He steals the image in her kiss from her heart's apocalypse

Extraordinary Girl/Letterbomb // Green Day
Kommer American Idiot någonsin vara något less than a masterpiece? Tvivlar starkt.
 
 
 
Idag har jag varit ledig för första gången på en dryg vecka, och jag har ägnat dagen åt self care av högsta graden. Var uppe för länge och klev inte upp ur sängen förrän långt in på eftermiddagen efter att ha legat i sängen och scrollat igenom alla sociala medier known to mankind och mornat mig. Tog en dusch, åt lite flingor, gjorde en ansats att försöka förstå mig på penseln på min nya eyeliner (min förra var stabil som en penna men denna är som en pensel DET ÄR EYELINER ÖVERALLT det går inte att kontrollera hjälp), och tog sedan med mig kameran och gick ut för att gå en promenad längsmed Regent's Canal. Planen var att gå längsmed kanalen bort till Camden Market, men jag lyckades självklart gå åt fel håll och min lilla casual stroll råkade bli två och en halv timme lång. Följde kanalen ända ut till King's Cross och sedan tillbaka och bort till Camden Market. Var rätt trött i fötterna när jag satte mig på bussen hem sen, kan man väl säga.
 
Tog ju i alla fall med mig kameran eftersom jag inte tagit några kort på evigheter och saknade det, så här är bilderna från mitt lilla äventyr:
 
Fick sällskap av lite ankor.
Såg nog ungefär 200 husbåtar under min promenad. Visste knappt att de ens var en grej längre. Det gör mig glad att de är det.
 Världens mest bedårande lilla hus med tillhörande liten trädgård. Vill flytta in omedelbart.
 Mer husbåtar till folket.
 Alltså de halvtrashiga gamla stenhusen täckta i murgröna är vad jag lever för. Fave aesthetic.
 Otroligt pyttig kanaltunnel på vägen till Camden Market. Fick gå halvhukad hela vägen igenom.
 Välkommen till Camden - gråmulet, en aning shady och rättså skitigt. Älskar det så mycket.
 Actual happy place.
De har öppnat en liten bokaffär inne i Stables Market och den här helt bedårande. Also har spenderat 9 timmar/dag sex dagar i sträck i en bokaffär och det första jag gör på min lediga dag ? GÅR TILL EN BOKAFFÄR. Jag är obotlig.
FAVORITPLATSEN PÅ JORDEN ALLTSÅ I CANNOT STRESS ENOUGH HOW MUCH I LOVE THIS PLACE.
 

Så, ja. Strosade runt på marknaden och fönstershoppade och tog in den där speciella känslan och den säregna Camden Market-lukten (tror det är någon sorts blandning av läder, weed och thaimat tbh) tills jag kände mig färdig och tog mig hem.
 
Stannade till på Sainsbury's på vägen hem och handlade lite, och kunde därmed belöna mig för en dags nyttigheter med denna:
Embedded image permalink
Tänkte köpa en cheesecake för att fira mitt halvår i London, men de hade slut på dem i lördags, så då fick jag helt enkelt äta den nu. Att kunna äta en hel cheesecake själv i sängen utan att någon kan stoppa en är ett av de största privilegiumen med att ha flyttat hemifrån, har jag upptäckt.
 
Därefter har jag varit en sväng på Youtube och haft ett accidental The Mighty Boosh-maraton och blivit påmind om min djupa odödliga kärlek till den serien ("The hairy russian carpet man!" "You mean the bear?" "Well, yeah, if you wanna use the latin"              den här serien är ett mästerverk), och fått en hel massa renskrivet på Sectangelus.
 
 
Så, sammanfattningsvis har min dag varit sovmorgon, långpromenad, cheesecake, skrivande och The Mighty Boosh. Bättre self-care dag än så går ju knappt att få.
 
Imorrn bär det av till jobbet och ett stängningspass i Camden. SOVMORGON HEY OH.
 
Now, watch me medan jag lämnar den här hemsidan med ambitionen att fortsätta skriva men istället hamnar på Netflix tills tre på morgonen. Det är mitt bästa trolleritrick.

Just leave me your stardust to remember you by

Boats and Birds // Gregory and the Hawk
Kan inte med ord beskriva hur vacker den här låten är. Upptäckte den i somras och texten är fortfarande något av det mest hjärtslitande jag någonsin hört (jag menar you can skyrocket away from me and never come back if you find another galaxy far from here with more room to fly, just leave me your stardust to remember you by är fanimig den bästa refrängen ever och får mig att vilja ligga ner på golvet under långa perioder). Som jag lyssnade på den medan jag skrev Secret Star Service alltså jissus.
 
Just för tillfället lyssnar jag mest på den för att den även påminner mig jättemycket om destiel och jag är destiel af för tillfället för första gången på länge eftersom de har bekräftat att parallellen mellan Cas och Colette (som är en av karaktärerna i säsong 10's livs kärlek) var avsiktliga vilket betyder att Cas bokstavligen är Dean's Colette.
Har bokstavligen varit på twitter i flera timmar och det är det enda som går att hitta på hela min tidslinje. Det är vackert. Precis när jag börjar tro att jag slutat bry mig så händer nåt sånt här. Ah.
 
Anyhow. Har varit en del att göra på jobbet idag igen, vilket är rättså trevlig omväxling to be honest. Det var basically en fortsättning på jobbet med alla hundratusen klassiker från igår, men idag var uppdraget att sortera dem alla (och då menar jag A L L A) i bokstavsordning och få in dem i hyllorna. Jobbade med min chef som var dödssjuk men vägrade gå hem (sigh), och bar böcker kors och tvärs och hit och dit och försökte komma ihåg alfabetet om och om igen (för någon som skriver så mycket som jag gör så är jag pinsamt dålig på alfabetet alltså). Det tog större delen av dagen, men till sist var vi klara och jag basically schasade ut min chef genom dörren för att han skulle gå hem och lägga sig. Därefter spenderade jag kvällen vid kassan tillsammans med Steve och diskuterade lägenhetspriser och att växa upp i småstäder, och funderade på varför det helt plötsligt passerade en gubbe klädd som påven i sällskap av en åsna utanför affären, tills vi mindes att vi ju befann oss i Camden och att ingenting direkt är omöjligt här. (Vill fortfarande veta vafan åsnan gjorde där dock).
 
Stängde vid sju och städade affären medan jag lyssnade på Mindless Self Indulgence så högt högtalarna tillät (vilket var rätt högt heh) innan jag stängde och drog mig hemåt.
 
Kom hem, åt kvällsmat (har varit 100% oinspirerad att äta/laga mat på sistone så gjorde rostbröd med ketchup och ost och holy shit så gott det var. NY FAVORIT COMIN THROUGH). Sedan dess har jag mest suttit i min säng och varit glad över en hel massa saker på det där sättet som bara finns när man är överengagerad i fandomrelaterad business. Så fint hur jag bara kan ligga i min säng och äta rostbröd och få en liten boll av lycka inombords utan att behöva gå någonstans eller göra någonting alls. Älskar't.
 
Det är dagen i ett nötskal det, typ. Imorgon är jag ledig och har tänkt spendera dagen med att ta en promenad längsmed Regent's Canal, kanske gå en sväng på Camden Market (eftersom vägen längsmed kanalen ändå leder dit), och gå och utforska/fota lite fina kyrkogårdar i närheten (ska se om jag kan hitta kyrkogården där Mary Wollstonecraft ligger begravd och den där Neil Gaiman har baserat en av sina böcker bland annat), och jag fick precis en notifikation i mobilen som sa att det idag är en vecka tills min familj kommer hit och hälsar på. Känns bra nu, det lilla livet.

I earned my place with the tidal waves

Tidal Waves // All Time Low feat. Mark Hoppus
MER NYTT ALL TIME LOW. WHAT A TIME TO BE ALIVE. Föll inte direkt pladask för den här som jag gjorde med Runaways, men ju mer jag lyssnar på den desto mer känns den. Det är något med refrängen som slår an på något i mig, tror jag. Plus att Mark Hoppus' vers är helt awesome, så det är ju det med.
De har förbättrats så sjukt mycket sedan Don't Panic alltså ÅH jag känner mig som en stolt förälder.
 
 
I vilket fall. Idag har varit en bra dag. Intense, men bra.
 
Såg ut något såhär:
[Hittade tillbaka till mina kära dåligt belysta outfitfoton till slut. Hurra! (said no one). Oavsett så minns jag inte vart jag köpt något av det jag har på mig. Tror det är en stark kombo av födelsedagspresenter + reliker från 2009. Läppstiftet köpte jag till spexkortet i nian i alla fall. Det minns jag tydligt.]
 
Spenderade dagen i Camden tillsammans med Niall (och min chef en stund, men han gick hem efter några timmar eftersom han var sjuk och som vanligt inte hade vett att bara stanna hemma och vila upp sig    sigh).
 
Min chef hade beställt 21 lådor (!!!!) fulla med klassiker som jag och Niall hjälptes åt att prismärka från tio till typ....... tre-fyra på eftermiddagen. SÅ JÄVLA MYCKET BÖCKER ALLTSÅ DET VAR HELT SJUKT. Tog slut på två och en halv rulle prislappar (en rulle som vanligtvis räcker i typ....... en vecka.....). Jissus.
 
Därutöver var det ju lördag och därmed fullt ös i affären som det var. Niall hade sin lunchrast mitt när det var som mest intense och jag fick bolla mellan att ta hand om det konstanta flödet av kunder, horder av jobbiga högljudda barn som rev ner allting och inte hade föräldrar som såg efter dem (alltså hatarhatarhatar barn varför finns dem usch), pensionärer som trängde sig i kön och inte kunde vänta en enda sekund på att få sin fråga besvarad och någon som letade efter jordens mest specifika bok och inte tänkte ge upp innan den var hittad, och dessutom prismärka femtielva lådor med klassiker.
 
Var najs att ha en fartfylld dag igen efter väldigt många lugna på raken, men det kändes att jag jobbat mycket i Golders Green på sistone för holy crap jag hade nästan vant mig av med rusningstempo. När Nialls rast var slut och det var dags för mig att gå märkte jag hur utmattad jag faktiskt var (när man är inne i det tänker man ju inte på det). Hade världens huvudvärk och var helt slut i hela kroppen. Gick och handlade lunch och stod inne på Marks & Spencers och bara svajade för att jag var helt off. Köpte spaghetti och köttbullar och chokladpåskägg som belöning för att jag jobbat så hårt, och Niall meddelade att han hela tiden trott att jag var vegetarian (han bara "aren't you a vegetarian or did I just make that up?" och jag bara "you just made that up" och förklarade att jag nog varit vegetarian om jag inte älskat chicken nuggets mer än jag älskar mig själv). Jag spenderade lunchen i personalrummet och scrollade runt på internet eftersom jag verkligen inte kunde använda min hjärna till någonting alls. Såg till sist på Monica Lewinsky's TED Talk - som internet pratat om i typ två veckor nu - och hOLY SHIT. Det var så himla bra och jag har aldrig riktigt tänkt så mycket på hennes existens eller öde men herregud. Den människan är en jävla superhjälte som bara överlevt. Fick tårar i ögonen flera gånger. Dang.
 
 
SE PÅ DETTA OKEJ THIS IS SO IMPORTANT HERREGUD
 
När min lunchrast var över kände jag mig lite mer som en människa igen, och jobbet lugnade ner sig avsevärt därefter. Eftersom min chef var sjuk fick jag jobba en timme extra och stänga, så jag kunde spendera den sista timmen med att skriva lite mer på Sectangelus, vilket var najs.
 
På vägen hem stannade jag till på Sainsbury's med intentionen att köpa en cheesecake eftersom det idag är exakt ett halvår sedan jag flyttade till London (herregud det har redan gått ett halvår det är helt sjukt hUR HAR DET GÅTT SÅ JÄVLA FORT I JUST GOT HERE JU), men de hade självklart slut på cheesecake (</3) så jag köpte en låda donuts istället och gick hem och åt dem i sängen framför Youtube. Väldigt trevligt. Ja, och så skrev jag till sist något nytt på min griffeltavla (som har haft Live Long and Prosper på sig sen Leonard Nimoy dog). Såhär ser den ut nu:
 
Embedded image permalink
För det är ju alltid bra med en konstant närvarande referens till typ den mest hjärtekrossande låten ever. Såklart (plus jag menar hur bäst är inte den strofen ???? vill ha den tatuerad på min kropp så bäst). Måste köpa lite färgade kritor med så jag kan pimpa upp det lite mer. Och öva upp mina kritskrivarskills. Katastrofalt ju.
 
 
Blir nog inte mycket viktigare saker än så gjorda idag tror jag - tydligen jobbar jag imorrn också (hade glömt skriva in det i kalendern ???? BRA JOBBAT SELF), så måste väl gå och lägga mig i någolunda tid antar jag. Håll tummarna för att mina klockor ställer om sig till sommartid automatiskt i natt så jag kommer i tid till jobbet...............