA-katalog rent i allmänhet på allra bästa sätt), har trägolv och jättemycket förvaring, en balkong med utsikt över nyss nämnda lummiga pittoreska kvarter, asstort vardagsrum (vardagsrummet är typ lika stort som hela vår nuvarande lägenhet och det är knappt ens en överdrift), de har ett nyrenoverat badrum med ett nytt ascoolt badkar, köket har en frickin DISKMASKIN (DISKMASKIN PEOPLE!!!!! VILKET LIV!!!!!!), det finns en frickin' HISS (eftersom lägenheten ligger på högsta våningen aka har världens utsikt med Londons skyline i fjärran från balkongen), OCH det går en buss från precis utanför ytterdörren direkt till King's Cross (aka smidigaste kollektivtrafikupplevelsen för mig).
 
Jag och Josh hade dagen innan hittat på ett kodord som vi skulle säga till varandra om vi kom till visningen och inte gillade stället (ordet var, för övrigt, dremb, vilket Joshs telefon därefter av någon anledning konstant ville autocorrecta till semen, så, well, gissa vilka som även har ett nytt kodord för semen nu), men det visade sig vara helt och hållet onödigt. Vi skrev på papprerna för att lägga ett bud stående i köket, utan att passera gå.
Tackade mäklaren (som var en asgullig tjej som jag gillade direkt, men med mäklare vet man ju, av erfarenhet, aldrig), och jag och Josh skiljdes åt för att åka till våra respektive jobb (och provköra vår commute för första gången ayyy). 
 
Kom till jobbet, pratade lite med Felix, drack lite te, och så, efter några timmar, fick jag ett sms från Josh, som var en hel bunta partyemojis, en husemoji, och ett we got it. Jag övervägde alla andra möjliga tolkningar av det smset, och skrev sedan does this mean we got the house, because if we're not and you're just getting my hopes up I'm going to kill you. Till svar fick jag ett ye boiiiii, och därefter fick jag mer eller mindre ingenting gjort på resten av dagen. Både jag och Josh spenderade resten av våra jobbdagar med att flina förtjust för oss själva och visa lägenhetsbilder som om det var ett nyfött barn.
 
Vi har en lägenhet.
 
Den fjortonde oktober får vi flytta in i världens finaste lägenhet. På riktigt. Herregud.
 
Har lyssnat på glad musik hela dagen. Jag och Josh har firat med öl och whatever godis vi hittat out and about i Joshs rum. Imorrn har vi lägenhetsvisningar för att hitta en tredje person. Vi kanske kommer reda ut det här, trots allt, folks.
 
I världens finaste lägenhet. Holy shit.
Vi har en DISKMASKIN nu. Det är en ny era, my friends. Jösses.

There's nothing not worth keeping, you've felt so many beatings, but nothing's going to work if you believe me

 
Hej hej! Från en vibb till en annan - det är fantastiskt hur ens mentala välmående kan göra två nästan exakt likadana dagar så himla olika.
 
Efter att ha spenderat hela dagen som en ångestfylld täckesboll kom Josh hem framemot kvällen igår och hade med sig öl och en generellt ångestbotande vibb. Vi spenderade kvällen med att se på en ny gameshow hans föräldrar hade visat honom medan han var hemma, och låg vakna halva natten i mörkret och byggde upp världens mest disturbing bedtime story om Shrek och S Club 7 och gängkrig och tidsresande och en ny reboot av Spiderman (där, bland annat, alla säger Spidermans namn fel fast på olika sätt - Spangleman eller Spudergaff och Spiderman har fått tio giraffben som straff för sina brott). Finns inget som kan reset en dålig dag som att gråtskratta till halv två på morgonen, ju.
 
Vaknade vid åttasnåret imorse, sparkade upp Josh (som var allmänt upprörd över att behöva vara vaken innan 10), och gick på dagens lägenhetsvisning. Som vi hade misstänkt var lägenheten mest en dålig lägenhet med ett fint golv - helt sjukt pytteliten och ett av rummen var som en actual fängelsecell utan fönster, och jag och Josh kollade runt en stund och gick sedan därifrån och bestämde att det nog var ganska bra att vi sett en dålig lägenhet också, så att det känns lite mer värt att betala mer för ett fint ställe sen.
 
Vi har visningen för vår nuvarande favoritlägenhet imorrn bitti, och vi har tänkt att gå dit med intentionen att försöka få den. Ju snarare vi verkligen bestämmer oss desto bättre, och om vi går miste om den för att vi tog för lång tid på oss att välja ifall nåt bättre dök upp så kommer det vara cirka det mest irriterande någonsin. Får se hur det går. Är förmodligen en hel del andra intresserade av den lägenheten since den verkar genuint asnajs, så yeah. Vi får se. Fingers crossed.
 
Anyway. Efter visningen gick Josh till jobbet, och jag gick inom Sainsbury's och gjorde det bästa man kan göra med en early start - najs frukost.
Åt najs frukost och såg på Jane The Virgin och har mejlat med den tredje tjejen som ska flytta in i Joshs rum (VERKAR som att det kommer lösa sig men honestly who knows) och sett lite mer på Jane the Virgin. Siktar på att bli klar med alla säsonger som är ute på Netflix innan den här depressiva perioden av mitt liv är över, för den här serien har visat sig vara omöjlig för mig att hänga med i vanligtvis men absolut guld när jag mår dåligt och behöver något dramatiskt nog för att distrahera men inte komplicerat nog att det är svårt att hänga med. Jane the Virgin är perfekt för det. Guld, I tell you. GULD.
 
Så, ja. Äventyren fortsätter. Ikväll har Josh D&D-kväll härhemma, så jag ska ta tillfället i akt och spendera kvällen hos min andra favoritbritt Mats. Ska förmodligen ha lite mer wholesome hangouts på hans rum (som är SÅ MYSIGT vem behöver en pub när man kan ha te i ett mysigt litet fairylightssovrum med trägolv och tända ljus like honestly), kanske binge:a lite mer tv, och bara generellt vårda den här stackars själen jag släpat med mig över stock och sten och allmän skit himla länge nu. Tror det är precis vad jag behöver i livet för tillfället. Det, och, well, en anledning att lämna huset överhuvudtaget idag. Heh.